• tisdag 02 september 2014
Vilka möter Piraterna och Elit Vetlanda? CG:s speedway CG:s speedway
Vädersponsor:

Helena von Schantz (FP)

Zaremba, min hjälte!

Valdemarsvik I fjol var Zarembas artikelserie om skolan ett av de vanligaste bloggämnena. Den diskussion om lärarnas ställning och läget i skolan som följde blev intensiv och är inte avslutad ännu. En mycket tydlig effekt av artikelserien är att  lärare hörs och syns i debatten på ett helt nytt sätt. En annan är att det finns en allmän medvetenhet om försämringarna av lärarnas villkor och förutsättningar.

I år har Zaremba tagit sig an skogen. Ett minst lika viktigt ämne som skolan, men den här gången tiger bloggosfären. Jag har svårt att förstå det. Var är alla miljöpartister? Var  är alla de miljoner svenskar som svarar ”gå i skogen” när man frågar hur de helst kopplar av?

 Ända sedan klimatförändringarna var den stora världsnyheten 2006 har jag med stigande förvåning och indignation sett hur skogen huggs ner i accelererande fart. Samtidigt som vi vet vad skogen betyder för jordens hälsa - klimatet - och för vår individuella hälsa pågår en systematisk skövling som enbart har accelererat de senaste åren. I min kommun Valdemarsvik är avverkningen också helt uppenbart att hugga sig själv i foten. Vi är en turistkommun med orörd natur som vår främsta tillgång. Den tillgången är idag märkbart decimerad. Jag har skrivit både debattartiklar och insändare om saken, men det är ungefär som att stå och skrika i öknen. Ingen verkar höra, ingen verkar bry sig.

I den här frågan lägger jag en stor skuld på regeringen. Efter Reinfeldts initiala engagemang och hoppingivande ord har väldigt litet hänt inom det här området. Vill vi medborgare ha information om hur vi ska leva mer klimatsmart får vi vända oss till frivilligorganisationer. De har betydligt mer och bättre information än myndigheterna. Det är fortfarande billigare att flyga än att ta tåget - dessutom säkrare om man vill komma fram i tid. Inget har gjorts för att få vare sig privatpersoner eller företag att spara energi. Det åker lika många ensamma bilpendlare längs våra vägar som tidigare, företagen har lika många adventsljusstakar i sina fönster som tidigare. Lantbrukare förväntas utan lagstiftning välja gödsling som gagnar hela landet snarare än den egna privatekonomin. Och överallt i vårt land växer det sig fram stubbåkrar och timmerhögar. En brist på ledarskap och ansvarstagande inom miljöområdet som är beklämmande. Värst i det här är föroreningen av Östersjön och avverkningen av våra skogar, för här handlar det om skador som är väldigt svåra - kanske omöjliga - att reparera.

Jag hoppas att ingen enda svensk sitter i något internationellt sammanhang och mästrar andra länder att lämna sina regnskogar ifred. Det har vi nämligen inget som helst moraliskt utrymme att göra.

Men skulden faller också på oss alla. Regeringen är passiv för att det går att vara passiv. Var är miljöengagemanget hos oppositionen? Var är engagemanget hos befolkningen? Varför är det så tyst om det här i bloggar och på twitter? Och vi lärare. Hur mycket miljöengagemang och ansvarstagande sprider vi i våra klassrum?

När jag gick in på DN.se hittade jag inte ett enda blogginlägg under Zarembas artiklar om skogen medan en artikel om skolan fick 121 blogglänkar. Det är inte okej. Det är viktigt att vi kämpar för att våra barn får en bra och likvärdig skola, men det är vår förbaskade plikt att lämna efter oss  en livskraftig och hållbar miljö.  Vi måste göra upp med den här ordningen där varje generation försämrar förutsättningarna för nästa generation.

              ... Ansvaret att sopa rent framför sin egen dörr. Det ansvaret har ingen rätt att undandra sig.

Bloggar: 0

Artiklar: Zaremba om skogen i DN 1, 2, 3, 4, 5

Norran Expressen, ETC, Sveriges Radio,

Världens bästa skitskola och världens bästa skitskolpolitik under luppen.

Valdemarsvik

I onsdags hade Världens Bästa Skitskola säsongsfinal med en hel timmes partiledardebatt om skolan.  Jag var bjuden att ingå i publiken och kastade mig från klassrummet för att hinna till Stockholm i tid. Jag hade inte fattat att vi i publiken inte skulle få ställa några frågor så jag blev besviken först. Det är trots allt inget litet företag att ta sig fram och tillbaka mellan Valdemarsvik och Stockholm över en kväll/natt. Men jag tycker UR är en fantastisk institution och att serien Världens Bästa Skitskola är viktig och samhällsnyttig, så det kändes bra att vara där och visa stöd. Dessutom fanns där en guldkant.  Ann-Marie Körling och Johan Kant fanns också på plats och vi hade nästan en hel timme för catching-up.

