Ledare ”Vet du var ditt närmaste skyddsrum finns?” Som det gick att läsa i NT 31/10 ställdes denna fråga på NT:s Facebooksida. Många hade inte en aning.

Det finns 1 232 skyddsrum i Norrköping, med totalt 133 584 platser. Med tanke på att stadens befolkning uppgår till drygt 140 000 får med andra ord de flesta plats.

Eller fick plats, ska kanske tilläggas. För i många fall går skyddsrummen säkert inte att använda, åtminstone inte med omedelbar verkan. De används till förråd och annat.

Numera är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som har huvudansvaret för skyddsrummen, men samhällets intresse har varit minimalt sedan kalla krigets slut. Alla städer är inte heller så förhållandevis lyckligt lockade som Norrköping. I Valdemarsvik finns det bara plats för 636 personer, i Boxholm 75...

I Stockholm saknas det 170 000 platser – och problemen är större i de nya husen. Det har inte byggts några nya skyddsrum sedan 2002.

Att bygga bort underskottet kommer att kosta två miljarder kronor över en tioårsperiod, enligt MSB. För att restaurera befintliga skyddsrum kan det behövas ytterligare några hundra miljoner. Det ovanpå en redan ansträngd försvarsbudget.

Samtidigt är inget av detta särskilt förvånande. I ett mikrokosmos illustrerar de bortglömda skyddsrummen de senaste tjugo årens slappa attityd i försvarsfrågor. Det handlar emellertid inte om någon egentlig nedrustning. Snarare är det så att skyddsrummen just glömts bort.

Kanske var det rimligt att utifrån 90-talets relativt fredliga erfarenheter sänka kraven på nybyggen. På motsvarande sätt var det rimligt att befintliga skyddsrum används till annat. I praktiken har emellertid politiken handlat om avrustning snarare än nedrustning. Att så många skyddsrum över huvud taget finns kvar, beror på att det ligger där de ligger. Det är tack och lov bättre att använda skyddsrummen till förråd än att fylla dem med cement. Möjligen skulle man kunna tala om en sorts malpåse – vilket är ett bättre öde än många fasta militära installationer rönt.

Likväl förtjänar våra makthavare svår kritik för sin historielöshet. Den som kunnat sin 1900-talshistoria, vet hur destruktiv 20-talets nedrustning var. Hur svårt och dyrt det blev att försöka återrusta Sverige, när krigshotet ökade i slutet på 30-talet. Men det som aldrig fick hända igen (nedrustningen) återupprepades alltså.

Kanske är detta inte så konstigt! Inte med de tilltagande brister i historieundervisning som varit för dagen i skolan under decennier. I det ljuset är det egentligen mer anmärkningsvärt att Göran Persson lät förfallet fortgå, än att Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse. Den senare visste kanske inte bättre.