Ledarkrönika För bara ett par år sedan hade det varit otänkbart. Men nu när Moderaterna föreslagit ett nationellt tiggeriförbud, väcker nyheten egentligen rätt lite intresse. Vänstern försöker visserligen piska upp hatet mot hjärtlösa moderater som sparkar på utslagna. Men det går inget vidare. Det riktiga ramaskriet uteblir och enligt medielogikens järnhårda lagar därmed också genomslaget för det moderata förslaget.

Det påvisar på en och samma gång hur tiggarfrågan mognat – och kollapsat. Det är plågsamt att se hur grund svensk politisk debatt kan vara, samtidigt som jag förstår psykologin.

Tiggarna är besvärliga eftersom de inte vill försvinna, trots att vi alla vanliga medborgare vill dem väl. Eller åtminstone säger vi det. Vi vill hitta lösningar på svårlösliga problem. Fast saken är förstås den att tiggarna – eller ”EU-migranterna” som de med en ovanligt fånigt politiskt korrekt omskrivning kallats – kommer att förbli fattiga under överskådlig framtid. Framför allt handlar det om romer från Bulgarien och Rumänien, fast det får bara sägas ibland. När vi erkänner att just det faktum att tiggarna är romer också är en viktig förklaring till att de är fattiga, att de utsätts för diskriminering i sina hemländer. När de kommer till Sverige är de däremot EU-migranter.

Artikelbild

Att skänka dem pengar hjälper bara för stunden och riskerar dessutom att gynna den organiserade brottsligheten. Den finns nämligen, vilket också tog tid att inse. Andra hävdar att allt handlar om kriminalitet. Det är en praktisk ursäkt för den som inte vill skänka något – att det bara går till brottslingar. Det är bra mycket krånligare när verkligheten kan vara både det ena och det andra.

Tiggarna kommer hur som helst att förbli fattiga. Visst kan vi trycka på för att förmå Bulgarien och Rumänien att ta sitt sociala ansvar. Lite nytta gör det säkert. Lite.

Första vintern handlade mycket av debatten om hur kommunerna skulle ta hand om dessa fattiga under vintermånaderna. Diskussionen handlade om allt från härbärgen till skolgång för eventuella barn. Sedan kom flyktingkrisen emellan. Därefter verkade ingen riktigt orka bry sig längre. Ansvariga kommunalpolitiker kunde andas ut. De behövde inte vara politiskt korrekta för att slippa hudflängas i medierna längre.

Istället har en del andra aspekter uppmärksammats. Förutom att det faktiskt förekommer organiserat tiggeri, där samvetslösa pungslår också de fattigaste, tänker jag på så kallade tiggarläger. Tiggarna skitar helt enkelt ned, även bokstavligen. En bekant berättade om tiggare som utnyttjade barnens lekplats som offentlig toalett. Nej, det var inte Norrköping men jo, det är ett verkligt sanitärt problem.

Och lösningen är alltså ett tiggeriförbud! Eller egentligen inte, för alla vet förstås att ett förbud inte gör tiggarnas vardag ett dugg bättre. Fast då slipper vi kanske se dem. Det är vad frågan egentligen handlar om, trots att få vill erkänna det. Vi vill inte se tiggarna på våra gator, än mindre erkänna att det faktiskt inte är så mycket vi kan göra.

Jo, skänka pengar förstås. Men det gör vi inte, allt mindre. Har ni märkt att tiggarna faktiskt tycks ha blivit åtminstone något färre? Jag tror det är mer än en känsla. När de första tiggarna kom, blev alla chockade och skänkte ganska frikostigt. Fler tiggare kom, för svenskarna verkade så hyggliga. Vi överväldigades och... Och sedan slutade vi lägga slantar i kopparna. Därför att det varken tycktes göra från eller till. Till sist inser tiggarna själva det också. Och ”marknaden” stabiliseras.

Eftersom svensk politik allt som oftast handlar om att lösa gårdagens problem, är det typiskt att det är först nu – när tiggarfrågan så att säga delvis håller på att lösa sig själv – som propåerna om förbud kommer. Själv tycker jag att förslagen både har för- och nackdelar. En hård men relativt effektiv lösning på vissa problem som dagens låt gå-mentalitet riskerar att förstärka. Fast samtidigt ett förbud som kan vara svårt att tillämpa och som inte gör tiggarna ett dugg lyckligare.