 

När man inte behöver formulera kloka frågor och dessutom sitter på nattbuss och i bil mellan halv elva och två på natten blir det mycket utrymme för reflektion.  Reflektion som blev välkommet stoff för första blogginlägget efter mitt all-time-high: "Dags att sparka föräldrarna ur skolan" som hittills har haft 29 711 läsare.  Mitt föregående rekord var inlägget ”Elaka Fjortisar” från maj 2010 (24 110). Framgång borde inspirera, men jag har tvärtom haft skrivtorka och tyckt att inget jag skriver riktigt håller måttet. 

 

 Världens Bästa Skitskola var det…

 

Det UR, Natanael Derwinger och Isabella Grybe lyckas allra bäst med är att visa det mänskliga perspektivet bakom statistik och rubriker. Först eleven. Den skräckblandade förtjusningen, skarpsynen och fatalismen hos elever som går i en skola de vet inte håller något enda mått. Resonemangen hos den som upptäcker att friheten att välja en sugig skola kostar den egna framtiden.  Framtidstankar och utsikter hos den som hoppat av skolan på grund av skolans flagranta brott mot skollagen. Mest berörd blir jag av den dallrande osäkerheten i baksmällan. Är det jag som har gjort fel? Är det vi föräldrar som har gjort fel? … Ska det verkligen kunna gå till så här?

 

… Om staten erbjuder tonåringen ett val mellan t-sprit eller grönt te – vems fel är det om ungen blir blind?

 

Elevcitat:

”Man drömmer så stort när man går i skolan, man vet nog inte riktigt hur själva världen egentligen är.”

”Svenskläraren var brandman och sminkläraren var frisör”

 

Ett ljuvt ögonblick var det också för mig  när det handlade om Puls-projektet på Vammarskolan och mina fina kollegor och elever kom upp i bild. Pulsprojektet är något vi har all anledning att vara stolta över i Valdemarsvik.  Dels är det ett lärarinitiativ som har blivit verkstad och fått goda resultat, dels är det ett friskvårdsinitiativ i en kommun där hälsotalen är låga.  Men det var också ögonöppnande hur okritiskt hyllande inslaget är. Eleverna gillar pulsprojektet – annars skulle det aldrig ha blivit långvarigt. Men det handlar inte om odelad och osviktande entusiasm, inte heller om mirakulös rakethöjning av resultat. Det var tydligt att inslaget handlade om att illustrera en poäng snarare än om att skildra en komplex verklighet. Inga avvikande – eller ens mer moderata – synpunkter kom fram, inga kostnader eller nackdelar redovisades och ingen granskning av resultaten gjordes. Det säger något om media, men det säger också något om skolan, om vårt behov att alltid visa den finaste sidan utåt i denna konkurrensstyrda verksamhet. 

 

Så från elever till politiker.


Politikerperspektivet kryper också in på bara skinnet. Vi ser kommunpolitiker som säger de knäppaste saker, som inte vet ett skvatt om det de sysslar med, som varken kan styrdokumenten eller den egna verksamheten. Kommunpolitiker som ibland svarar med skam, sorg och eftertanke och som ibland låter som om det inte ens finns någon slant som kan trilla ner.

 Ibland tänker jag hur korkad får man bli, i nästa stund – arma stackare vilken sits. Jag är ju politiskt aktiv själv. Så fruktansvärt det vore att handla i god tro och efter bästa förmåga bara för att få veta att man ödelagt liv.

 

 Ren fars blir det när kommunpolitiker ska teoretisera om varför pojkar presterar sämre än flickor: ”Tjejerna är något mer väluppfostrade”, ”De (killarna) luktar inte lika gott som tjejerna, … Jag hörde alltså på radion, på nyheterna, det var liksom hårresande. Därmed säger jag inte att det är så, jag har ingen aning varför”, ”Jag spekulerar ju bara som du hör”, ”Jag har själv två pojkar och en flicka – vem tror du studerar mest? (Flickan?) … ja så  in i helvete så det bara dånar.  Jag kan int förklara det.”

 

Göran Persson medger helt frankt att hans politiska karriär låg i vågskålen inför kommunaliseringen, att han därför var tvungen att köra så hårt det bara gick. ”Hade jag förlorat den striden hade mitt mandat varit förbrukat” Charmerande? Inte ett skvatt. Men det var åtminstone ärligt. Och mänskligt. 

 

Mer mänskligt än charmerande var det också med Beatrice Asks och Carl Bildts trosvisshet inför hur bra det skulle bli med det fria skolvalet och friskolereformen.  Carl Bildt 1991: ”Under 1990-talet ska vi skapa Europas bästa skola”. Och Beatrice Ask var sannerligen inte bättre. Först med stor stolthet om det fria skolvalet: ”En oerhörd förändring strukturellt.  En av de radikalaste reformerna som någonsin har gjorts.” Som om just det att reformen var så radikal var något att skryta med. Mest retar jag mig ändå på hennes lugnande von oben: ”Det kommer att bli väldigt bra det här…” Politiker som ser sig själva som litet klokare, bättre än alla andra, som klappar medborgarna överlägset på huvudet och lagstiftar för deras bästa som vore de oförståndiga barn – det provocerar mig som få saker kan.

