När ryktet hade börjat gå om de nya spinnmaskinerna som fanns i James Hargreaves fabrik uppstod en ilska bland arbetarna i staden – de nya effektiva maskinerna skulle göra dem arbetslösa. Till slut tog också ilskan över bland spinnarna som var rädda att förlora jobben. En mobb bröt sig in i Hargreaves lokaler och förstörde maskinerna. Men händelsen, som utspelade sig i Storbritannien år 1768, stoppade inte mekaniseringen. Hargreaves så kallade ”Spinning Jenny” ses i stället som ett av startskotten för den industriella revolutionen.

Vad hände då med jobben, som spinnarna var oroliga att förlora? Deras gamla jobb försvann, men nya skapades i stället. Antalet arbetstillfällen har inte heller blivit färre efter industrialiseringen. Ser vi på den utveckling som följde i Norrköping uppstod mängder av arbetstillfällen när textilslöjden i hemmen ersattes av textilfabriker.

Oron för att maskinerna en dag tar över arbetet har däremot inte försvunnit. Nutidens teknikutveckling – som kallas den fjärde industriella revolutionen – beskrivs även den som ett hot mot många arbetstillfällen.

Hur dagens nya maskiner påverkar märks bland annat på McDonald’s på Drottninggatan i Norrköping. För ett antal månader sedan införde snabbmatsrestaurangen ett nytt automatiserat beställningssystem. Nu ska kunderna helst beställa i automater och sedan vänta på sin mat. Att de flesta fysiska kassorna är borta är en tydlig markering till kunderna hur de ska agera.

McDonald’s nya beställningssystem lär ha samma effekt som Hargreaves ”Spinning Jenny” – processer effektiviseras vilket påverkar arbetsstyrkans antal och sysslor. Och samma utveckling ser vi på många andra arbetsplatser. I livsmedelsbutikerna blir självbetjäningskassorna allt fler. Näthandelsföretaget Amazon har till och med utvecklat butiker utan kassor och personal. På 1177 Vårdguiden ska en vårdrobot snart kunna hjälpa den som ringer. I industrierna automatiseras allt fler processer. Bankerna stänger kontor och hänvisar till mobila lösningar. Bilarna ska bli självkörande. Dessutom spås robotarna snart vara bättre än människor på att skriva ledartexter, menar brittiska affärstidningen Financial Times (23/6). Hemska tanke.

Exemplen är således många på digitaliseringens och automatiseringens påverkan. Men kan den här utvecklingen leda till att människan blir sysslolös? Slår den över 200-åriga profetian in – tar maskinerna jobben till slut?

Tittar vi på de historiska erfarenheterna är det osannolikt att vi går mot en framtid som kan fördrivas på ett sofflock finansierat av medborgarlön från staten. Många gånger de senaste århundradena har det varnats för att maskinerna kommer att ta jobben från människan. Men hittills har inte förutsägelsen besannats. Snarare verkar det bli mer jobb. Dagens sjukskrivningsstatiskt och arbetslöshetssiffror visar att problemet knappast har blivit att det finns för lite jobb åt kvalificerad personal.

Samtidigt kommer den fjärde industriella revolutionen utan tvivel att förändra vilka sysslor som människor utför, när gamla jobb ersätts av nya. Och förändringen går fort.

Enligt populära Moores lag från år 1965 ska den datakraft som fås ut per investerad krona dubblas varje år. Trots efterföljande revideringar av tidsperioden och dödförklaringar har Moores lag genomsyrat it-utvecklingen fram tills i dag. Den förklarar också varför den digitala utvecklingen går så fort, när den väl har kommit igång.

Att ett betydande antal arbeten försvinner i allt snabbare takt är en stor förändring för samhället, även om det uppstår nya jobb. För spinnarna som på 1700-talet slog sönder spinnmaskinerna var troligen inte bara oroliga för att förlora sina jobb, utan de var även rädda för att förlora sina identiteter. Något som pekar på att det finns ett visst samband mellan social oro och förändringar i efterfrågan på arbetskraft i ett samhälle.

Arbetet ger många en social position, ett sammanhang – kanske särskilt i ett land som Sverige där arbetets värde har betonats av såväl kyrkan som politiken.

Rädslan för att förlora jobbet är en omskrivning av individens skräck för att bli irrelevant. Det här är dock en identitetskris som det ogärna talas om i dag, även om många ser och bekymras över krisens uttryck.

Att situationen som uppstår är politiskt laddad och möjlig att exploatera visar de löften som en del populistiskt sinnade politiker på båda sidor om Atlanten ger om att starta gruvor, industrier och andra verksamheter som tiden delvis har sprungit ifrån. Dessa löften handlar egentligen om att ge gamla identiteter åter till vissa grupper på arbetsmarknaden.

I Sverige talar såväl Moderaternas Ulf Kristersson som Socialdemokraternas Stefan Löfven om arbetets värde – om vikten av att göra rätt för sig. Det budskapet lär tas emot positivt även av grupper som robotar eller datorer har tagit jobbet ifrån, eftersom arbetet kan antas vara högt värderat i de aktuella grupperna. Samtidigt kan talet paradoxalt nog också göra att frustrationen växer än mer hos en del individer, då arbetsgemenskapen och allt vad den står upplevs hotad av en ostoppbar teknikförändring.

Den fjärde industriella revolutionen har som de flesta större förändringar både för- och nackdelar. Hur den blir ihågkommen av eftervärlden lär främst bestämmas av hur fort arbetskraft kan ställa om. Hur snabbt människor kan utbildas i nya sysslor lär bli ett allt viktigtigare mått för att bestämma ett lands ekonomiska styrka och konkurrenskraft.

Och ytterligare en viktig sak kan vi på goda grunder anta om framtiden – människan kommer alltid att arbeta. Det lär inte gå att förpassa fenomenet arbete till ett museum. Att få bada i ett hav av fri tid lär inte vara något som de flesta söker, egentligen.

Det är som den franske poeten Charles Baudelaire har konstaterat: ”Man måste arbeta, om inte av läggning så åtminstone av desperation – eftersom det vid noggrann undersökning visar sig att arbete är mindre tråkigt än att roa sig.”