Ledare I september 2015 var Sverige oroligt. 24 307 personer sökte asyl i Sverige den månaden. En regnig dag på Medborgarplatsen i Stockholm samlade statsminister Stefan Löfven sina anhängare och skanderade att ”mitt Europa bygger inte murar!”. Det var ett försök att agera landsfader i en ansträngd tid, det får man ändå ge honom. Men precis som hans företrädare Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal har Löfvens jippo inte åldrats med värdighet.

Den 12 oktober stod flyktingkrisen på sin topp – 39 196 personer sökte asyl den månaden – och hela den svenska samhällsapparaten gick på högvarv för att hantera det stora mottagandet. Alla var dock inte oroliga. Regeringen hade anordnat en konferens. Budskapet var ”Sverige tillsammans” och regeringen hade bjudit in 800 deltagare från olika kommuner, myndigheter, företag, fackförbund och civilsamhälle till konferens i Stockholm. Regeringen ville intala befolkningen att detta skulle kunna lösas.

En dryg månad senare var stämningen inte lika god och förhoppningarna grusade. Löfven och dåvarande vice statsminister Åsa Romson kallade till presskonferens. Utlänningslagen skulle anpassas till EU:s miniminivå, rätten till anhöriginvandring begränsas, unga skulle åldersbestämmas, tillfälliga uppehållstillstånd utfördas för alla utom kvotflyktingar och införande av ID-kontroller på samtliga kollektivtransportsätt till Sverige var några av beskeden. Romson grät inför den samlade journalistkåren och Löfven sa att Sveriges flyktingmottagande behöver ett andrum. Snacka om praktfiasko.

MP:s naiva optimism klarade inte av trycket från S och verkligheten. Partiet har sedan dess fortsatt att sjunka i opinionen. I många mätningar har MP dinglat under riksdagsspärren.

Den mer restriktiva migrationspolitiken har legat fast – fram till nyligen. Efter riktade protester och skriverier i medierna tog regeringen fram ett undantag i lagstiftningen för de ensamkommande som kom till Sverige under flyktingkrisen. Deras asylsökningar ska nu prövas på nytt och de ska få stanna om de studerar på gymnasiet. De som var ärliga och uppgav rätt ålder får dock ingen ny chans. De ska skickas tillbaka. Argumenten för amnestin är närmast obegripliga och Löfven har själv haft svårigheter att göra den begriplig när han intervjuades i Aktuellt. Med amnestin fick dock MP lite plåster på såren.

Opinionen svarade med att straffa S. Därefter har statsråden börjat orera om svenska värderingar och nyligen sa finansminister Magdalena Andersson till DN att asylsökande bör välja ett annat land än Sverige och att Sveriges kapacitet är begränsad. Det är svårt att se det som något annat än att amnestibeslutet ska kompenseras, vilket är bra. Magdalena Andersson har rätt, om än alldeles för sent. Det dröjde dock inte länge innan MP protesterade genom statsrådet Gustav Fridolin.

Om regeringen ska ge sig på ett försök till nyårslöfte bör det vara att försöka agera konsekvent och långsiktigt. Det skulle både Sverige och regeringssamarbetet vinna på.