Ledare Den första juli höjde Arla – som dominerar den svenska mejerimarknaden – mjölkpriset till bönderna. Ändå kan Sverige stå inför en framtida mjölkkris. Och i så fall kan viktiga avgöranden ligga hos politikerna, bönderna lär under den förra krisen i stort ha uttömt sina reserver.

Vi behöver inte gå långt tillbaka för att påminnas om den förra mjölkkrisen. Sommaren år 2016 var situationen för landets mjölkbönder oerhört ansträngd. I media rasade en debatt om vems fel det var. Kunde mjölkkrisen skyllas på svenska politiker, som infört betungande skatter och fördyrande regler? Var det mejeriernas fel? Eller var det händelser i omvärlden som ingen kunde rå över som låg bakom? I sanning var det en blandning av allt.

Mjölkkrisen som kulminerande 2016 hanterades dock till största del av marknaden. Mindre gårdar och företagare utan möjlighet att gå in med mer kapital slogs ut. När antalet mjölkproducenter minskade gick tillgången på mjölk ner, vilket till slut drog upp priset. Och då blev det i stället brist på svenska mjölkprodukter, till julen år 2017 varnades det för smörbrist.

Men problemen slutade inte där för landets mjölkproducenter. På ledarplats i tidningen ATL (29/6) har det uppmärksammats att under årets första månader har andelen svensk mjölk som tas emot av mejerierna minskat och förädlingsvärdet har sjunkit. I ATL uppmärksammas vidare att den föreslagna nya ordföranden i Arla har sagt att den stora nederländska konkurrenten Friesland Campina är så duktig på den viktiga asiatiska exportmarknaden att Arla inte kan komma ifatt. Det är alarmerande.

Arla har sedan millennieskiftet växt internationellt. En strategi som har lett till en låsning kring det svenska mjölkpriset – som måste följa priset som ges till bönder i andra länder, oavsett om svenska konsumenter är beredda att betala mer för svensk mjölk. Så länge Arla är bäst på export är allt någorlunda frid och fröjd, men halkar Arla efter blir det snabbt problem. Att Arlas mjölkpris länge har släpat efter den värsta europeiska konkurrenten kan vara ett oroande tecken i tiden.

Men ska svenska politiker överhuvudtaget bry sig om det blir kärvt för mjölkbönderna? Det finns flera skäl till att göra det. Det första är att lagstiftaren i Sverige har gjort det dyrare att bedriva lantbruk här än i andra länder som bönderna konkurrerar med. Sedan är mjölkproduktionen viktig för självförsörjningen. Betande mjölkdjur och nötkreatur krävs även för att hålla landskapet öppet, så att miljömålen kan uppfyllas. Dessutom är mjölkgårdarna motorn i det svenska lantbruket, vilket inte är att förakta när det talas om att konflikten ökar mellan stad och land.

En ny mjölkkris, där politiken avkrävs fler svar än tidigare, bör således inte uteslutas. Men lyckligtvis behöver inte kravet i ett sådant läge vara riktade stöd till mjölkproducenterna – en del skatte- och regellättnader kan räcka långt för att undvika en allvarlig kris.