• onsdag 26 november 2014
E-serviceverkstäder, ett steg framåt - för... Maries NEURO-blogg Maries NEURO-blogg
Vädersponsor:

Privatisering är inte lösningen

Det finns branscher som marknaden inte klarar av att sköta på ett bra sätt. Det är min övertygelse. Som skolan och vården där privata alternativ gång på gång visat att de inte klarar av att ha samma personaltäthet, samma lön eller lika god vård som kommunala och statliga alternativ. Det betyder inte att kommunalt- och statligt verksamheter aldrig gör fel eller misslyckas, men, de sköter sitt uppdrag. De vårdar våra skattemedel istället för att ge aktieägarna utdelning och smita ifrån att betala skatt i Sverige genom att lägga sina huvudkontor på skatteparadisöar.

En annan bransch som den privata marknaden inte klarar av är apoteken. Vänsterpartiet var emot privatiseringen av apoteksmarknaden. Vi varnade för att privatisering leder till att glesbygden inte kommer ha några apotek och överetablering i storstäderna. Och nu kan vi, tyvärr, säga: vad var det vi sa? Läs mer här.

Glesbygden har idag alldeles för få apotek och fler och fler kommer att lägga ned. För det är inte lönsamt. Marknaden/konkurrensen/mångfalden av utförare har inte löst problemet. Snarare förvärrat den. Det statliga apoteket var omtyckt och proffsigt. Apoteksombuden på mataffärerna kan omöjligt lösa problemen som uppstår när apotek försvinner. De ska på sin höjd sälja huvudvärkstabletter och nässpray. De kan inte ge medicinskt råd och hjälp.

Personligen har jag märkt att apoteken har utvecklats till något slags sminkaffär. Det är mest fokus på krämer, huvudvärkstabletter och smink. Inte på medicin och bra rådgivning. Jag förstår att det har blivit så. För konkurrensen innebär att en korrekt och bra medicinsk bedömning och hjälp som inte leder till ett sälj inte längre är lika attraktivt. Det är bättre och mer lönsamt att sälja krämer.

Borgarna försöker vifta bort att det inte spelar någon roll vem som äger våra apotek/vårdcentraler/skolor. Vänsterpartiet tycker precis tvärtom, det är oerhört viktigt för det är då vi vet var våra skattemedel går till. Det är totalt oansvarigt att privatisera bransch efter bransch utan att först undersöka konsekvenserna. Sverige har blivit marknadsliberalernas lekplats där olika privatiseringsåtgärder testas. Det är skamligt.

Jag vill ha ett apotek som jag kan få ett proffsigt, medicinsk bemötande. Inte ett apotek som först och främst vill sälja hud- och tandkräm till mig.

Studiebesök och kvällsarbete

teIgår besökjag tillsammans med V landtingsgruppledare Emil Broberg anstalten i Skänninge. Det var väldigt spännande! Jag har aldrig varit på en anstalt tidigare, och det var faktiskt precis som jag trodde, många lås och mycket säkerhet. Vi träffade chefer och kriminalvårdare, och vad som slog mig var vilket värdegrundsbaserad verksamhet som kriminalvården är. Alla pratade om syftet med deras arbete, att människor måste få flera chanser, att det är ett tufft jobb men som är oerhört värdefullt. Det behövs verkligen en stark värdegrund när man jobbar med människor som av så många delar av samhället är på lägsta trappsteget. Jag lärde mig väldigt mycket, och nästa studiebesök blir på häktet och frivården. Nu har voteringarna i riksdagen dragit igång, och det är väldigt nervöst att för första gången trycka på knapparna. Allt som en gör i riksdagen är så offentligt, allt som du säger i talarstolen spelas in och skrivs ned, hur du röstar dokumenteras i protokoll, chansen att göra bort sig är stor. Och det kommer hända oss alla, så något ödmjuk förbereder jag mig inför morgondagens votering. Inför voteringen kommer jag delta i två debatter, en om civilanställda inom polisens utökade befogenheter och en om att lagen om permanenta tvångsmedel (buggning mm) kommer bli permanent, något Vänsterpartiet är starkt emot. För mig återstår några timmar kvällsarbete innan en hektiskt morgondag börjar.

