Ledarkrönika Ska vi som bor på landsbygden betala lika mycket skatt, undrar Jan-Eric Andersson. Han bor på en gård mellan Valdemarsvik och Kvarnvik, i de allra sydligaste delarna av Östergötlands län.

Att han ställer frågan är förståeligt. Busslinjen som tog barnen i bygden till friskolan i Tryserum lade Östgötatrafiken ned för något år sedan. I Kvarnvik, som ligger i Åtvidabergs kommun, är det problem med grundläggande infrastruktur – kopparnätet för fast telefoni är delvis släckt och mobiltäckningen är dålig eller obefintlig. Och nu, berättar Jan-Eric Andersson, blir även skötseln av de viktigare vägarna i området gradvis sämre. Det saltas inte, grusas sparsamt och ofta halkbekämpas det sent. Vem vågar flytta ut på landet under sådana förutsättningar, undrar han.

Den här typen av resonemang lär vi få höra allt oftare. För samtidigt som statsminister Stefan Löfven (S) talade om att stad och land ska hålla ihop lade regeringen en infrastrukturproposition för 2018–2029 i vilken det fattades 25 miljarder kronor i vägunderhåll. Trafikverket har konstaterat att: ”Det lågtrafikerade vägnätet kommer att få en negativ tillståndsutveckling under planperioden som blir mer påtaglig under andra halvan av perioden.” Det gör landsbygdernas vägar till en laddad fråga.

Sverige är ett högskatteland. Tilliten – eller snarare acceptansen – för systemet bygger på att medborgarna upplever att de får något tillbaka.

Inom den skattefinansierade sektorn har enheter slagits ihop och centraliserats. Skolor, ålderdomshem och vårdmottagningar har lagts ned på mindre orter. Det gör att vettiga kommunikationer är en förutsättning för att boende i landsbygdsområden ska kunna ta del av samhällsservicen.

På pappret finns det således goda skäl till att vägunderhållet i alla fall inte bör försämras. Men det verkar inte hjälpa.

Att landsbygdens kommunikationer försvåras märks även i skärgården. Skatteverkets hårda tolkning av ett EU-direktiv – ämnat att främst stoppa privat utnyttjande av företags jetflygplan – har slagit mot företagare i den svenska skärgården som använder båtar i verksamheten. Sjötrafik fick hänga med på köpet. Undantag gjordes bara för de som kan fakturera sina transporter. Så nu måste exempelvis många lantbrukare som använder egna fartyg för transporter inom verksamheten klassa dessa som privata resor. Därmed får de inte använda skattereducerat bränsle.

Bengt Almkvist, tidigare ordförande i Skärgårdarnas riksförbund och företagare verksam på Missjö i Sankt Anna skärgård, berättar att Skatteverket inte har ändrat tolkningen trots att riksdagens skatteutskott markerade i en skrivning att detta skulle ske, vilket också riksdagen beslutade.

Att underhållet av landsvägar kan försämras och skärgårdens transporter missgynnas lär i grunden handla om att resorna är politiskt oönskade – en paradox i tid då vi värderar resor runt jorden högt. Att det finns politiska mål om en levande landsbygd och skärgård verkar inte spela roll. Det gör inte heller att bilarna och båtarna släpper ut allt mindre.

Kanske beror det på att vurmen för den urbana livsstilen dominerar. Något som på kommunnivå märks när städerna förtätas för att bli bilfria. På riksnivå märks inställningen när regeringen ger ett bidrag till köp av elcyklar. Även centraliseringarna talar sitt tydliga språk.

Att personer som är beroende av bilen eller båten då svarar med att ifrågasätta skattetrycket är ganska naturligt.