Därför att det inte riktigt känns, varken i magen eller i hjärtat. Hur vackert det än låter så saknar jag äkta personlighet och närhet. Utan den där värmen och glädjen så blir det tyvärr lite platt.
Kvällen till ära har trion förstärkts av medmusikanter på trummor och klaviatur. Scenen har pudrats med orientalisk mysbelysning, skärmväggar, spetsduk och plymfjädrade mikrofonstativ som för tankarna till en gammal nött salong. Ljusshowen må vara snygg och genomtänkt, men i allmänhet ligger scenen alldeles för dunkel. Det lilla ljus som finns är på Persson och det är uppenbart vem huvudpersonen är. Med Frisk och Larson i mörker blir konserten något av en soloshow för den trådsmala sångerskan på decimeterhöga klackar. Åtminstone visuellt.
Hennes röstkapacitet har utvecklats enormt sedan Cardigans-tiden. Nu finns inte bara en skör flickaktighet, utan även pondus och styrka. Den säregna stämman gör sig mycket bra live. Men jag skulle vilja se mer av de skäggprydda två tredjedelarna av bandet. De få tillfällen då Frisk verkligen får glänsa med sitt mästerliga gitarrspel - som i Chinatown – är ju hur bra som helst.
Mellansnacket är knapert, på sin höjd består det av en kort presentation av låten som komma skall. Bristen på kommunikation med publiken bidrar till att bygga upp ett visst avstånd. Vi kommer aldrig riktigt nära eftersom Persson inte släpper in oss.
Merparten av låtmaterialet är hämtat från senaste släppet Colonia och tempot är genomgående relativt lågt. Bäst tycker jag om Golden teeth and silver medals, där eminente Kristofer Åström agerar duettpartner, den underliga men fint filmiska Bear on the beach, såväl som vackra Song for the leftovers. Självklart spelas även megahitarna I can buy you och Stronger than Jesus, om än sent omsides.
Sammanfattningsvis är konserten välspelad och stilfull, men på något sätt lite tom. A Camp är i mina ögon inte riktigt så spännande som de vill vara.