 

Något som också blev skickligt synliggjort är skillnaden mellan innanför och utanför perspektiv. Hur olika man resonerar som elev i en skola man valt, med ett val man lever i och vill försvara och efteråt när man får leva med konsekvenserna av sitt nu så uppenbart ogenomtänkta val. 

Och än mer: Hur olika man resonerar som aktiv och pensionerad politiker. Göran Persson och Yvonne Ruwaida som inte längre är aktiva är frispråkiga, analytiska och Ruwaida rent av självrannsakande: ”Vi har bett om ursäkt för det. Vi var naiva”

De som fortfarande har sitt finger i syltburken försvarar istället den egna politiken till sista blodsdroppen. Den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan kommer inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

 

Den verkliga sinnebilden för egennyttan är dock Anders Hultin. Först dyker han upp som tjänsteman och sakkunnig, den ”arkitekt” som mejslade fram friskolereformen på bara ett halvår.  Kort därefter grundade han och Peje Emilsson Kunskapsskolan, den ekonomiskt smartaste friskolan av dem alla. Här attraherar man de mest motiverade, ansvarstagande eleverna, låter dem göra större delen av jobbet själva och cashar in på den låga lärartäthet ett sådant elevunderlag möjliggör. Samtidigt dräneras andra skolor på motiverade, ansvarstagande elever – dvs på förebilder och motorer.

 

Egennyttan levde även i den direktsända partiledardebatten som avslutade serien.  Fredrik Reinfeldt, Annie Löf och Göran Hägglund som trots att inbjudan kommit redan i februari lämnade sena återbud på grund av tidsbrist. En tolkning är att ingen av de tre partiledarna uppfattar skolan som ett tillräckligt viktigt ämne för en debatt på partiledarnivå. Min tolkning är att partistrategerna hade vägt för- och nackdelar med ett deltagande och bedömt att nackdelarna övervägde. Igen – den egna karriären först, det egna partiet på andra plats, sedan inget, sedan inget och … där, ja där dyker skolan upp.

 

Egennyttan kröp också fram hos Gustav Fridolin när han innan debatten kom igång sköt iväg en lång rad frågor om vad som skulle synas på bild, när och hur man kunde få maximal talartid.  Det där är en politiker som har lärt den läxa som blev så dyrköpt för Nixon – han lämnar inte hur han framstår i media åt slumpen.  När Natanael Derwinger mot hans protest insisterade på att Jan Björklund skulle få mest talartid som ensam representant för Alliansen backade han med en illvillig känga. ”Det kan han behöva. Han har mycket att förklara”.

 

Jonas Sjöstedts egennytta hamnade i rampljuset när han beklagade sig över alla härmapor som nu tävlar om att visa sin skepsis till vinstintressena i skolan.  ”Det finns ett original och olika sorters kopior” Där tog Fridolin en snygg poäng: ”När jag hör någon annan partiledare prata miljö blir jag glad men när Jonas hör att någon annan tycker att han faktiskt har en poäng tycker han att det är tråkigt. ”


Något jag också uppfattade som egennytta var distansen till Jimmie Åkesson. Inför programmet hälsade, småpratade och skojade partiledarna. Men med Åkesson fanns det ingen kontakt. Inte ens ögonkontakt. Jag förstår inte hur man tror att man slår ett slag för en bättre värld genom negativ särbehandling och utfrysning av en person med åsikter man ogillar. Men det handlar förstås inte om ett slag för en bättre värld utan snarare om ett slag för en bättre image. Det är så viktigt att visa att man minsann inte på något sätt sympatiserar med SD att alla läxor om tolerans, respekt och vanlig mänsklig hyfs blir bortglömda. 

 

Vad blir då det samlade intrycket av hela serien? Som lärare blir jag glad över att så många elever kommer till tals. Statistik är alltid abstrakt och sällan tragisk. Men varje ung människa som har blivit snuvad på sin skolgång och sin framtid är en tragedi.  En tragedi, en nationell skam och en framtidsförlust. Det här tror jag lärare förstår bättre än andra, för när vi läser skolstatistik är den alltid personlig.  Vi känner och har känslor för verkliga elever av kött och blod bakom varje sifferpost. 


Som nation kan vi motvilligt acceptera skolmisslyckanden som beror på bristande mognad, motivation, ansvarstagande och hoppas eleverna kommer igen på Komvux, men vi har baske mig inte rätt att hålla oss med dåliga skolor, gymnasieprogram som leder till lättförutspådd arbetslöshet, skolsegregation och frihet att välja bort all framtida frihet redan som tonåring. Alla måste i varje fall få en hederlig chans att fullfölja sin potential och  forma sig ett bra liv. 

