Logga in
Logga ut
77 luncher och sen 10 maraton .-) Reidar Svedahl (L) Reidar Svedahl (L)
Vädersponsor:

Brunnsparken...igen

Söderköping Igår var jag på Stinsen och lyssnade på landskapsarkitekt Ingmar Hillerström och Lars Sylvan, känd profil i Söderköping med stor kunskap om samhällsplanering och starkt engagemang för vår stad. Det var Naturskyddsföreningen som stod för arrangemanget. De argument som tidigare framförts i den offentliga debatten, framför allt när det gäller stadens kulturhistoria, blev konkreta och visuella genom de pedagogiska föreläsningarna. Hillerström påpekade bland annat vikten av offentliga gröna rum. Detta sagt med anledning av den politiska majoritetens betoning av att man ska utveckla parken. Risken är stor att den rekreation och möjlighet till meditation som dagens Brunnspark ger möjlighet till blir ett minne blott - om man okänsligt ska skapa såväl lekpark för barnen som moderna motionsredskap för motionärer och tjusiga rododendronöar för andra parkbesökare i detta hitills mäktiga trädrum. 

Än viktigare är att det blågröna stråk som Parken med Storån utgör, och som lyfts fram i den så kallade FÖP:en (fördjupad översiktsplan), allvarligt kommer att inskränkas. Den sträckningen både för ögat och som promenadstråk blir svårt att upprätthålla. De huskroppar som nu planeras, och som Riksbyggen och byggmästaren, han som bygger -drömmar, ni vet, Eddie Demir, med förtjusning sätter igång att förverkliga, kommer att göra det mycket svårt att hemtamt nyttja promenadstråket för allmänheten. Utsikten kommer också att skymmas och skämmas av de stora huskropparna. Risken för överklaganden är mycket stor och den dispens som krävs för att få bygga kommer att bli lätt att argumentera för i en överklagan till Miljööverdomstolen.

Beslutsavgörandet när det gäller Brunnsparken närmar sig. Den 7 februari, klockan 17.30 klubbas kommunfullmäktige igång och då ska ärendet avgöras. Jag vet att det finns kritiska röster inom den styrande majoriteten inom såväl socialdemokrater som moderater och miljöpartister. Jag vet moderater som ser sig tvungna att stanna hemma från nästa fullmäktige, miljöpartister och socialdemokrater som förmås rösta mot sin övertygelse. Annars lär man hamna utanför valbar plats inför nästa mandatperiod. Detta är det mer eller mindre uttalade hotet.

För att inte tala om väljarna.  Den allmänhet som skrivit på protestlistor, i skrivande stund ca 2000 personer, är en ansenlig del av väljarkåren i kommunen. Säkert har många av dessa personer hittills i stor utsträckning röstat på de tre partier som nu tänker driva igenom en byggnation som förstör en kulturhistoria och som dessutom går emot den översiktsplan som kommunfullmäktige kommer att kunna ta i stor endräkt. Det rimliga vore att frågan återremitteras. Om inte annat borde majoriteten - socialdemokrater, moderater och miljöpartister (inte minst) - gå med på en återremiss av ren självbevarelsedrift.  

 

Vallöften - vad är dom värda?

Söderköping Häromdagen fick vi i lokalbladet läsa om socialdemokraternas vallöften här i Söderköping. Kulturscen, utegym och bättre belysning för ökad trygghet lovar socialdemokraterna. Vid närmare betraktelse ska även den multihall som lovades i förra valrörelsen nu komma till stånd, enligt Bevemyr, s-märkt kommunstyrelseordförande, och hans kompisar i artikeln. 

Alla förslagen kan väl vara lovvärda, i synnerhet en kulturscen, där även möten av olika slag kan äga rum. Icke kommersiella mötesplatser är det ont om i Söderköping. Men det finns några hinder på vägen som man behöver fundera över.

1. Det är märkligt att inte frågor som rör boende, äldreomsorg och skola lyfts fram. För visst finns det väl saker inom dessa ansvarsområden som inte är lösta, och som borde finnas med när det gäller ambitioner inför nästa mandatperiod.

Det byggs en hel del, men det är knappast med hyror som är möjliga att betala för en vanlig dödlig. Och det här med flyttkedjor verkar vara väldigt svårt att få till stånd. Nä, det krävs andra tag inom detta område innan den frågan är löst. Vänsterpartiet har i ett flertal motioner lagt förslag om vad man kan göra såväl i kommunen som på nationell nivå. Det handlar om mera politik och mindre marknad när det gäller finansiering  och samarbete med andra kommuner när det gäller upphandlingar av själva byggandet. 

