Ledarkrönika Nyheten om Ola Ullstens frånfälle i veckan slog väl knappast ner som en bomb – och inte bara på grund av hans ålder. Ullsten torde nämligen, åtminstone för en yngre publik, vara ett sorgligt okänt namn numera. Lite oförtjänt, faktiskt.

För även om hans ettåriga karriär som statsminister (1978-79) framstår som en lätt patetisk parentes, finns det skäl att reflektera över Ullstens överraskande taktiska skicklighet i en till synes helt hopplös parlamentarisk situation. Eftersom ministären Fälldin I spruckit på grund av kärnkraftsfrågan, såg Ullsten en öppning för en ren FP-regering – trots att partiet bara fått 11 procent i valet. I den uppkomna situationen agerade Ullsten som en fullgod realpolitiker. Visserligen tillhörde han Folkpartiets vänsterflygel, men framför allt såg Ullsten möjligheterna till hoppande majoriteter – där han ömsom skulle kunna ta stöd från de båda andra borgerliga partierna och ömsom Socialdemokraterna.

Trots att en förvisso ohelig allians av moderater och kommunister (tillsammans fler än folkpartisterna) röstade nej till Ullsten, lade nämligen en nästan lika ohelig allians av socialdemokrater och centerpartister ner sina röster. Eftersom det därmed inte fanns något majoritet mot Ullsten, kunde han lätt och ledigt iklä sig statsministerkostymen.

Ullsten var den förste liberale statsministern sedan den legendariske (eller famöse) CG Ekman på 20-talet. En trots allt inte helt oäven jämförelse.

I slutändan var det ändå storleken i sig som fällde avgörandet. Efter riksdagsvalet -79 återkom Thorbjörn Fälldin som statsminister – trots ett hyggligt valresultat för Folkpartiet, som bara tappade ett enda mandat. Sämre gick det i valet tre år senare, Ullsten avgick som partiledare, blev uppskattad ambassadör och skrev senare en överraskande underhållande självbiografi: "Så blev det".

Ullsten förtjänar mer än en fotnot i Sveriges politiska historia. Hans problem var att Folkpartiet redan då var för litet för att kunna spela den vågmästarroll han drömde om.