Ledare

På DN Debatt pläderar sex professorer i kriminologi (Felipe Estrada, Janne Flyghed, Anders Nilsson Tove Pettersson, Henrik Tham och sist men inte minst mediafavoriten Jerzy Sarnecki) för mildare straff. Professorerna ifrågasätter dagens politiska debatt, där allt för många enligt dem önskar hårdare straff.

Först konstaterar sextetten att ”den samhällsvetenskapliga forskningen sällan är helt entydig”. Bra! Men därefter hävdar de sex just det – att forskningen ger entydiga bevis för att hårdare straff inte lönar sig.

Så här kan svensk samhällsdebatt ut när den är riktigt dålig. Ett antal personer utnyttjar sin auktoritet för att pådyvla allmänheten uppfattningar som i själva verket bara representerar teorier – och som dessutom är lätta att ifrågasätta. Det i DN redovisade referensmaterialet är magert, framför allt hänger debattörerna upp sig på en för svenska förhållanden relativt ovidkommande undersökning av dömda 14-åringar i Danmark.

Detta kan jämföras med en artikel i Svensk Tidskrift, skriven av Simon Westberg (fil kand i statsvetenskap). Westberg presenterar ett stort antal undersökningar från Italien, Frankrike, Nederländerna och USA, där framför allt effekten av sänkta straff och amnestier redovisas. Slutsatsen är att hårdare straff visst har en positiv effekt på brottsligheten! Inte under alla omständigheter, men generellt.

Intressant nog är Westberg försiktigare i sina slutsatser än DN-debattörerna, men så är han inte heller professor i kriminologi... Sarnecki & Co kan kosta på sig en mer pompös attityd, väl medvetna om den auktoritet som titlarna ger. Det är illa och inte bara för sakfrågan. Det är nämligen precis så här aukoritet och vetenskap missbrukas.

Vem vågar säga emot en professor, i vilket ämne som helst, vederbörande vet nog vad som är rätt! Gemene man som (i detta fall) oroar sig för brottsligheten, hamnar i underläge. Sådant skapar folklig frustration och får än allvarligare effekter om det – trots allt – visar sig att de till synes självklara vetenskapliga resultaten i själva verket inte alls är så självklara. Att det rentav kan vara tvärtom.

Sådant leder till minskat förtroende för forskning och vetenskap i allmänhet, samtidigt som auktoriteten för institutioner som exempelvis universitet undergrävs. Vi riskerar en relativisering, där alla fakta i målet i värsta fall framstår som löst tyckande.

De sex professorerna önskar en ”kunskapsbaserad politik”. Men de är inte några goda förebilder själva.