Ledarkrönika För att vara en närmast revolutionär politiker, är Kataloniens (region-) president Carles Puigdemont onekligen en någon kuriös självständighetssträvare. Istället för att möta sitt öde – våldsamt eller inte – valde Puigdemont att fly fältet. I spetsen för vad man möjligen skulle kunna kalla en exilregering dök han upp i Bryssel, väl medveten om både det stora medila intresset och Madrids oförmåga att nå honom.

Kampen kan fortgå bortom Kataloniens gränser och Puigdemont kan återvända när, eller snarare om, förhoppningarna om seger för självständighetspartierna i det kommande regionalvalet infrias.

Samtidigt är det ett skolboksexempel på hur man inte bör agera under vad man skulle kunna kalla ett revolutionärt skeende. Det politiska momentet riskerar nämligen att gå förlorat. På hemmaplan känner sig anhängarna förvirrade och frustrerade – för att inte säga desillusionerade. I vad som enligt egen uppfattning redan är en självständigt stat, tvingas man nu acceptera inte bara direktstyret från Madrid utan också det påtvingade nyvalet. I New York Times erkänner vicepresident Oriol Junqueras (som inte flytt Katalonien), om ”beslut som kan vara svåra att förstå”.

Har man sagt A måste man också säga B. För mindre pris står friheten sällan att vinna, för den som bestämt sig för att löpa linan ut. Alternativen är kapitulation – eller marginalisering. Om Puigdemont lämnat walk over på ”övertid”, är Spaniens premiärminister Mariano Rajoy bara att gratulera.

Fast därmed är det katalanska dramat inte över! Många är bittra och opinionsundersökningar tyder på att det politiska landskapet snarast går i radikaliserad riktning. Puigdemonts alla piruetter till trots, har han konsekvent motsatt sig våldsamma lösningar och säger sig åtminstone förespråka förhandlingslösningar. Det vore mycket dumt av Rajoy att kasta bort möjligheterna till någon form bredare överenskommelse. Om han vill återvinna Katalonien bortom hotet om polisiär repression.