När det gäller hemtjänsten kämpar socialnämnden med att få ihop vettiga scheman och att genomföra heltidstjänster. Men det kostar pengar, och det har inte socialnämnden, tvärtom. Man går med underskott. Tuula Ravander, socialdemokratisk ordförande i nämnden har visserligen sagt att hon är beredd att föreslå skattehöjning för att klara en bra hemtjänst med vettiga arbetsvillkor, något som också är nödvändigt för att få ner sjuktalen - ett annat stort problem. Vi i vänstern delar Tuulas uppfattning, och hoppas att det går att få majoritet för detta. Sannolikt är dock inte socialdemokraternas samarbetspartner, moderaterna särskilt pigga på detta.

Skolfrågorna är nästa stora ansvarsområde, som det är märkligt att man inte säger något om. Här är det enligt min uppfattning framför allt förskolan som det finns anledning att skärskåda. Överfullt, stora barngrupper, problem att få tag i förskollärare är några av problemen som man brottas med i barn- och utbildningsnämnden. Även här handlar det om att få fram mer pengar för att lösa en bekymmersam situation.

2. Finansieringen är viktig att skärskåda. Med ökade ambitioner krävs det också mera pengar. Som jag antydde tidigare lär det gå åt betydande belopp för att finansiera socialnämndens utgifter. Pengar som det blir svårt att få fram tillsammans med moderaterna. Alltså måste frågan ställas, hur ska satsningarna finansieras. Nå, invänder någon, kulturscen, bättre belysning och multihall handlar ju om investeringar, det kan man väl låna till. Det håller jag med om, men även investeringsbudgeten har legat högt ett antal år i vår kommun. Faktum är att den ligger betydligt högre per capita jämfört med de  flesta andra jämförbara kommuner. Vänsterpartiet är inte främmande för att man anstränger sig ytterligare när det gäller lånefinansiering till investeringar, men det finns andra partier, bland annat socialdemokraternas samarbetspartners, moderaterna, som med all sannolikhet sätter sig på tvären.

3. Samarbetet med moderaterna - och miljöpartiet, fast sistnämnda parti verkar inte kunna ställa upp i nästa kommunval - lär ju ha gått bra. Frågan är nu, kommer vallöftena att vara tomma ord efter förhandlingarna om en ny majoritet med moderaterna? Eller har socialdemokraterna andra idéer om hur man ska få majoritet för sina vallöften?

Gaza

Söderköping Även det här inlägget måste jag använda till annat än Söderköpings kommunalpolitik. Gaza brinner och unga människor dör. Den förtvivlade situationen måste uppmärksammas.

För 30 år sedan besökte jag Gaza, en landremsa 41 km lång och 11 km bred där remsan är som bredast. Även då var området tättbefolkat. När jag besökte området fanns det 1,1 miljoner människor. Merparten bodde i åtta flyktingläger. Fattigdomen var besvärande, arbetslösheten dramatiskt hög, vid öppna avloppsdiken lekte barnen.  Idag bor det ca 2 miljoner på den lilla landremsan.  Befolkningen här är bland de som ökar snabbast i världen. Området är också ett av de tre tätast befolkade. 

Människorna här får oftast inte gå över gränsen till Israel eller Egypten. När så ändå sker till Egypten är det förenat med långa och byråkratiska passprocedurer. Än värre är det när palestinier vill in i Israel. Tidigare har palestinsk arbetskraft haft möjlighet till arbete i staten Israel. Efter Hamas maktövertagande och Israels bombningar 2008/09 har det  blivit allt svårare.

Med andra ord är 2 miljoner människor instängda på en extremt liten landyta. Fattigdom och sanitära olägenheter är påtagliga, mer än halva befolkningen bor fortfarande i flyktingläger. UNHCR har upprättat sjukhus och blodcentraler men detta är en droppe i havet i förhållande till de behov av hälso- och sjukvård som området har behov av. 

Hamas, terrorstämplat av Israel och USA, har fortfarande ett starkt stöd bland befolkningen i området, mycket tack vare utbildning, hälsovård och social service som man med små resurser försöker upprätthålla. 

Men de förtvivlade protester som nu genomförs när ungdomar och unga män demonstrerar mot fördrivningen 1948 av mor- och farföräldrar som skedde i samband med att Israel förklarade sig som judisk stat, är organiserade av Hamas. Men försöken att genomföra fredliga demonstrationer vid den norra gränsen mot Israel, har enligt Cecilia Uddén, kidnappats av mera militanta grupper. Det är knappast svårt att uppbåda unga män, utan hopp, att offra sina liv i de symboliska försöken att ta sig in i Israel. 

Hur absurt det än låter är det övervåldet som Israel använder sig av, och som lett till för närvarande drygt 60 döda och över 2000 skottskadade på två dagar, som kan tvinga fram ett agerande från FN och stormakterna. Tyvärr lär det inte hjälpa, inte så länge som ledarskapet i Israel och USA ser ut som det gör. Men protesterna kommer att fortsätta liksom övervåldet och dödandet, därmed, tragiskt nog, också en desperationens extremism. 