 

Insikten när det gäller politiker är att så länge vi har politisk oenighet kring skolan kommer politiker att ställa till med skada.  Det ska helt enkelt inte uppstå situationer där politiker väljer mellan det egna skinnet, det egna partiet och skolan. Facit visar att man i sådana lägen nästan alltid väljer fel.

Därför behöver politiker av varje skrot och korn backa en lång bit bort från skolan, sluta köra över lärarna, sluta leta efter frälsningsläror, mirakelkurer och istället låta oss professionella göra vårt jobb. Det är skolledare, forskare, undervisningsråd, lärare och lärarstudenter som ska tampas med  sådant som klasstorlek, arbetsro, undervisning, material, lärarnas arbetsvillkor och fortbildning. Politiker ska sinsemellan och kompromissvägen komma överens om övergripande mål, resurstilldelningssystem och systematisk uppföljning.  In med nationella utvärderingar och centralrättade prov som prövar de viktigaste färdigheterna. Ut med vår pekfingervisande, felfinnande Skolinspektion, ut med med tjänstemanna- och politikerstyre. 


Utan klåfingriga politiker, med professionell frihet under ansvar för lärarna och en systematisk uppföljning elev för elev har vi snart fått bort både  t-sprit, energidrycker  och luftslott från skolmenyn.


Johan Kant skriver också om Partiledardebatten i VBS.

Migrationsverket behöver få ändrat uppdrag

Valdemarsvik  Vi som tar emot extra många asylsökande måste vara extra duktiga på integration. Nu är det i stället så att vi tar emot fler asylsökande än andra länder och är sämre än andra länder på integration. Den ekvationen går inte ihop. Men den förvånar inte. Det tycks mig som om vi är mer intresserade av att framstå som goda i egna och andras ögon än att uträtta långsiktigt gott. Det är också ekonomisk kortsiktighet som styr vår asylpolitik. Inte en genomtänkt integrationspolitik. 

Nu har Migrationsverket upphandlat 61 nya asylboendeplatser i lilla Valdemarsvik. Är det smart?

Valdemarsvik är redan den kommun som tar emot flest asylsökande i Östergötland och en av de kommuner som tar emot flest i landet sett till folkmängd. Samtidigt är Valdemarsvik en av landets fattigaste kommuner och en kommun med få arbetstillfällen, utan SFI utbildning för vuxna. Valdemarsvik är också en kommun där många av invånarna upplever kulturkrockar, brist på lyhördhet kring integrationsproblem och där många av invånarna anser att kommunens mottagande redan är för stort.

Den här politiken bäddar för problem och motverkar integration. Dessutom är den här typen av dum-snålhet väldigt kostsam på sikt.  Vi kan anta att de allra flesta syrier och irakier som nu söker asyl kommer att få positivt besked. Då gäller att det finns kompetens inför de trauman och medicinska behov som finns hos gruppen, högklassig SFI, arbetstillfällen, arbetspraktik, skola och förskola. Möjligheterna att snabbt trolla fram allt det här i en kommun med 7000 invånare? Inte strålande, om man ska uttrycka sig diplomatiskt.

Migrationsverket sparar staten kaffepengar på ett billigare boende under de första månaderna. Men kostnaden för att det tar så lång tid innan de som fått asyl kommer i arbete är så stor att den har en avgörande effekt på vår BNP. Samtidigt blir Sverige allt mer präglat av segregation, oförsonlighet och motsättningar.

Det här är vare sig kommunpolitik eller regionpolitik utan ren och skär rikspolitik. Nu gäller det därför att vi som tillhör etablerade partier trycker på uppåt så att det blir en förändring. Själv tänker jag börja skriva på en motion beträffande Migrationsverkets uppdrag. Blir jag inkryssad i riksdagen kan jag lämna in den själv. Annars får jag gå genom FP:s landsmöte eller någon partikollega.

Det borde självklart vara så att möjligheten till god integration och snabb ingång till arbetslivet  är avgörande faktorer när man placerar ut flyktingförläggningar. Ersättningen måste också vara sådan att kostnaderna fullt ut möts och helst överträffa dem. Det är helt orimligt att de kommuner som tampas med de största lokala problemen även förväntas lösa de största globala problemen. 

 

Samarbete leder längre än konkurrens

Valdemarsvik Så står det på vårt kommunmanifest, så står det på mina flygblad inför riksdagsvalet och att det är så är min absoluta förvissning.  Så länge vi har satsat på att konkurrera oss till världens bästa skola har det gått i motsatt riktning. Den dag vi väljer att hjälpas åt för en bra skola för VARENDA unge är den dag vi går mot stigande skolresultat.