Studiebesök och kvällsarbete

teIgår besökjag tillsammans med V landtingsgruppledare Emil Broberg anstalten i Skänninge. Det var väldigt spännande! Jag har aldrig varit på en anstalt tidigare, och det var faktiskt precis som jag trodde, många lås och mycket säkerhet. Vi träffade chefer och kriminalvårdare, och vad som slog mig var vilket värdegrundsbaserad verksamhet som kriminalvården är. Alla pratade om syftet med deras arbete, att människor måste få flera chanser, att det är ett tufft jobb men som är oerhört värdefullt. Det behövs verkligen en stark värdegrund när man jobbar med människor som av så många delar av samhället är på lägsta trappsteget. Jag lärde mig väldigt mycket, och nästa studiebesök blir på häktet och frivården. Nu har voteringarna i riksdagen dragit igång, och det är väldigt nervöst att för första gången trycka på knapparna. Allt som en gör i riksdagen är så offentligt, allt som du säger i talarstolen spelas in och skrivs ned, hur du röstar dokumenteras i protokoll, chansen att göra bort sig är stor. Och det kommer hända oss alla, så något ödmjuk förbereder jag mig inför morgondagens votering. Inför voteringen kommer jag delta i två debatter, en om civilanställda inom polisens utökade befogenheter och en om att lagen om permanenta tvångsmedel (buggning mm) kommer bli permanent, något Vänsterpartiet är starkt emot. För mig återstår några timmar kvällsarbete innan en hektiskt morgondag börjar.

Man ska göra uppror

Moderaternas oppositionsråd Sophia Jarl skrev  på Facebook om hur mycket hon hade hunnit arbeta under en dag. Och ja, det var imponerande mycket, det var möten, budgetarbete och texter som hade producerats. Och sen ett kvällsmöte på det. Hon avslutade sin statusuppdatering med #arbetslinjen

Arbetslinjen är Moderaternas ledord i uppdelningen av närande och tärande människor. Eller "bidragsberoende" som dom kallar alla sjuka, alla arbetsösa, alla som har försörjningsstöd. Beroende. Som dom människorna har valt att ta emot bidrag. Ett beroende som när som helst kan sluta, bara en skärper sig lite och slutar vara så sjuk. Eller arbetslös. Eller fattig. Alla har ju ett fritt val.

Arbetslinjen är det värsta som har hänt Sverige. En klasshatande politik där vissa minnsan gör rätt för sig, som jag eller Sophia som arbetar, och vissa gör fel. Och får bidrag. Arbetslinjen måste få ett slut, det skapar en klyfta mellan männsikor som blir omöjlig att förneka. Arbetslinjen får oss att antigen arbet ihjäl oss, medans vissa inte får eller kan arbeta alls. Så ser dagens arbetsmarknad ut.

Jag läste en otroligt inspirerande text av min favoritpoet Jenny Wrangborg. Ni som hört mina 1 maj-tal vet att jag ofta brukar citera henne.

I dagens Kommuanarbetaren skriver Wrangborg:

"Man ska flexa för vikariepoolen, bemanna företagen, springa på vikariaten. Man ska hålla telefonen nära, svara när det ringer 05.30 söndag morgon, aldrig tacka nej till jobb. Man ska vilja vara en del av ett kreativt team, vara ambitiös med ett öga för de små detaljerna. Man ska ha en positiv läggning, vara stresstålig och van vid att jobba i högt tempo.

Klockan ska vara 06.03 och man ska känna sig mycket trött. Men man ska låta glad över att bli väckt, alltid vara redo att ge sig av med mottot ”Yes I Can” pumpande i blodet. Det ska vara november och man ska höra stämpelklockans tickande, sänka sina förväntningar, vara tacksam och hungrig på att jobba. Arbetslösheten ska jaga en, fattigdomen tynga en och utförsäkringarna skrämma en.

Man ska vara ung och pigg med sex års universitetsstudier och tio års erfarenhet av arbete i kök, hotell, städ, vård, skola, omsorg, industri, service och ensamarbete. Plus om man talar kinesiska, är flytande i hindi och skriver perfekt spanska! Kunskaper i självförnekelse ett plus! Ytterligare erfarenhet inom flexibilitet är meriterande.

Klockan ska vara 06.27 och man ska böja sig för följesedlarna, jobba för tre, få betalt för en, känna sig som ingen. Man ska ha rätt efternamn, rätt hudfärg, får gärna bryta på skånska men inte på arabiska. Observera att urval och intervjuer sker helt utifrån etablerade fördomar och att tjänsten är provjobb utan betalt. Det ska bli december och man ska vara en lagarbetande problemlösare som med glädje tar skit i varje kundmöte.

Man ska kunna passa tider och med kort varsel ställa in sitt liv, förneka sina vänner, fixa barnvakt och vara på plats med en imponerande förmåga att hantera maktlöshet.

