Ledarkrönika Något lustigt är det när just finansminister Magdalena Andersson (S) blir så upprörd av EU-kommissionens förslag till unionens nya långtidsbudget. Vem som helst kan i och för sig bli upprörd av att Sverige riskerar en betydligt högre EU-avgift, men det är inte främst kommissionens relativt måttliga förslag till utgiftsökning som står för lejonparten – utan att Margaret Thatchers gamla brittiska rabatter försvinner när Storbritannien lämnar unionen. Därmed försvinner också rabatter som andra nettobetalare fått för att inte missgynnas i förhållande till Storbritannien. Andersson saknar alltså de thatcheristiska undantagen...

I brist på bättre har en oförändrad EU-budget därför blivit helig för svenska politiker från höger till vänster (undantaget Liberalerna). I sin mer renläriga form är det emellertid en linje med små resultat till framgång i Bryssel. Dels av ekonomiska skäl. Unionen förlorar en av sina största nettobetalare (rabatten till trots) när Storbritannien lämnar EU – samtidigt som unionen står inför ökade avgifter i form av bland annat stärkt gränsskydd. Dels är det bara tre medlemsländer (förutom Sverige) som i varierande utsträckning driver frågan om ”nollbudget”. De politiska förutsättningarna för svenska framgångar är urusla, i synnerhet då stora nettobidragsgivare som Frankrike och framför allt Tyskland accepterar högre EU-avgifter.

Så handlar också den svenska nej-linjen mer om riksdagsvalet än EU. För naturligtvis kommer de alla att tvingas krypa till korset förr eller senare och naturligtvis kommer Sverige inte att tvingas att punga ut med hela femton miljarder kronor extra årligen, den siffra som okritiskt valsat runt i medierna. Oavsett politisk färg kommer då regeringen att framställa sig som segrare! Och mer eller mindre osakligt att kritiseras av oppositionen. Allt tämligen populitiskt och kortsiktigt, fast först och främst uttryck för den Europapolitiska förvirring brexit skapat – till både höger och vänster.

EU-kommissionen kan gott kritiseras för att erbjuda en allt för enkel kompromiss mellan besparingar och ökade utgifter. Det blir lite, eller ganska mycket, av bådadera. Budgeten tillåts öka till 1,11 procent av BNI med satsningar på allt från försvarssamarbete till utökade insatser mot terrorism och bättre flyktinghantering. I det senare fallet handlar det framför allt om stärkta gränskontroller med också understöd till de sydeuropeiska stater som får ta de största smällarna av asylantströmmarna. I den andra vågskålen föreslås relativt kraftiga nedskärningar inom jordbruks- och regionalpolitiken.

Det senare brukar mer eller mindre schablonmässigt vinna svenska politikers stöd. Reaktionen på de föreslagna nedskärningarna är dock väl så hårda i andra länder som det svenska missnöjet över ökade EU-avgifter. ”Ett orimligt förslag” säger Andersson om avgiften. ”Otänkbart” är budskapet från det franska jordbruksministeriet om nedskärningarna. He said this, she said that – fast för det svenskt vidkommande kan det ju vara intressant att inte alla delar våra åsikter. Inte ens när alla svenska partier är överens. En del tycker rentav vi är extrema eller ”snåljåpar” som den belgiska tidningen La Libre uttrycker det.

Fast inte ens alla svenskar är överens. Medan branschtidningen ATL oroar sig för effekterna av föreslagna besparingar är LRF åtminstone någorlunda nöjt med att det inte blev värre. Det finns anledning att fråga sig vilka effekter en hårdare politik skulle få, i Sverige och andra länder. Den skulle riskera att slå mot svensk jordbruk och detta till råga på allt i en situation där vår självförsörjningsförmåga vid kris och krig redan ifrågasätts. I sin förlängning skulle svensk landsbygd riskera att drabbas hårt, medan andra länder i Europa mycket väl skulle kunna drabbas av allvarlig social oro.

(Uppfattningen om den orimligt dyra jordbruks- och regionalpolitiken är därtill delvis en myt. Även om det fortsatt krävs långsiktiga reformer, har andelen av den totala EU-budgeten successivt krympt under många år.)

Femton miljarder i ökad EU-avgift (till sammanlagt 55) för Sverige är alltså ett förhandlingsbud, men dessutom en bruttokostnad. Av dagens avgift på 40 miljarder går exempelvis tretton tillbaka i retur som bland annat gårdsstöd. Även om det osannolika skulle inträffa att de svenska förhandlingarna slutar i ett praktfiasko – vilket bara lär hända i den stund vi säger nej, sätter oss i en hörna och surar – kommer rimligtvis den höjda nettoutgiften att landa på långt mindre än femton miljarder.

Men svensk Europapolitik är alltså förvirrad. Stefan Löfven är tveksam till europeiskt försvarssamarbete av delvis samma skäl som svensk höger, men utan att föreslå Nato-medlemskap (eller i praktiken ens rusta upp vårt nationella Sverige). Han motsätter sig förstärkt EU-budget, men leder lätt och ledigt ett toppmöte som mynnar ut i ett principbeslut om införande av en social pelare – som ofrånkomligt långsiktigt leder till långt större kostnader för unionen. Statsministern kräver en mer solidarisk flyktingpolitik, men är inte beredd att skärpa de yttre gränskontrollerna och hjälpa sydeuropeiska medlemsländer.

Det ser lite, men bara lite, bättre ut inom högern – där Moderaternas Karin Enström andefattigt backar upp regeringen. Det illustrerar emellertid något som närmast skulle kunna kallas ideologiska fantomsmärtor, med en förvirrad brexitör i form av Theresa May på 10 Downing Street och en ärkepopulistisk protektionist i Vita huset. Under decennier har Moderaternas ideologiska inspiration kommit från Washington och framför allt London. Sällan Bonn/Berlin och aldrig Paris. Den världen lär inte komma tillbaka.