Med tanke på det tyckte jag att det var trevligt med Centerns fyra första riksdagskandidater på samma folder vänligt leende.  Så samspelta är vi tyvärr inte i FP, men vi delar åtminstone ut varandras flygblad här och var, vi toppkandidater. 

Intervjun med oss allianspartier i NT: ”Kommunens ekonomi viktigast” är också ett exempel på samarbete framför konkurrens. Riktigt allt kändes inte bekant. Jag är ersättare i kommunstyrelsen – inte ledamot – och inte sa jag att en god ekonomi ger ”större möjligheter för oss att skapa ett bra klimat för företagarna”. Däremot var vi alla överens om att ett bra klimat för företagare behövs. Utan företag ingen god ekonomi. 

Det är hur som helst mycket trevligare att gå in i en valrörelse i trevliga vänners lag än i konkurrens med fiender.  Politiker får lära sig att skapa konfliktytor och identifiera huvudmotståndare i en valrörelse – dvs att se ett val som ett krig – eller åtminstone som en tävling. Men det tycker jag är att nedvärdera både oss själva och väljarna. Om de som ska rösta får veta vad alla partier vill uträtta och redan vet vad de personer som ställer upp är för folk och vad de har uträttat – ja då är det ju bara att låta demokratin ha sin gång.  

Dags att sparka föräldrarna ur skolan?

Valdemarsvik

Samma dag som vår skolavslutning var jag inbjuden att prata under rubriken "Föräldrar - stjälp eller hjälp" på ett lunchmöte hos Rotary i Söderköping. Jag blev glad både över ämne och forum. Rotary är en organisation som på ett genialiskt sätt kombinerar egennytta med allmännytta –  ett professionellt nätverk till gagn för den egna karriären i kombination med ett målmedvetet och effektivt arbete  för en bättre värld. ... Tänk om vi kunde använda det receptet för föräldraengagemang i skolan?

 

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar - skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste jobb någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det jobbet extra väl. Det här är också - i likhet med läraryrket – ett jobb alla har synpunkter på. Till det får läggas mängder av skriverier om föräldrar och skolan. Föräldrar curlar sina barn istället för att uppfostra dem. Föräldrar beter sig som krävande kunder och äter upp både lärare och rektorer.  ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”.  Föräldrar vill slippa läxor för de ger omys i familjen. Här är några av rubrikerna bara det senaste året. Samtidigt talar precis lika feta rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi kicka ut föräldrarna helt och hållet?

 

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst undanskymd roll, och en roll som var helt på skolans villkor. De skulle skriva under anmärkningar och betyg och ta sina barn i örat när det var påkallat.  Det var i princip vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med rosor och ballonger.

Om en lärare ringde hem, om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja då var man som elev alltid i trubbel. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras jobb att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina ättelägg. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på pedagog och pedagogik.

 

Idag då? De anklagande rubrikerna stämmer. Det finns föräldrar som bidrar till den svenska skolans misslyckande. Men det finns också föräldrar som är en tillgång för skolan. Det är hursomhelst både poänglöst och destruktivt att skuldbelägga en hel kategori människor.  Föräldrar i Sverige är rätt mycket som föräldrar i resten av världen. Vi älskar våra barn, vi gör så gott vi kan och det händer med jämna mellanrum att så gott vi kan inte räcker till.  Här som annorstädes finns det föräldrar som är fantastiska och föräldrar som borde få sparken.

 

Det vi behöver ägna tankeverksamhet åt är inte föräldrarna som sådana utan vilken föräldraroll vårt samhälle genererar. Vilket jobb ger skolan föräldrarna? Vilket engagemang inbjuder skolan till? Vilka konsekvenser får den svenska föräldrarollen för skolan?

 

En tydlig trend är att föräldraengagemanget idag handlar om det egna barnet. De klasspappor och mammor som tidigare arrangerade klassdagar, fixade till skolgården, skramlade till presenter och tackkort till lärarna – som gjorde insatser för hela klassen eller hela skolan - är ett minne blott. Idag handlar föräldraengagemang om det egna barnet, och en stor del av det engagemanget är präglat av misstänksamhet. Får mitt barn rätt bemötande, rätt undervisning, rätt betyg? Är skolan rätt, maten rätt, stödet rätt, läxorna rätt, barnet tryggt, tillrättavisningarna de rätta?  Föräldrar sätter nyfödda i kö, köper hus i rätt stadsdel (såg till exempel att hemnet.se har börjat lägga in skolinfo i sina annonser), försöker och lyckas ibland välja vilken/vilka lärare deras barn har. 

 

Det är också förtvivlat vanligt med föräldrar som inte ser sin roll i sina barns etiska och moraliska utveckling. Föräldrar som fuskar för sina barn, ljuger för sina barn och som rätar ut varje kurva och sopar bort varje dammkorn på barnets väg. Vad ska man säga till en förälder som slår ut med händerna i uppgivenhet för att telningen spelar datorspel hela nätterna, aldrig äter frukost eller inte vill gå till skolan? Vad lär sig ett barn av att lyssna på en förälder som är oförskämd och respektlös mot läraren? Som recenserar skolans lärare som rörde det sig om en Idoltävling snarare än om ett utvecklingssamtal? Det finns föräldrar som försvarar sina barn i varje läge. ”Du säger att Pelle gjorde si, men Pelle säger själv att han gjorde så. Här står ord mot ord”.  … Varför drar inte föräldrar ur sladden, varför ser de inte till att barnen sover, äter, rör sig, är i skolan i tid med rätt utrustning? Det är ju faktiskt deras jobb, vad de har åtagit sig att sköta ända från befruktningstillfället. Jag undrar också hur de tror att det går för deras barn i skolan efter att både lärarnas undervisning, omdöme och disciplinåtgärder öppet ifrågasatts av deras föräldrar och de fått medhåll för all egen kritik?  

 

En annan trend är en hårdare ton från föräldrar gentemot skolan och en mjukare ton åt andra hållet.  De föräldrar som hör av sig mest, som upptar lejonparten av lärares och rektorers tid är dessutom välutbildade föräldrar till högpresterande barn. De föräldrar och barn som borde vara mest självgående så att vi i skolan kunde ägna huvuduppmärksamheten åt de barn som varken har motivation, stöd eller uppfostran hemifrån. För att inte tala om åt de barn som är försummade eller far illa i sina hem.  

 

Vad beror de här trenderna på? Det viktigaste skälet är att den svenska skolan varken är likvärdig eller pålitlig. Föräldrar är misstänksamma för att de har orsak att vara misstänksamma. De bevakar sina egna barns intressen för att deras barns intressen behöver bevakas. Höga betyg kan sakna kunskapstäckning, njugga betyg kan betyda att telningen missar framtidschanser som istället går till någon med glädjebetyg. Skolor kan gå i konkurs, lärarna kan vara obehöriga och en del av de behöriga har kanske inte de kunskaper som krävs för ett fullgott jobb. Till det får läggas att skickliga lärare ofta saknar förutsättningar att göra sitt bästa. För litet tid för för- och efterarbete, bristande stöd och struktur för elevvård och arbetsro på skolan och brist på fortbildning (om man inte råkar vara mattelärare).

 

Bristen på respekt är också kopplad till det kundtänk som kommit med konkurrensen. Föräldrar kan uppleva sig som och bete sig som missnöjda kunder. Ur skolans perspektiv är varje kund viktig, har varje kund rätt, för varje förlorad elev är en förlorad skolpeng. Det här förhållandet är både osunt och skadligt. Jag har haft kollegor som varit långtidssjukskrivna på grund av besvärliga föräldrar och rektorer som har fått ta emot de mest häpnadsväckande förolämpningar och hot. De flesta lärare som varit yrkesverksamma några år har legat sömnlösa och kokande efter en föräldrakontakt. Skulle tro att många lärare har lämnat yrket efter föräldrapåhopp. Åtminstone är det i det läget mina kollegor brukar meddela att de vill byta yrke. Vi är vana att ta skit från elever, vana att ta tag i det eller kasta över axeln som situationen bjuder. Men skit från vuxna människor som inte är vårt ansvar? Påhopp från föräldrar blir lätt tuvan som tippar lasset för en lärare.

 

Den enda av de trender jag räknat upp som inte är knuten till skolan är curlingen och det abdikerade föräldraansvaret. Den trenden verkar vi ha gemensam med många västländer. Men skolan är medskyldig även här. Genom att inte ställa krav godkänner och normaliserar vi bristen på ansvarstagande hos föräldrarna. När vi behandlar föräldrar som viktiga kunder förstärker vi curlingen och självcentreringen.

 

Ett system som innebär att skolans kompensatoriska uppdrag sätts ur spel, där lärartid som ska gå till eleverna snos av föräldrarna, där skolan ägnar sig åt att tillfredsställa krävande kunder på bekostnad av huvuduppdraget, där elever som dragit en nitlott i valet av föräldrar är skolans största förlorare – ett sådant system  har vi inte rätt att  hålla oss med. Därför vill jag inte höra talas om någon arbetsro i skolan. Arbetsro ska vi ha när vi jobbar med rätt saker och rör oss åt rätt håll. Inte en sekund tidigare.

 

Först måste vi se till att föräldrar kan lita på att deras barn får en god och likvärdig utbildning var de än bor, vilken skola deras barn än går i. Så länge föräldrar måste hålla ängslig koll på att deras barn inte blir snuvade på sin utbildning kan inte förhållandet mellan föräldrar och skola bli annat än stjälpande.  Så länge elever kan bli bestulna på framtidsmöjligheter och betyg kan sakna kunskapsinnehåll sviker vi både våra barn och vår egen framtid. Likvärdighet bör bli ett övergripande mål. 

