Ledare Nyligen utropade Socialdemokraterna i Söderköping Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna till huvudmotståndare i kommunalvalet. Inte Moderaterna, som fick nöja sig med epitetet ”motståndare” – det vill säga en fiende av det mindre relevanta slaget. Inte så hövligt, men förmodligen ganska rättvist. Moderaterna är nämligen inte mycket till motståndare.

Något annat var förvisso inte att vänta med ett moderat kommunalråd – Yvonne Persson – som inte bara dödförklarade Alliansen i Söderköping, utan också på riksplanet (SVT 8/9 -16). En förskräcklig åsikt, vilka tack och lov varken Anna Kinberg Batra eller Ulf Kristersson lyssnat på.

När partiet nu presenterat sin linje inför kommunalvalet, finns inte längre Persson kvar som förstanamn. En osalig ande svävar dock över budskapet, som präglas av spöklik genomskinlighet. Moderaterna är beredda att samarbeta med vem som helst (också Sverigedemokraterna?) och vägrar peka ut någon huvudmotståndare (NT 4/4).

På ett sätt visserligen begripligt. De borgerliga partierna i Norrköpingskvartetten lär känna igen sig. Man kackar inte i eget bo.

Samtidigt illustrerar detta problemet med blocköverskridande samarbete i allmänhet och moderat dito i synnerhet. I de flesta kommuner är moderater och socialdemokrater varandras huvudalternativ. Fast inte i Söderköping. Där går det ena alternativet (Moderaterna) till val på ett budskap där väljaren inte får veta vilken majoritet som är att förvänta efter valdagen.

Men kommunalpolitik är ju inte rikspolitik, hävdar då någon! Det ligger en del i det, inte minst i Söderköping där exempelvis motsättningar mellan stad och land gör sig påminda. Moderaterna skryter dessutom med 80-procentig måluppfyllelse under mandatperioden.

Inte illa! Men hur kan det då komma sig att ekonomin inte är i balans och att nämnderna slåss mot stora underskott? Om Moderaterna varit så bra på att få sin vilja igenom, innebär inte det att underskotten också är deras fel?

Dessutom slutar inte Moderaterna vid kommungränsen. Den som vill företräda partiet, bör göra det med en politik som står i harmoni med den rikspolitiska hållningen. Det är skäl nog att bryta samarbetet med Socialdemokraterna. Huvudalternativet bör självklart vara moderatlett Alliansstyre också i traditionellt borgerliga Söderköping!

Bör – eller borde. Nu är det oklart vad som gäller för Moderaterna, som tycks någorlunda nöjda med att spela en andrafiol. De som prioriterar Alliansstyre har anledning att överväga huruvida Moderaterna i Söderköping förtjänar någon röst den här gången.