Hälsoklyftorna växer när vanmakten blir övermäktig

Söderköping Den här bloggen handlar för en gångs skull inte primärt om Söderköping. Resonemangen handlar istället om våra två stora grannstäder - Norrköping och Linköping. För ett par dagar sedan presenterade professor Tomas Faresjö, välkänd medicinsk sociolog i Linköping, ny forskning beträffande hjärthälsan i Linköping och Norrköping. Han har kunnat konstatera att skillnaderna mellan städernas befolkning när det gäller dödlighet i hjärtkärlsjukdomar har vuxit betydligt under det senaste decenniet, särskilt bland kvinnor. 

För en del människor kanske detta var förvånande. Norrköping har ju rest sig ur förlamande arbetslöshet, stan växer så det knakar, optimismen frodas. Men kanske är det inte så förvånande ändå. Dels är viktiga hälsoparametrar som utbildning, inkomster, arbetslöshet med mera fortfarande till nackdel för Norrköping. Dels måste man komma ihåg, att hälsokonsekvenserna syns med tio till tjugo års fördröjning i förhållande till samhällsutvecklingen. Det innebär att 1990-talets och 2000-talets samhällsutveckling har betydelse för dagens ohälsoskillnader. 

Nittiotalet innebar för Norrköpings del nedläggning av Ericsons fabrik i Ingelsta, och uppsägning av flera hundratals människor främst kvinnor. Nittiotalet innebar också ett stålbad för Sverige, som innebar kraftigt ökade klasskillnader och en svår ekonomisk situation för Norrköpings kommun, som därmed hade svårigheter att upprätthålla det välfärdsnät som kommunerna har ansvar för.

Mot bakgrund av detta är det kanske inte så förvånande att skillnaderna i hjärthälsa mellan de bägge stora kommunerna i Östergötland har vuxit. Detta framhåller också Faresjö, vad jag förstår. Emellertid lyfter han också fram livsstilsskillnader som en viktig orsak till skillnader i hälsa. Han anser också, enligt en intervju i Östnytt, att det tar längre tid för människor med lägre utbildning att ta till sig en hälsosam livsstil. 

Genom att lyfta fram livsstil och utbildning som viktiga förklaringar gör han ohälsan delvis till ett individuellt problem. Det är en argumentation som jag har starka invändningar emot. Visst finns det samband mellan en hög utbildningsnivå och ett långt liv och uppenbarligen har vanor när det gäller mat, motion och droger betydelse för hälsa och ohälsa. Det finns emellertid ett perspektiv som Tomas Faresjö underlåter att nämna, nämligen frågor om makt och dess motsats - vanmakt.

I Vanmaktens spår, en viktig bok av professor Bengt Starrin och hans  kollegor, som ingick i Folkhälsoinstitutets arbete på 1990-talet för att öka kunskapen om folkhälsans ojämlika fördelning, beskrivs hur inte bara de tomma plånböckerna och fattigdomens isolering sätter spår i form av ohälsa. Även vanmakt och maktlöshet begränsar människors handlingsutrymme, skapar skamkänslor och gör att det känns meningslöst att planera för en framtid. Varför ska man  försöka leva hälsosamt? Man har ändå ingen chans till ett vettigt liv. Lika bra att trösta sig med en cigarett till, kan man resonera. Detta är åtminstone  slutsatser som dras av Starrin och hans kollegor. 

Vilka är det då som i större utsträckning drabbats och drabbas av vanmakt, stress och ohälsa från 1990-talet och framåt? Jo, självklart människor som är arbetslösa, skriver forskarna, men inte enbart. Även människor som har otrygga och tillfälliga arbeten, som tvingas vänta vid mobilen och snabbt svara på sms från arbetsgivare med behov av timvikarier får problem. Och vilka människor är det? Ja, i stor utsträckning människor med mindre pengar - yngre människor, kvinnor, invandrare och lågutbildade. Dessa grupper av människor finns naturligtvis såväl i Norrköping som Linköping, dock fortfarande i större utsträckning i Norrköping.

Det är alltså fortfarande angeläget att arbeta för jobbskapande, men inte bara det. Fasta anständiga arbeten med rimliga arbetsvillkor och kollektivavtal är centralt också för en jämlik folkhälsa. Detta blir lättare att åstadkomma om människor organiserar sig fackligt. Därför är det så viktigt att fackavgiften och avgiften för arbetslöshetskassan blir avdragsgilla. Detta gäller såväl i Linköping som Norrköping...och övriga Sverige!