 

Vi behöver också problematisera hur vi i skolan förhåller oss till föräldrar. Det står i all relevant lagtext att barnens behov ska vara i centrum. Men i praktiken är det betydligt oftare föräldrarnas behov som är i centrum. När barn har fysiska eller psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa och engagerade, friska och förnuftiga föräldrar – då fungerar skolan och samhället någorlunda – åtminstone om föräldrarna också är envisa och påstridiga. Men de gånger barn har fysiska och psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa helt eller delvis på grund av föräldrarnas sjukdom, missbruk, kriminalitet med mera – då när samhället borde ta det allra största ansvaret då abdikerar vi.

Att föräldrar hjälper sina barn hemma är något som avlastar skolan – så länge hjälpen har effekt utöver att lätta föräldrarnas samveten. Men att föräldrar behöver slåss för stöd till sina barn och kan överklaga åtgärdsprogram, det ställer bara till med elände.  Det här systemet medför att mest går till den som skriker högst snarare än till den som har de största behoven.  Det skapar också en brist på tillit mellan föräldrar och skola och att det leder till att de elever vi borde ägna störst uppmärksamhet får stå tillbaka.

 

Det här tycker jag är förskräckligt. Hur går det för barn med funktionsnedsättningar när föräldrarna inte är påstridiga, pålästa, envisa nog? När inte de förstår sitt barns behov? När barn inte har fungerande föräldrar? Hur blir det för dem i ett system som bygger på att föräldrar engagerar sig och är engagerade? Helt uppåt väggarna blir svaret.  Och det är just de här eleverna vi är skyldiga mest. En elev från ett familjehem, med missbrukarföräldrar, en annan med en pappa på kåken, en mamma som lider av svår depression, syskon på driv och som grädde på moset en diagnos, säg ADHD, Tourettes eller Aspberger har fått en riktigt usel start i livet. Ska vi då öka på nitlotten genom att se till att skolan bara blir en sten på färdigt tung börda? Samtidigt som vi curlar de redan curlade litet till?

 

Enligt skollagen har alla elever rätt till det stöd de behöver för att kunna nå och överträffa målen. Enligt skollagen ska skolan och lärarna lägga mest resurser på de elever som behöver det bäst. Men lagar fyller ingen funktion om de inte efterlevs. Det är poänglöst att på statlig nivå skriver vackra, utopiska lagar när man ute på skolorna inte har ett hopp om att förverkliga dem. Fokus behöver också vara vid resultat – inte vid åtgärd. Vem bryr sig om en unge har fått särskilt stöd om det inte har varit ändamålsenligt? Om kunskapsutvecklingen och trivseln ändå saknas?

 

På individnivå behöver vi reflektera ordentligt över vad det innebär att vara föräldrar.

Vad har jag för mål med mitt föräldraskap?  Hur manifesterar sig de målen i handling? Om målen och handlingarna inte harmoniserar kommer målen inte att nås.

”Vill du att ditt barn ska bli en omtänksam, hjälpsam, kompetent och ansvarsfull person?” På den frågan tror jag nästan alla föräldrar skulle svara ja. Men hur många föräldrar arbetar aktivt för att nå de här målen med sitt föräldraskap? En förälder som gör sitt barns betygsgrundande inlämningsarbete – vad lär sig barnet av det?

En förälder som hotar, tjatar eller argumenterar för ett högre betyg för sitt barn – vad ger det barnet för signal? Föräldern som kör barnen till varje träning, köper en ny Iphone när den gamla trillat i golvet eller blivit kvarglömd på bussen, som åker på långsemester till Thailand mitt under terminen, brer smörgåsarna, plockar undan disken, ställer in mjölken i kylen och undviker varje konflikt genom att bara säga ja?

 

Jag tror att konflikträdda curlande föräldrar handlar så för att de är rädda att förlora sina barns kärlek, vänskap och aktning. Kanske minns de sina egna konflikter och sitt förakt mot sina föräldrar när de själva var tonåringar?  Oscar Wilde formulerade naturordningen så här: ”Barn börjar med att älska sina föräldrar. Efter en tid dömer de dem. Sällan, om någonsin förlåter de dem.” Vi har starkare familjer idag och relationen mellan barn och föräldrar är viktigare än på Oscar Wildes tid. Men om man tror sig slippa kickas från piedestalen av sina barn genom att curla dem kommer man att få ett bryskt uppvaknande. Tonåringar behöver frigöra sig från sina föräldrar för att hitta sin egen roll och väg i livet. När de sedan närmar sig sina föräldrar igen är basen ett vuxenperspektiv på den egna uppväxten. Oscar Wildes förlåtelse grundar sig på att man förstår föräldrarnas ställningstagande och handlande och föräldrarollens komplexitet när man själv blir vuxen. Om man blivit tränad att leva sig in i andra människors känslor och bevekelsegrund, vill säga. Chansen att det händer med ett barn som blivit tränat att se sig själv som the bellybutton of the universe är mikroskopisk. Här passar det utmärkt med ännu ett citat: ”Parents wonder why the streams are bitter, when they themselves have poisoned the fountain”. John Locke den här gången. Man får inte de föräldrar man förtjänar, men i väldigt hög grad får man de barn man förtjänar.

