Krönika Förslaget att ta fram en läslista för skolan, en litteraturkanon, som nyligen presenterats av Kristdemokraterna, men som tidigare även lagts fram av Liberalerna, är lovvärt men kommer aldrig att fungera.

I Sverige gillar vi att staten griper in. När kvaliteten i skolundervisningen sviktar vill vi att staten räddar situationen.

Men vem är staten? Just nu leds tyvärr staten av en regering där skolministern heter Gustav Fridolin och kulturministern heter Alice Bah Kuhnke. Det är de två politiker som kommer att ha ansvar för den gemensamma läslistan.

Vad tror vi att de skulle vilja att barnen läste i skolan?

Det som har hänt med kulturpolitiken det senaste decenniet är att den har förgiftats av den så kallade identitetspolitiken. Litterära verks objektiva kvaliteter är av underordnad vikt. Istället är det författarnas ursprung som sägs vara det viktiga. En statlig läslista kommer att vara uppdelad i kvoter. Minst 50 procent kvinnor. Minst 20 procent författare med utländsk bakgrund. Minst en bok av en samisk författare och så vidare. Kvalitet kommer inte att ha med saken att göra.

Kan man då inte tänka sig att ett opartiskt organ tar fram listan? Kanske Svenska Akademien? Det är ju ändå den institution som får avgöra vem som ska få Nobelpriset i litteratur varje år.

Nej, för det tragiska med svenskt kulturliv är att i stort sett alla traditionella institutioner är infekterade av politik. Det gäller även Svenska Akademien.

Helt i linje med politiseringen av kulturinstitutionerna valde akademin in Sara Stridsberg förra året. Hon är en framgångsrik romanförfattare och dramatiker. Hon har vunnit många priser och hennes böcker har översatts till flera språk. Så långt är det inga konstigheter med hennes CV.

Men hennes karriär bygger på en fascination för den radikalfeministiska författaren Valerie Solanas. Solanas blev berömd för att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol. I övrigt levde hon ett tragiskt liv på grund psykisk sjukdom.

Men hade hon vetat hur man organiserar sig politiskt hade hon försökt bli feminismens Adolf Hitler.

Hennes bok SCUM-manifestet handlar om hur männen ska utplånas från jordens yta. Med konstgjord befruktning behövs inga män längre. Samhället ska revolutioneras i grunden. Systemet med ”pengar och arbete” kastas omkull. När alla män är mördade kommer utopin att infinna sig. SCUM står för Society for cutting up men. Det är den rörelse som ska genomföra förintelsen.

I den svenska utgåvan skriver Sara Stridsberg i förordet: ”Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text.” ”Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla.” Och trots att boken är mycket tydlig med alla män bör mördas, och inte alls framför denna tanke på ett ironiskt sett, förklarar Stridsberg att boken ”ska” tolkas bokstavligt.

Nu är jag inte säker på att man ska tolka just Stridsberg bokstavligt men det är ingen tvekan om att Solanas är en tvättäkta fascist.

Så vem ska bestämma över läslistan för skolan? Gustav Fridolin, Alice Bah Kuhnke eller Sara Stridsberg?

För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.