Ledarkrönika ”Det är människor som på ett eller annat sätt sugit ut andra viatnameser eller begått brott.”

Riksdagsledamoten Tommy Franzén (VPK) apropå båtflyktingarna 1979.

Åke Kilanders apologetiska bok om den svenska Vietnamrörelsen – "Vietnam var nära" – utkom för tiotalet år sedan. Men nu har det gått halvseklet jämnt sedan en av de enskilt viktigaste händelserna under kriget. Om Vietnam någonsin var riktigt nära, är så åtminstone inte fallet i dag. Det ger utrymme att se på dåtiden med nyktrare ögon.

Händelsen jag talar om var inte Olof Palmes famösa fackelmarsch tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör 21 februari 1968 – som dock förtjänar ett senare omnämnande den också. Händelsen i fråga var istället den samtidigt pågående Tet-offensiven i Vietnam.

Tet-offensiven inleddes 31 januari 1968. Över hela Sydvietnam gick nordvietnamesiska soldater och gerillakrigare ur FNL-gerillan (Vietcong) till anfall. Offensiven hade förberetts länge, men hade talande nog inte den ledande nordviatnamesiske generalen Vo Nguyen Giaps välsignelse. Det var Giaps militära genius som hållit först fransmännen och därefter amerikanerna stången ända sedan 50-talet, men nu hade han körts över av mer hårdföra krafter inom kommunistpartiet – som hoppades att i ett slag avgöra kriget.

Tanken var att slå till på många platser samtidigt. Soldater gömde sig bland civilbefolkningen och hemliga förråd hade lagts upp. Kommunisterna hoppades på en folkresning över hela Sydvietnam – och att många soldater från Sydvietnams armé skulle desertera. Det skulle ställa USA inför fullbordat faktum.

Man hade verkligen lyckats lura Förenta Staternas fantasilöse befälhavare William Westmoreland, som inbillade sig att en huvudanfall stod att vänta vid den amerikanska basen i Khe Sanh. Men i övrigt gick allt fel. Folket reste sig aldrig och inga sydvietnamesiska soldater deserterade. Inom några dagar hade Tet-offensiven misslyckats i stort sett överallt, till enorma förluster för särskilt FNL – men måttliga motsvarande för de sydvietnamesiska och amerikanska styrkorna.

Ett av få undantag var Hue, där strider skulle rasa vidare i flera veckor. Till sist tvingades kommunisterna dra sig tillbaka också här, men först efter en massaker på lågt räknat närmare 3 000 civila – män, kvinnor och barn.

Det finns naturligtvis inga bilder från massakern, bara vittnesmål och otaliga snabbt begravna offer. I sig är det emellertid också en illustration. Journalister från USA och andra västländer kunde bara följa krigföringen från den egna sidan, således rapporterades också bara den egna sidans misstag och övergrepp.

Det förändrade förstås inte utgången av Tet-offensiven, som kort och gott var ett svårt nordviatnamesiskt nederlag och en katastrof för FNL. Framför allt påvisade fiaskot på slagfältet, att kommunisterna saknade ett bredare folkligt stöd i Sydvietnam. Den dagen kunde Nordvietnam förlorat kriget...

...om det inte hade varit för att Tet-offensiven skulle visa sig vara en lika stor politisk framgång som militär motgång för Hanoi. I Förenta Staterna hade människor börjat tröttna på den till synes oändliga konflikten, i synnerhet som den var kostsam – både i reda pengar och människoliv. Vissa hade låtit lugna sig vid president Lyndon B Johnsons löften om att man höll på att vinna kriget, men medelamerikanen såg något annat. FNL hade till och med lyckats angripa den amerikanska ambassaden i Saigon. Senare nordvietnamesiska anfall under året tycktes bekräfta att kriget var långt ifrån slut, trots att dessa strider nästan undantag resulterade i svåra nederlag för Nordvietnam.

Slutkapitlet skrevs visserligen inte förrän några år senare. Efter sin seger i presidentvalet 1968 hade Richard Nixon inlett ett successivt amerikanskt tillbakadragande på marken. Ett fredsavtal slöts också 1973, men efter att Nixon tvingats avgå efter Watergateskandalen drog kongressen in biståndet till Saigon och övergav Sydvietnam. Det var bara en tidsfråga innan det fortfarande sovjetstödda Nordvietnam skulle bärga segern.

Den amerikanska krigföringen hade stundtals varit brutal och ineffektiv, den sydvietnamesiska regimen genomkorrupt. Men Nordvietnam var kommunistiskt och nu väntade en grym samhällsomstöpning. Åren efter segern 1975 avrättades tiotusentals människor, ytterligare hundratusentals fängslades eller tvångsförflyttades. På tjugo år försökte två miljoner människor fly förtrycket, men det var framför allt flykten 1978-79 som skapade begreppet båtflyktingar.

Det var flyktingar som inte var välkomna någonstans. Vissa skickades tillbaka, men lejonparten hamnade till sist i USA.

Sverige hade gott rykte som flyktingvänligt, men när Washington hörde för sig om möjligheterna att ta emot vietnameser redan 1975 svarade utrikesminister Sven Andersson (S) nekande. Enligt hemligstämplade uppgifter (som inte läckte ut förrän i samband med Wikileaks) slingrade sig Andersson och förklarade att opinionen skulle vara motvillig...

Han slog huvudet på spiken. Båtflyktingarna passade inte in i det svenska narrativet om Vietnamkriget. Den så kallade Vietnamrörelsen var inte bara påtagligt vänstervriden, utan också med betydande inflytande över opinionen. Många hade öppet sympatiserat med FNL och kommunistregimen i Nordvietnam. Båtflyktingarna var en förarglig påminnelse om att konflikten inte varit svartvitt – och naturligtvis levande bevis för det kommunistiska förtrycket.

Tommy Franzéns invändningar ovan framfördes i en interpellationsdebatt, som just då handlade om huruvida Sverige kunde ta emot 250 vietnamesiska flyktingar... Partikamraten Bertil Måbrink avvisade också han påståenden om förföljelser i Vietnam och varnade dessutom för provokatörer.

På den senare punkten kunde det interpellerade statsrådet Hans Blix (FP) lämna lugnande besked: Man skulle kontrollera flyktingarna noga! De borgerliga regeringarna gav för övrigt inte uttryck för någon större omsvängning i frågan och direktiven förefaller oförändrade. Enligt Wikileaks uppgav till exempel den sedermera välkände Moskva-ambassadören Sven Hirdman, då byråchef på UD, 1978 att skillnader i ”temperament och klimat” skulle göra det svårt att integrera vietnameserna.

Från Socialdemokraterna kunde ingen vänta sig mycket. Olof Palme hade alltså, som nämnts ovan, bokstavligen marscherat patrull med regimen i Hanoi. Det var inte sista gången Palme skulle ge exempel på obalanserade utspel och den USA-kritiska Vietnampolitiken var hans signum. Men i frågan om båtflyktingarna var han tyst.

Av de hundratusentals människor som flydde det kommunistiska Vietnam tog Sverige till sist emot ungefär 5 000.