Som det går att läsa på nyhetsplats i dagens NT kontaktade ambassaden Stjernkvist för tre år sedan, uppenbarligen i syfte att utöva påtryckningar mot det då planerade monumentet till minne av folkmordet Seyfo under och strax efter första världskriget. Enligt Turkiet har det inte förekommit något folkmord. Och då ska det minsann inte uppföras några minnesmärken heller!

Fast det ovanstående har alltså inte hänt, enligt ambassaden. Ord står mot ord och det är upp till var och en att avgöra vem man vill tro på. Ledarsidans uppfattning är dock lika tydlig som självklar: det finns ingen som helst anledning att misstro Lars Stjernkvist.

Tvärtom finns det anledning att berömma honom! Att i dylika ärenden vända sig direkt enskilda kommuner, istället för utrikesdepartementet i landet där ambassaden verkar, är nämligen lika olämpligt som potentiellt effektivt. Det är inte lätt för kommunalråd, kanske med begränsade kunskaper i utrikespolitik, att agera tillräckligt självsäkert. En del skulle nog frukta storpolitiska trätor med nationella återverkningar och backa. Ej så Stjernkvist, som uttrycker sig diplomatiskt men uppenbarligen upprätthöll sin uppfattning i frågan utan eftergifter.

Dock tycker Stjernkvist att påtryckningarna från numera konkursade Turkiska riksförbundet var otrevligare. Förbundet var ett typiskt exempel på aggressiva organisationer, som lägger sig i svensk politik med skattebetalarnas hjälp. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (som fördelar pengarna) fick inte upp ögonen förrän en företrädare offentligt sagt att armenier är ”hundar som ska dö”. En närmare granskning visade sedermera grovt fusk med uppgifter om antalet medlemmar. Bidraget drogs faktiskt in och därmed slipper vi numera lyckligtvis Turkiska riksförbundet.

Händelserna påvisar dock med vilken nit Turkiet, direkt eller genom ombud, utövar påtryckningar i andra länder – gärna utan allt för stor offentlig insyn. Folkmordsfrågorna har alltid varit känsliga i Turkiet, men därtill har nationen under president Erdogans ledning utvecklats till en allt mer aggressiv diktatur. Från regerings- och myndighetshåll finns det goda skäl att granska vilka som försöker utöva påtryckningar i Sverige.