”Dessa övningar innefattar simulerade kärnvapenattacker mot Natoallierade (till exempel under den ryska övningen Zapad) och partners (till exempel i mars 2013 simulerade attacker mot Sverige)”.

Generalsekreterare Jens Stoltenbergs ord i Natos årliga sammanfattning av säkerhetsläget är otvetydiga. Ryssland övade en kärnvapenattack på Sverige 2013. Fundera på innebörden en stund.

Det som populärt kallas ”ryska påsken” våren 2013 var tillfället då två strategiska bombplan av typen Tupolev 22 M och fyra jaktplan Sukhoi-27 övade inflygning mot Sverige över Östersjön. Det var alltså en övning i hur Ryssland skulle slå ut centrala delar av svensk försvarsförmåga med kärnvapen. Målen var sannolikt Försvarets radioanstalt, FRA, på Lovön (precis bredvid bor statschefen på Drottningholms slott) några kilometer från Stockholms centrum. Det andra målet var krigsflygbasen Hagshult i Småland. Den svenska incidentberedskapen stod vid tillfället kvar på marken. Gripenplanens piloter firade påsk. Danska F-16 plan, stationerade på den litauiska basen Siauliai, lyfte men hann inte ifatt ryssarna som återvände in i Finska viken. Förmodligen nöjda med att ha övat inflygningen utan störningar.

Även om syftet inte stod klart då blev ”ryska påsken” en alarmklocka som inte ens de mest trötta försvarspolitikerna kunde ignorera. Sverige stod militärt naket och grannen i öst kunde obehindrat göra som han ville. Sedan dess har debatten och i viss del de försvarspolitiska besluten blivit bättre. Året efter ockuperade Ryssland Krimhalvön och påbörjade en invasion av östra Ukraina. Om någon europeisk eller amerikansk försvarspolitiker fortfarande inte vaknat, var detta det slutliga beviset för att den europeiska säkerhetsordningen slagits i spillror av Vladimir Putin. Gränser flyttades med våld, internationella avtal var värda mindre än pappret de var skrivna på och vår del av världen kastades in i en ny säkerhetspolitisk verklighet.

Om vi återvänder till det faktum att Ryssland övade kärnvapenanfall på Sverige för knappt tre år sedan finns det ett antal avgörande frågor att besvara. Exempelvis hur de som hävdar att Ryssland på intet sätt utgör ett hot mot Sverige förklarar händelsen. Vår neutralitet och allianslöshet uppges som bekant ständigt vara en absolut garant för vår säkerhet och förmåga att ställa oss vid sidan av varje konflikt i vårt närområde. Våren 2013 låg svenskt försvar mer eller mindre för fäfot. Så argumentationen att den, synnerligen blygsamma, upprustning som sker i dag skulle ligga bakom den nyryska aggressiviteten faller på sin orimlighet.

Den som i dag, med ny kunskap, försöker hävda att fortsatt allianslöshet för Sverige är den säkerhetspolitiskt kloka vägen framåt har en intellektuell uppförsbacke av betydande mått. Inte för att det kommer att hindra Nato-hatare som Pierre Schori, Stina Oscarson och Sven Hirdman med flera från att fortsätta torgföra sina allt ihåligare argument. Så sent som dagarna innan Stoltenbergs rapport presenterades gav de tre nämnda debattörerna och ett par andra ut ”Sverige Nato och säkerheten”. En anti-Nato pamflett i bokform som de dessutom fräckt nog kalla för ”utredning”. Givetvis är den precis lika förutsägbar som kan förväntas när anti-Nato gänget får svinga fritt. Föga förvånande är fixeringen vid kärnvapen betydande. På sidan 203 återkommer de till mytbildningen om att Nato skulle tvinga länder att stationera exempelvis amerikanska kärnvapen på svensk mark. Förvisso erkänner debattörerna att ”det antagligen är möjligt” att Sverige kan avtala bort detta, men det ”kan komma att överträdas i skarpt läge”. Regeringen skulle alltså kanske kunna avtala att inte ha kärnvapen på svensk mark, men Nato skulle strunta i det vid behov. Så kan man också argumentera, men det är inte trovärdigt.

Vi behöver inte går längre än till Danmark och Norge för att se att det går utmärkt att vara medlem och inte ha några kärnvapen på sitt territorium. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) kallade detta och en del andra Nato-myter för ”lögn och förbannad dikt” under Folk och Försvars konferens i januari. Vad som händer i en krigssituation där kärnvapen används vet vi såklart inte. Skulle Lovön, Drottningholm och halva Stockholm vara rykande radioaktiva ruiner skulle opinionsläget och viljan att få hjälp från Nato sannolikt förändras ganska snabbt.

En annan myt som sprids från Nato motståndarna är att Ryssland är inringat av Nato och därför skulle provoceras om exempelvis Sverige och Finland också skulle ansöka om medlemskap. Det är sant att de flesta av Sovjetunionens tidigare lydstater i Östeuropa lämnade Warszawapakten så fort de fick sin frihet och demokrati. Sanningen är dock att Nato, innan ockupationen av Krim hade tre baser i tidigare ”sovjetstater” (Polen, Ungern och Litauen) omfattande totalt 200 soldater. Ryssland hade vid samma tillfälle sju baser i länder med samma bakgrund: Ukraina (Krim), Armenien, Tadzjikistan, Kirgizistan, Vitryssland, Georgien (utbrytardelarna) och Transnistrien omfattande totalt 33 200 soldater.

Den upprustning och omflyttning som nu sker inom Nato, USA:s försvarsminister Ash Carter begärde i veckan en fyrdubbling av budgeten för styrkorna i Europa, är en direkt konsekvens av Putins allt aggressivare politik. Att många länder i Central- och Östeuropa känner stigande oro för den nyryska politiken och begär stöd och garantier från den försvarsallians de är med i fullt logiskt.

Det rör även på sig i den svenska debatten. Kristdemokraterna och Centerpartiet har anslutit sig till de andra Nato-förespråkarna i Alliansen och opinionen för ett medlemskap ökar stadigt. Att vi nu även vet att det finns en stormakt kring Östersjön som över kärnvapenanfall på Sverige lär påverka utvecklingen.