Ledare 2017 var året då Katalonien försökte bryta sig loss från Spanien, men misslyckades. Nu återstår bara att ”återställa ordningen”, som den spanske premiärministern Mariano Rajoy uttrycker det.

Ungefär på samma sätt reagerade många britter, efter att det irländska påskupproret slagits ned 1916. I själva verket var det inte slutet på den irländska frihetskampen, snarare början. Trots ursprungligen tveksamt stöd för separatismen i det irländska folkdjupet, lyckades den brittiska regeringen med sitt lika brutala som klumpiga agerande förlora Irland. Även om situationen trots allt är långt ifrån lika allvarlig på den iberiska halvön, håller också Spanien på att förlora Katalonien.

I det katalanska regionalvalet före jul misslyckades Madrid att mobilisera den majoritet av spanska nationalister den inbillade sig existerade. Republiken Kataloniens anhängare vann valet, låt vara knappast övertygande. Situationen kompliceras av att många av republikanernas främsta företrädare antingen har fängslats eller befinner sig i påtvingad exil. Om inte dessa ersätts i det nyvalda parlamentet skulle republikanerna därmed i praktiken förlora sin majoritet (de kan ju inte infinna sig!), vilket också är vad många spansknationalister hoppas. Andra önskar fortsatt direktstyre från Madrid. I vilket fall som helst skulle den katalanska demokratin sättas ur spel.

Den ende som, kanske, skulle kunna bilda en försoningsregering i Madrid är den katalanske presidenten Carles Puigdemonts företrädare Artur Mas. Men denne, liksom andra, riskerar ytterligare åtal i enlighet med den spanska repressionspolitiken. Rajoy inbillar sig nämligen ha vunnit dragkampen om Katalonien, trots att hans nationalkonservativa parti Partido Popular straffades hårt av väljarna i det katalanska valet och nästan åkte ur parlamentet.

De katalanska republikanernas ledare har emellertid också de begått allvarliga misstag. De inledde var som tänkt att bli en fredlig revolution, utan att varken betänka hotet från den militanta spansknationalismen eller hyckleriet i Bryssel (som tolererar Madrids repression av politiska bekvämlighetsskäl). Även om de gjorde det för att undvika ett blodbad på Barcelonas gator, uppfattar många katalaner också att de övergav sitt land genom att antingen gå i exil eller låta sig fängslas utan motstånd.

Oavsett hur den katalanska regeringsbildningen kommer att fortgå, håller den allmänna opinionen på att radikaliseras. Ingen ska inbilla sig att katalaner i gemen godvilligt kommer att acceptera vad de uppfattar som spanskt förtryck – inte mer än vad irländarna gjorde för hundra år sedan!

Det hade inte behövt gå så långt, om Madrid långt tidigare förmått bedriva en mer förhandlingsvillig politik gentemot Barcelona. Istället håller den katalanska frågan på att bli straffet för Spaniens politiska synder i allmänhet och Mariano Rajoys i synnerhet.