Klockan ska vara 07.10 och man ska överleva hösten, lyckas pressa fram sitt stumma serviceleende ända in i februari. Man ska tycka att mörkret är mysigt, lyhört välja glädjen och ligga vaken och vänta på nästa jobbsamtal, men man ska aldrig, aldrig vänja sig.

Man ska göra uppror."

Läs igen. Man ska göra uppror. Låt oss göra det. För det är ingen arbetslinje att oppositionsråd ska arbeta ihjäl sig när det i Norrköping råder skyhög arbetslöshet. Vi måste göra uppror.

Jämställdhet inom akademin - finns den?

I fredags hade jag en interpellationsdebatt med ministern för högre utbildning- och forskning Helene Hellmark Kuntsson. Jag frågade henne vad regeringen tänker göra åt omjämställdheten inom Sverige universitet och högskolor. Det var en bra debatt, vi vara överrens om problembilden, något jag själv har upplevt och arbetat med som universitetsanställda. Jag hoppas bara att regerinngen verkligen kommer göra något åt problematiken med dels de dåliga anställningsvillkoren för forsare vid universiteten och dels på den otroligt ojämmställds fördelningen av forskningsmedel.

 

Vad jag frågade:

"Interpellation 2014/15:95 Jämställdhet inom akademin

av Linda Snecker (V)

till Statsrådet Helene Hellmark Knutsson (S)

 Villkoren på universitet och högskolor är inte jämställda. Kvinnor och män arbetar på olika villkor när det gäller att göra akademisk karriär och meritera sig för tjänster. Medan en majoritet av de studerande på grundnivå är kvinnor så ser villkoren allt tuffare ut ju högre upp i hierarkin man kommer.

Detta är inte bara en rättvisefråga utan också en fråga om kvaliteten i den undervisning och forskning som bedrivs. Allas kompetens måste tas till vara fullt ut.

Det har bedrivits ett relativt omfattande utredningsarbete i denna fråga och bilden av bristande jämställdhet inom akademin är tydlig. Delegationen för jämställdhet i högskolan författade under sin uppdragstid 2009-2010 flera rapporter i ämnet och fördelade även pengar till olika jämställdhetsprojekt runt om i Sverige. Arbetet för en jämställd akademi går emellertid fortfarande alltför trögt. Det rapporteras återkommande om tjänstetillsättningar och tilldelning av anslag som inte bygger på faktiska kompetenser och meriter utan förefaller bygga på strukturer som gynnar män.

Den tidigare högerregeringen gjorde inget för att förändra denna bild. Det krävs nu en högre politisk ambitionsnivå och initiativ som kan leda till resultat.

En av rapporterna från Delegationen för jämställdhet inom akademin hette "Hans excellens" och handlade om de stora satsningar på starka forskningsmiljöer som har gjorts. Den snäva definitionen av excellens har gynnat manliga forskare och haft starka negativa effekter på jämställdheten. Enligt rapporten har mellan en halv och en miljard kronor på detta sätt omfördelats från kvinnor till män. Det är tydligt att hela systemet för fördelning av forskningsanslag måste utvärderas utifrån sina jämställdhetsresultat. 

Mina frågor till statsrådet Helene Hellmark Knutsson är:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att öka jämställdheten inom akademin såväl kvantitativt som kvalitativt?

2. När avser statsrådet att vidta dessa åtgärder?"

Här kan du se debatten och ministerns svar: http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=H21095#/pos=667

(i bloggverktyget så fungerar inte länkningen, har påtalat detta för NT).

 

Tjänsteman som tjänsteman

Igår besökte jag fackförbundet Unionen på Siemens i Finspång, ett mycket intressant och trevligt möte. Jag vet nu ungefär tusen gånger mer om vad en turbin är än vad jag visste innan, och Siemens är otroligt stort. Det visste jag iochförsig innan, men det är en helt annan sak att se allt i verkligheten.

Unionen organiserar tjänstemän, precis som mitt fackförbund ST. Så jag kände mig ganska så hemma, däremot så har jag aldrig arbetat privat utan bara statligt, och jag tänkte nog att skillnaderna är ganska så stora. Men tjänstemännen på Unionen har ungefär samma problematik som tjänstemän inom Sverige myndigheter har, hög arbetsbelastning, flexibla arbetstider (på gott och på ont) och arbetsgivare som är mer eller mindre bra. Jag kände igen mig i mycket. Vad som gjord mig glad vad den höga anslutningsgraden Unionen har nästan 600 000 medlemmar. Det bådar gott!

 

Linda Snecker är riksdagsledamot från Norrköping och rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet. Ordförande för Vänsterpartiet Östergötland och partistyrelseledamot. 

  • Mest lästa bloggar
  • Senaste blogginläggen

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker