Ledarkrönika Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, sjunger Edvard Persson i filmen Kalle på Spången från år 1939. Och resten är – som det heter – historia. Sången blev en hit, med textstycken som: ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv, och sett människor komma och gå. Jag sett skördarna gro på min torva i ro, medan storkarna redde sitt bo.”

Men skulle Edvard Perssons dänga från 1939 bli en succé nu? Troligen inte. En orsak till det lär vara att i sången betraktas omgivningen på ett annat sätt än i dag. Nu ser vi världen ifrån landsvägen. Vi är i rörelse, inte stillastående vid vägrenen.

Kanske låg framgången för sången i att den släpptes i en tid när människors rörlighet ökade. Jag har bott vid en landsväg, sjöng en möjligen nostalgisk Edvard Persson eftersom han visste att tiden då människor i huvudsak var geografiskt stationära var slut. Med bilen skulle våra perspektiv formas mer av utsikten från bilfönstret än köksfönstret.

I dag är den frihet som bilen ger en självklarhet. I slutet av Hollywoodfilmer kan huvudrollen ses köra iväg mot solnedgången i en öppen bil. Låtarna som toppar hitlistorna kan handla om bilfärder. Inom populärkulturen har en längre bilresa närmast blivit en metafor för att gå vidare, att lämna något jobbigt bakom sig.

På den stora rockkonserten som hölls år 1988 på Wembley Stadium i London för att hedra Nelson Mandela framförde sångerskan Tracy Chapman en sång med titeln ”Fast Car”, som på svenska skulle heta Snabb bil. Och för några år sedan återkom samma låt till topplistorna, då i form av en ny version signerad Jonas Blue. I ”Fast Car” står bilen för ett löfte om att en annan verklighet är möjlig: ”Du har en snabb bil, jag har en plan för att ta oss härifrån.”

Även för en av Sveriges mest uppskattade – och i dagarna sörjda – artister var bilen en symbol för frihet. Som har beskrivits i Svenska Dagbladet (3/4) var bilen ett sätt för Barbro ”Lill-Babs” Svensson att uppnå självständighet i männens nöjesvärld. Varje år körde Lill-Babs sig själv genom Folkparkssverige. Körkort tog hon redan som 18-åring.

I den politiska retoriken i Sverige framställs dock sällan bilen som en symbol för oberoende. Desto vanligare är beskrivningar av bilen som ett problem. Huvudspåret är att det ska bli allt krångligare att ha bil.

Nyligen meddelades att den rödgröna regeringen vill låta kommuner införa miljözoner, vilket innebär att många bilar kan förbjudas i stadskärnorna. Därmed stängs innerstäderna allt mer för personer som inte bor där, en utveckling som redan har märkts genom lokala initiativ kring bilfria städer. Miljözoner har även tolkats som ett första steg mot förbud av dieselbilar.

Målet – att förbättra miljön i städerna och göra en insats för miljöarbetet globalt – är viktigt. Samtidigt ställer situationen krav på att beslutsfattarna kan hålla två tankar i huvudet. För hur länge går det att svartmåla bilen, som för många är en symbol för oberoende, utan att det upplevs som ett hot mot ett levnadssätt?

Att den politiska beskrivningen av bilen inte stämmer överens med den populärkulturella manar till eftertanke. Går det att förena de två väsensskilda föreställningarna om bilen utan att det uppstår uppslitande konflikter?

Eller närmar vi oss rent av slutet på den tid då vi betraktat världen ifrån landsvägen? Lämnar vi de snabba bilarnas epok?