Krönika Vad hände egentligen med visionen om det borgerliga Sverige? Jag minns diskussionen från 80- och 90-talen. Det fanns bara en leverantör av telefoner. Man fick inte välja själv. Det fanns bara statlig radio och TV. Nu är det inte så längre, men visst ville vi väl egentligen nå längre?

Fortfarande bestämmer det offentliga över omkring 60 procent av våra inkomster. Så hög är skatten om arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter läggs till löneskatten. Kan man då säga att vi lever i ett fritt land?

Här kommer därför en lista på saker som inte blev gjorda men som vi skulle kunna ta tag i. Till allra största delen handlar det om transfereringssystemen, bidragsystemen, eller med ett finare ord, socialförsäkringssystemen. Av någon anledning slutade vi borgerliga att argumentera för att också dessa borde befrias.

Föräldraförsäkringen. Varför administreras den av staten? Den kan läggas ut på försäkringsbolagen eller avskaffas till förmån för generösa skatteavdrag för varje barn som en familj får. Barnbidraget kan på samma sätt ersättas av skatteavdrag.

Den subventionerade barnomsorgen. Någon valfrihetsreform fick vi aldrig på detta område eftersom staten alltjämt avskyr föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Längre tillbaka hade Folkpartiet ett förslag om barnkonto. Alla pengar som gick till föräldraförsäkring och barnomsorg skulle sättas in på ett konto som föräldrarna själva fick bestämma över. Vad hände med detta fantastiska liberala förslag?

Sjukförsäkringen. Det är helt centralt i ett välfärdsland att alla har en sjukförsäkring, som måste vara obligatorisk. Men det är inte detsamma som att säga att staten ska sköta denna. Faktum är att de senaste mandatperiodernas debatter om kostnaderna för sjukskrivningar visar att staten inte längre gör ett bra jobb. Är det inte bättre att låta konkurrerande företag sköta detta med en myndighet som granskar dem för att se till att de sköter sig? Som det är idag kan en riksdagsmajoritet ändra på försäkringsvillkoren vilken sekund som helst. Något sådant är otänkbart på en fri marknad.

Sjukvårdens finansiering. Det är ett problem att kostnaderna för sjukvården och sjukförsäkringen inte bärs av samma huvudman. När regionerna/landstingen ställer folk i kö drabbar det inte dem ekonomiskt. Den som får ta smällen är Försäkringskassan. Det hade inte hänt om det hade varit privata försäkringsbolag som hade fått stå för notan. Inget försäkringsbolag skulle acceptera dagens vårköer.

Pensionerna. Pensionssystemet är till dels redan privatiserat genom att nästan alla som arbetar har en tjänstepension ovanpå den allmänna pensionen (inkomst- och premiepension). Däremot är de väldiga AP-fonderna, som förvaltar den allmänna pensionen, alltjämt statliga. De har idag tillsammans omkring 1 400 miljarder kr. Det går inte en mandatperiod utan att finansministern kastar lystna blickar på dessa pengar.

AP-fonderna är statliga och allt som krävs är ett riksdagsbeslut för att staten ska förskingra alla våra pensioner. Känns det tryggt?

Ett förslag skulle därför kunna vara att säga att AP-fonderna inte får växa mer och bygga upp nya fonder vid sidan av dem som medborgarna äger själva. Då är de skyddade från oansvariga politiker.

Vi behöver öppna den visionära debatten om det borgerliga samhället igen. Vi lever fortfarande i en stat skapad av Socialdemokraterna. Ramarna för allt är socialdemokratin. Stat och samhälle blandas ihop, med avsikt. När tar vi nästa steg för att bryta oss ur denna tvångströja