Ledarkrönika Dagens Nyheter kunde på trettondagsafton berätta historien om Eddie (5 år), Imir (4) och Izeta (3). De sökte asyl i Sverige tillsammans med sin mycket unga mor för två och ett halvt år sedan. Modern har emellertid varit oförmögen att ta hand som sina barn och träffar dem sällan. I dag bor barnen istället hos tre vanliga familjer i Skåne, där de anpassat sig bra till livet i Sverige.

Fel. De har inte anpassat sig, eftersom det ju förutsätter att de redan var vana vid andra förhållanden. I själva verket är det i Sverige de fått en identitet. De talar svenska som infödda, men ingen bosniska.

Men denna julhistoria riskerar ett sorgligt slut, eftersom barnen (tillsammans med sin mor) riskerar utvisning. Under tiden de väntat på att Migrationsverkets byråkratiska kvarnar malt, har de blivit svenskar. Men riskerar att placeras i barnhem om de ”återvänder” till Bosnien-Hercegovina.

Artikelbild

| Barn i Sverige. (Barnet har inget samband med artikeln.)

Jag skriver ”återvänder” inom citationstecken, för egentligen kan de inte återvända. Istället lämnar de sitt verkliga hemland – Sverige, där de har sina nya familjer.

Ytterligare en snyfthistoria i flyktingkrisens fotspår? Måhända, men likväl en realitet och dessutom en fråga av principiell natur. Eftersom vi inte tillmäter etniskt ursprung i sig någon betydelse för att bli svensk, hur kan vi då tillåta att svenskar utvisas? Eddie, Imir och Izeta saknar svenskt medborgarskap. På alla andra sätt är de lika svenska som vilka andra svenska barn som helst.