Ledare Kärt barn har många namn, även om kärlek förmodligen inte är det första någon tänker på när han eller hon hör ordet paradispappren, paradisaffären eller något annat uttryck med ordet paradis i. Det var ungefär på samma sätt med panamapappren/panamaaffären för några år sedan.

Den nya affären påvisar hur mångmiljardbelopp skyfflas runt i världen, ofta med slutplaceringar i så kallade skatteparadis. Därigenom kan såväl privatpersoner som storföretag undgå att betala skatt hemma. Mycket sker i en legal gråzon, i andra fall handlar det om helt legal men avancerad skatteplanering i den större skalan.

Vissa tycker kanske detta inte är så konstigt, är det inte så globaliseringen fungerar? Jo, men i många fall hotar agerandet samma globalisering.

Sverige har ”tyvärr” inte så mycket att erbjuda i denna division. Svenska företagare är på det hela taget hederliga! Och de påstått ohederliga behöver inte nödvändigtvis vara ens det.

Kanske lever Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv, efter bioskurken Gordon Gekkos devis ”greed is good”. Eller så kan han bara konsten att göra präktiga självmål. Ett språkligt barn av sin tid är Östling hur som helst när det avslöjas att han genom avancerad skatteplanering lagt stora summor på utländska kistbottnar. ”Om man betalar in 20–30 miljoner om året – vad fan får jag för pengarna?” undrade Östling och fyllde i med att ”jag har betalat för minst tusen skattebetalare”. Fast han var åtminstone (omedvetet?) ärlig: ”Ja, det finns ju alltid en egoism i det hela”.

Det är inget fel med att vilja bli rik, det är till och med bra – både för den enskilde och hela samhället. Men det är illa för alla när vinningslystnad tillåts väga tyngre än den moraliska kompassen. Då går skutan på grund och just detta har nu drabbat Östling, även om han väl att märka faktiskt inte gjort något olagligt. Även om han bett om ursäkt, låter sig alla säkert inte bevekas. Inte minst den interna kritiken inom Svenskt Näringsliv är hård och man kan fråga sig om han över huvud taget kan sitta kvar som ordförande. Höga skatter är en förbannelse för både privatpersoner och företag. Just därför måste en hög företrädare för Svenskt Näringsliv vara oförvitlig i sitt uppsåt. Annars riskerar berättigad skattekritik att se ut som ren och skär kverulans.

Det verkliga problemet är dock mycket större än dumdryga personer som Östling. Problemet är att en, ofta kosmopolitisk, överklass genom sitt agerande riskerar att underminera nationella samhällskontrakt – och den politiska oförmågan (inte minst till höger) att våga föreställa sig de långsiktiga konsekvenserna. När vissa multinatinella företag på motsvarande sätt undviker beskattning i det egentliga hemlandet, riskerar också en misstro till marknadsekonomin som sådan att byggas upp.

I förlängningen kan detta underminera grundförutsättningarna för den globala frihandeln. En förutsättning för dess existens är nämligen att fripassagerarna varken blir för många eller giriga.