 

Vidar Andersson borde skämmas

Söderköping Ledarskribenten på socialdemokratiska Folkbladet har ingen hut i kroppen. I flera krönikor har han misstänkliggjort flyktingpolitiken med utgångspunkt från ett snart två år gammalt brott, sexuellt ofredande, som en tonårspojke fick dagsböter för. Brottet får därmed betraktas som ringa. Domen kan också ifrågasättas, och borde ha överklagats. Pojken fick nyligen besked av MIgrationsdomstolen att han får permanent uppehållstillstånd. Detta är den senaste anledningen till Anderssons hetsande.

Med utgångspunkt från bland annat detta pläderar Vidar Andersson för en hårdare flykting och migrationspolitik. Men inte nog med det. Han uppmuntrar, medvetet eller omedvetet, en lågvattensdebatt kring flyktingarnas villkor på sociala medier med inriktning på förhållandena i Söderköping. Denna debatt initierades och drivs av den avskedade läraren Anneli Sjöberg, bland annat talare på en demonstration häromåret anordnad av nazistanstrukna Nordiska motståndsrörelsen.

Jag vet inte om Vidar Andersson är klar över konsekvenserna av vad han skriver i sina bloggar och krönikor. Den position han upprätthåller gör emellertid att han legitimerar en undervegetation  av åsikter och hat. Hat som kan bli hot främst gentemot de flyktingar som bor i Söderköping. Det är människor som flytt för sina liv och som nu gör allt de kan för att snabbt integreras i det svenska samhället.

Den socialdemokratiska distriktsledningen borde markera och ta avstånd från Anderssons krönikor, som möjligen kunde höra hemma i SD-pressen, men verkligen inte på en socialdemokratisk ledarsida.

Kommunen, näringspolitik och apoteket

Söderköping Är det någon som hört talas om Euroapotheca? Nä, jag kunde väl tro det. Vi går till apoteket och tror nog att det inte är så stor skillnad gentemot hur det var när Apoteket var ett statligt bolag. Men så är det inte! Sortiment nischas och begränsas på varje apotek, mediciner blir enbart en del av sortimentet när vinsten blir det viktigaste motivet för verksamheten. 

Under perioden november 2017 till februari 2018 har Euroapotheca - en Balt- och Centraleuropeisk jätte inom farmaceutverksamheten - köpt upp de aktier som staten hade i det tidigare bolaget Apoteksgruppen. Vad betyder detta för oss som går på apoteket här i Sörping?

Jag pratade med en av de trevliga kvinnorna bland personalen på Hagatorget för ett tag sedan. Det var hon som berättade om övertagandet. Och så la hon till;

- Ja, nu dröjer det nog inte länge till innan vi får slå igen här på Hagatorget. 

Hennes förmodan visar sig nu alldeles riktig. Visserligen sägs det från den regionala bolagsledningen att detta är temporärt, och beror på farmaceutbrist i Valdemarsvik. Jag tror emellertid att risken är stor att denna rationalisering permanentas. Argumentet om personalbrist är sannolikt inte det enda skälet. En rationalisering med enbart ett utlämningsställe i Söderköping lär leda till att vinstmarginalerna kan förbättras. Och de äldre människor som bor i centrum får det besvärligt med att själv hämta sina mediciner. Det är knappast behoven hos de äldre som står i focus när Euroapotheca stänger vårt apotek vid Hagatorget. 

Nu säger företaget att man inte hört några protester. Nå, det är väl inte så konstigt. Jag tror att få har vetat om den planerade förändringen. Informationen har ju nyligen meddelats offentligt endast några dagar innan beslutet om stängning verkställs.

Vad har nu detta med näringspolitik att göra? Enligt min uppfattning bör kommunledningen inte stillatigande acceptera nedläggningen. Apoteket vid Hagatorget är viktigt för de människor som är beroende av sina mediciner. Men Apoteket har också en viktig roll för den samlade affärsverksamheten i stans centrum. Utan Apoteket lär många välja att göra sina dagligvaruinköp också på Fixområdet. Med färre människor i rörelse runt våra torg, desto färre kunder i våra butiker i stadskärnan. Därmed blir risken för ytterligare nedläggningar än mer överhängande än den redan är.

Vad kan då kommunen göra? Ja, inte vet jag så där rakt upp och ner. Men man borde åtminstone kontakta  Euroapothecas regionala ledning och diskutera problemet. Har ni gjort det, Anders Bevemyr (s) och Yvonne Persson (m)? Man borde också ta kontakt med oss i pensionärsorganisationerna och föra en diskussion om konsekvenserna. Och det vet jag att ni inte gjort, tyvärr. Kanske skulle vi kunna hitta lösningar och se till att stängningen av Apoteket på Hagatorget endast blir temporärt.

Björn Grip, Vänsterpartiet, är ledamot i  kommunfullmäktige i Söderköping.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se