Ledare I boken ”Norrköpings historia” från år 1976 beskrivs hur staden tedde sig efter den stora rivningsvågen på 60- och 70-talet. Innerstaden sägs ha gett ett intryck av att vara förödd av ”bomber och krig.” Och det var inte bara i Norrköping som gamla hus revs, runt om i landet utspelades liknande scener. Andra miljöer som har formats av rivningarna är Storgatan i Valdemarsvik och Hagatorget i Söderköping.

I dag frågar sig många hur de gamla husen kunde få försvinna. När historiska miljöer värderas högt av bostadsköpare blir de omfattande rivningarna – eller saneringarna som de kallades – svårförståeliga.

Nu kan dock historien upprepa sig. I tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan varnar debattören Malin Lernfelt för en ny rivningsvåg. Hon konstaterar: ”Sverige är besatt av modernitet, och desto mindre intresserat av att bevara kulturarvet.”

Som exempel tar hon att det i Stockholm mellan år 2005 och 2015 revs över 100 K-märkta hus, varav flera var utpekade som synnerligen värdefulla. Andra rivningsprojekt som nämns är Petersvik i Sundsvall, gamla hus i Lunds historiska stadskärna, 1800-talshus i Uppsala och såväl Tullhuset som Astoriaflygeln i Stockholm. Det sista tecknet i tiden på att en ny rivningsvåg har inletts ser Lernfeldt i att det anrika Turisthotellet på Marstrand ska jämnas med marken. Turisthotellet som invigdes år 1899 är ett viktigt minne från när Marstrand genomgick förvandlingen från fiskesamhälle till luxuös badort.

Spaningen att vi står inför nya rivningar av kulturarvet visar sig även ha bäring lokalt. Ännu råder oklarhet om Söderköpings kommun ska riva det gamla brunnslasarettet eller ej. Att miljön runt Söderköpings brunn är välkänd utanför den egna kommunen – precis som Turisthotellet på Marstrand – talar dock för att en eventuell rivning kan bli en symbol för hur kulturarvet fördärvas för att ersättas av något nytt och fräscht.

Det finns också en motrörelse mot en ny rivningsvåg. Men det framstår som lite slumpmässigt vilka rivningshotade fastigheter som uppmärksammas av exempelvis Svenska byggnadsvårdsföreningen, som har en lista över hotade miljöer, eller av allmänheten. Tendensen verkar vara att 1900-talets bebyggelse ägnas begränsad omsorg såväl som miljöer belägna lite avskilt, som den numera kommunägda gården Krusenhof som står och förfaller utanför Norrköping.

Inför en utställning för två år sedan på Norrköpings stadsmuseum, som uppmärksammade att gamla miljöer i kommunen hotas, sade stadsantikvarie Hanna Domfors att hon såg att stora delar av 1900-talshistorien håller på att försvinna (SVT Öst, 26/9 2016). I artikeln beskrevs: ”Precis som att hon ofta får frågan om hur Norrköping kunde riva bort sin historia på 70-talet, så tror hon att det finns stor risk att framtiden kommer att undra hur vi tänkte när vi plötsligt ändrade hela staden på 2010-talet.”

Så samtidigt som vi beklagar 60- och 70-talets rivningsvåg kan en ny vara på gång, i landet som är besatt av modernitet.