Ledarkrönika Han föddes som Lev Davidovitj Bronstein, men tog sig namnet Trotskij efter fängelsechefen i Odessa – vars hårda metoder imponerade på honom när han själv satt fängslad för illegal politisk aktivitet. Och han var egentligen inte bolsjevik. ”Inte en av oss” som Lenin sedermera konstaterade. Den misstänksamhet som, i perioder, inte bara Lenin kände utnyttjades effektivt av Stalin och bidrog slutligen till Trotskijs fall. Ett bittert öde måhända, för utan Trotskij hade det knappast blivit någon rysk revolution över huvud taget.

Jo förresten, det hade det. För den ryska revolutionen var större än bolsjevikkuppen – den som gått till historien som oktoberrevolutionen 1917. Redan i februari hade ryssarna revolterat och det var den verkliga revolutionen. Fast också den händelse som i sin förlängning ledde fram till bolsjevikernas maktövertagande.

Februarirevolutionen hade varit (någorlunda) demokratisk, men de nya makthavarna var politiskt splittrade och i historiens ljus naiva idealister. En munsbit för Lenins målmedvetna, disciplinerade och hänsynslösa bolsjeviker. I oktober (egentligen november, enligt den nya tideräkningen) var tiden mogen för ett maktövertagande och det är talande hur bolsjevikerna lyckades lägga beslag på huvudstaden Petrograd nästan utan motstånd.

Den som organiserade maktövertagandet var Lenins närmaste man, den oförtröttlige Trotskij – som först sent tagit definitiv ställning för bolsjevikerna. Hans organisatoriska snille skulle snart sättas på nya prov, men först väntade besvärliga fredsförhandlingar med Tyskland (och Österrike-Ungern), vilka till sist mynnade ut i den hårda Brest Litovsk-freden i mars 1918.

”Problemet” var emellertid att många ryssar inte alls ville leva under bolsjevikernas ok och sakta började en motståndsrörelse formeras. Kanske kan man sätta själva startpunkten för inbördeskriget i dag för exakt hundra år sedan. Den tjeckoslovakiska legionen gjorde uppror.

Legionen hade satts upp av frivilliga och deserterande tjecker och slovaker, som inte vill fortsätta tjänstgöra under tysk och ungersk dominans i det habsburgska imperiet. Till sist hade närmare 100 000 man mottagits välvilligt av tsar Nikolaj II, men nu var han borta från makten sedan länge och efter freden i Brest-Litovsk var tjeckoslovakerna hemlösa. Trotskij hade lovat dem fri passage till Frankrike österut (genom Sibirien!), men ändrat sig och efter en incident i Tjeljabinsk uppstod strider mellan tjeckoslovakerna och lokala bolsjevikförband.

Över stora delar av det gamla imperiet hade motståndsfickor redan uppstått. I många fall var dessa först och främst intresserade av självständighet för sina egna nationer, till exempel i Finland och de baltiska staterna – liksom i Ukraina och (i mindre omfattning) Vitryssland. Olika generaler från den gamla tsarryska armén arbetade dock för att sätta upp egna arméer och störta bolsjevikerna, som under tiden flyttat huvudstaden tillbaka till Moskva. Den främste av dessa företrädare för den vita sidan var amiral Alexander Koltjak. En hederlig officer, men tyvärr dålig politiker som trots betydande militära framgångar 1919 aldrig lyckades nå ett avgörande (han arresterades paradoxalt nog slutligen av just den tjeckoslovakiska legionen, för att utlämnas och avrättas av Röda armén).

Över huvud taget hade de vita befälhavarna hade svårt att samordna sina styrkor, som mer eller mindre var utspridda över hela Ryssland. Rekryteringen av soldater kunde av begripliga skäl gå trögt, samtidigt som den vita sidan ständigt plågades av politiska motsättningar. I grund och botten utgjordes den av alla som stod till höger om bolsjevikerna – från monarkister till mensjeviker. Deras program för ett återupprättat imperium föll inte heller ukrainare och andra i smaken.

De vita borde vunnit ändå. Om det inte varit för Trotskij. Från praktiskt taget ingenting byggde han upp Röda armén, som strax växte sig förbi de vita styrkorna. Röda armén präglades av utomordentlig disciplin och initialt utnyttjades också gamla tsarryska officerare (frivilligt eller med tvång) som ”specialister” tills det fanns en tillräckligt stor kader av politiskt medvetna bolsjeviker som kunde agera befäl. Över huvud taget grundades Trotskijs framgångar på en sällsam blandning av piska och morot.

Å ena sidan hade Trotskij en väldokumenterad förmåga att inspirera sina underlydande. I sitt pansartåg åkte han kors och tvärs i riket (järnvägsnätet knöts praktiskt nog ihop i Moskva) och som erkänt framgångsrik agitator vände Trotskij sig ofta direkt till de enkla soldaterna. Till skillnad från många av de vita generalerna, visade han sig ofta bättre i det diplomatiska spelet och lockade fram överenskommelser med andra socialister eller icke-ryska nationalister. Av särskilt stor betydelse var den relativa (och högst tillfälliga) samsynen med den ukrainske anarkistledaren Nestor Machno.

Andra gånger kunde Trotskij snarast spela på traditionell nationalism, som när Frankrike, Storbritannien och USA intervenerade i syfte att slå bolsjevikerna ur brädet. I sin tur exempel på halvhjärtade insatser, eftersom det inte fanns någon riktig ork i väst för ytterligare militära äventyrligheter efter att första världskriget äntligen tagit slut.

Å andra sidan var Trotskij anhängare av den röda terrorn. Även om han inte var lika cynisk som Lenin eller någon programmatisk massmördare som Felix Dzerzjinskij (den hemliga polisen Tjekans grundare), ansåg också Trotskij ofta nog att ändamålet helgade medlen. Den röda terrorn syftade till att kväsa allt motstånd och framkalla skräck hos civilbefolkningen. Inte bara meningsmotståndare (verkliga eller inbillade) avrättades, ibland räckte det att tillhöra ”fel” klass. Även om också de vita begick många och svåra övergrepp, var såväl omfattningen som framför allt systematiken långt mer påtaglig på röd sida. I en berömd polemik med den tyske socialisten Karl Kautsky konstaterade Trotskij att terrorism inte bara var nödvändigt, utan i viss mån önskvärt – ”dödandet är inte bara ett nödvändigt ont utan också ändamålsenligt under en revolution”.

Sommaren 1923 var den definita segern ett faktum – liksom den ryska tragedin. Inbördeskriget hade kostat minst tre miljoner människor livet till följd av direkta krigshandlingar, men den siffran säger egentligen inte så mycket. Tjekan avrättade sannolikt hundratusentals, men den röda (och vita) terrorn var mer omfattande än så. Därtill kom massvält och en tyfusepidemi som bara den tros ha orsakat tre miljoner dödsfall. De som kunde flydde till städerna och 1922 tros 700 000 föräldralösa barn ha levt på gatorna.