Ledare För var dag som går påminner USA:s president Donald Trump allt mer om Tysklands siste kejsare Vilhelm II, ni vet han som spelade en mindre smickrande roll när första världskriget bröt ut. Vilhem gjorde sig lätt och ledigt till ovän också med allierade och befann sig ofta i konflikt med sin egen administration. Framför allt gjorde sig kejsaren ökänd för ogenomtänkta uttalande – liksom att plötsligen byta åsikt.

Allt detta avspeglade sannolikt en djup osäkerhet bakom de spetsiga mustascherna, ungefär som också Trump förmodligen ofta känner sig osäker under sin karakteristiska kalufs. Löftet om att slå till hårt och snabbt mot regimen i Damaskus – efter att denna än en gång använt kemiska stridsmedel mot den egna befolkningen – är det mest aktuella och möjligen allvarligaste exemplet. I sista stund har presidenten nämligen tagit ett halvt steg tillbaka.

Men allt kan också vara överspelat när denna ledare går i tryck, om Trump varit oförsiktig nog att slå till natten mot fredag – som ju är muslimernas heliga dag.

Oavsett om så skett eller ej, får man hoppas att varje anfall är väl avvägt, det vill säga ”lagom” hårt mot regimen Assad och framför allt inte riskerar några ryska soldaters liv. Skulle det senare inträffa ”måste” nämligen Trumps ryske kollega Vladimir Putin slå tillbaka.

Fast nu handlar ett eventuellt (sannolikt) angrepp inte om att försöka framtvinga ett regimskifte, än mindre att slå mot Ryssland, utan att på goda grunder bestraffa regimen för användning av stridsgas – i synnerhet mot civila. Ett rimligt syfte bakom nog så omfattande flyganfall, fast också något som får vägas mot andra utrikespolitiska målsättningar. I sammanhanget kan den faktiskt jämförelsevis milda ryska retoriken tyda på att hot går hem, men Trump har bundit sig så hårt vid bestraffningspolitiken, att det nu är svårt för honom att backa.

Samtidigt kan det vara intressant att notera vad som händer lite vid sidan av. Sålunda har Frankrikes president Emmanuel Macron lyckats med konststycket att på en och samma gång alliera sig med Trump, vidmakthålla jämförelsevis goda kontakter med Putin och sist men inte minst utnyttja det vakuum som uppstått i Mellanöstern sedan Trumps föregångare Barack Obamas tid vid makten. Det är ingen tillfällighet att Storbritanniens premiärminister Theresa May plötsligt hoppat på tåget och utlovar assistans vid ett amerikanskt anfall, medveten om att Élyséepalatset håller på att ta över den roll som 10 Downing Street alltid spelat i de transatlantiska relationerna under efterkrigstiden. En inrikespolitiskt försvagad och utrikespolitiskt alltid lika försiktig Angela Merkel i Tyskland lär inte protestera. Kan Macron dämpa Trumps ”entusiasm” i olika frågor är mycket vunnet.