Ledare Inbrottsvåg, skjutningar och rån har fått trygghetsfrågorna att stiga på den politiska dagordningen. Tidigare har trygghetsproblemen ofta varit knutna till storstädernas förorter. I dag är bilden inte så enkel, stadskärnor och småorter är inte längre förskonade från den grova kriminaliteten.

Landets kommuner har länge stått handfallna inför den växande brottsligheten och förhoppningsfullt väntat på att polisen ska ta itu med problemet. Med tanke på den situation polisen befinner sig i med en stökig omorganisation, för lite poliser och resurser har det inte varit möjligt, en slutsats som allt fler kommuner och privatpersoner verkar ha dragit.

I Uppsala har kommunen anlitat ordningsvakter som har mandat att patrullera i princip hela stadskärnan, i Täby har privatpersoner hyrt in väktarbolag för att skydda sina bostadsområden mot inbrottstjuvar och nu senast har en företagare i Kosta startat upp ett vaktbolag för att skapa trygghet i samhället. Det finns fler exempel, men det är tydligt att en allt större del av allmänheten inte litar på att polisen kan garantera deras säkerhet.

Utvecklingen är inte svart eller vit. Vid en första anblick kan det verka bra att kommuner, privatpersoner eller organisationer själva tar ansvar för att förbättra sin situation. Det är på den lokala nivån det finns en god kunskap om problembilden och vad som kan göras åt den. Å andra sidan har medborgarna – oavsett var de bor i Sverige – redan betalat för att polisen ska fungera. Dessutom rör det sig om ordningsvakter som endast har ett par veckors utbildning jämfört med en polis med flerårig utbildning. En ordningsvakt kan inte ersätta en polis, utan endast fungera som ett komplement.

Det finns en tendens från statens sida att lämpa över kostnader på kommunerna oavsett om det gäller mottagande av nyanlända eller för att skapa trygghet. Det är en problematisk utveckling som gör att staten slipper undan sitt utlovade ansvarstagande.

Rikspolitikerna är givetvis medvetna om att deras kommunala kollegor har press från sina medborgare att lösa problemen på lokal nivå. Den som upplever otrygghet i sin stadsdel ringer helt naturligt till de ansvariga kommunpolitikerna. Landets kommunpolitikers incitament att göra kostsamma investeringar för att exempelvis försöka stävja brottsligheten är alltså starkt, men det får till följd att trycket på staten att leverera minskar.

Frågan är hur länge kommunerna har råd och uthållighet att täcka upp för statens brister — i slutändan får kommunens medel läggas på att täcka upp problem istället för att göra lokala satsningar på andra områden som skola, socialtjänst och äldrevård.

De vanliga medborgarna har också en gräns. Väktare och larm kostar pengar. Och det är inte bara tryggheten som naggas i kanten. Privata sjukvårdsförsäkringar köps för att komma runt köer och många är oroade för hur det blir som pensionär. Risken är att alltfler börjar känna att samhällskontraktet är brutet.