 

Både för föräldrarnas, barnens och skolans skull behöver vi hitta tillbaka till det engagemang som sträcker sig förbi det egna barnet. Föräldrar som ordnar med utflykt eller kalas för hela klassen, som turas om att arrangera läxhjälp, dekorera eller renovera klassrummet, som tar fler än det egna barnet på konsert eller teater, som är villiga att finnas till inte bara för sina egna barn utan också för någon av alla de skadskjutna små sparvar som finns i våra skolor. Med den här typen av föräldraengagemang i skolan slår vi flera flugor i en smäll. Skolan blir mer effektiv och likvärdig, fler barn får mer vuxenstöd och föräldrar blir mer av de moraliska förebilder de behöver och ska vara för sina barn.

 

Som grädde på moset skulle både föräldrar och barn blir lyckligare. Vi människor har ett djupt och grundläggande behov av att behövas. Vi vill känna att våra liv gör skillnad, att vi på något litet sätt gör världen litet bättre. Att det behovet finns på plats tidigt lärde jag mig väldigt handfast när vi bodde på segelbåt i Opua på Nya Zeeland. En mamma med två barn hittade sig hemlösa efter att en av sönerna stoppat ett papper i brödrosten. Hela samhället slöt upp för att hjälpa kvinnan trots att hon kom från en grupp illa sedda båtluffare och inte var en av deras egna. Samtidigt gick budet ut att de här tre hade förlorat allt och att all hjälp var välkommen. Jag bad barnen plocka ut hälften av sina leksaker och kläder att ge åt de här två pojkarna som var precis i våra två barns åldrar – fem och tre. Vi bakade bröd och köpte ost och smör åt dem också, åt dessa barn som vi aldrig hade träffat. Inte en protest från ungarna inför att halvera leksaksbeståndet. Tvärtom var de fulla av iver att plocka ut det bästa ur deras från början sparsmakade leksaksförråd att ge bort. De var båda tydligt lyckliga och stärkta av att kunna bidra, av att ge och det utan att få något tack från de här pojkarna eller från någon annan.

 

Människor som hjälper barn som behöver hjälp finns förstås redan idag i Sverige. Fantastiska fosterföräldrar som vänder hela tillvaron för de barn de har hand om, föräldrar som låter en klasskamrat flytta in när helst det behövs, socialarbetare som går over and beyond. Det jag är ute efter är något mer organiserat och systematiskt, att vi faktiskt uppfattar alla barn som allas ansvar.  Ja som på Nya Zeeland. Ortsborna gillade inte de fattiga utlänningar kvinnan tillhörde, men det var helt enkelt så de gjorde. När saker gick åt skogen ställde alla upp.

 

Jag önskar att föräldraföreningar kunde ägna sig åt den här typen av verksamhet, snarare än åt lobbyverksamhet eller bevakande av de egna barnens intressen. När jag deltog i en europeisk workshop kring föräldraengagemang i Graz, Österrike insåg jag till min förvåning att en nationell föräldraförening – något som finns i de flesta andra länder - saknas i Sverige.  Ordförande för Hem och Skola i Finland berättade att deras förening hade den svenska Hem och Skola föreningen som modell och till sin besvikelse fått se den svenska föreningen gå sotdöten till mötes. Finlandsvenska Hem och Skola har erbjudit hjälp och stöd för att få fart på föräldraorganisationen i Sverige – men utan resultat.  Jag vet inte hur länge det har varit så här, men jag minns skandalen när Hem och Skola anklagades för att ha tillskansat sig bidrag på oriktiga grunder. Jag förstår inte varför föräldraorganisationer ska behöver saftigt statligt understöd. Det är rimligt att departementet använder en nationell föräldraförening som remissinstans och erbjuder ett mindre bidrag kopplat till det. I övrigt ska föräldraengagemang komma från föräldrarna och riktas till gagn för hela skolan – inte köpas av staten och riktas till det egna barnet. Extra stötande blir det med tanke på de njugga bidragen till lärarnas ämnesföreningar. Vi sysslar med yrkesutveckling på fritid och egen bekostnad, medan föräldrar får betalt för att lobba för sina egna barn. 

 

Sokrates avslutade sitt berömda tal innan giftbägaren med att instruera åskådarna att ta sig an hans barns etiska och moraliska uppfostran. Framför allt skulle de vara flitiga med att påminna barnen om att de inget visste. Det uppdraget var så viktigt att om åskådarna skötte det skulle det uppväga all oförrätt mot honom och hans familj. Vi har glidit iväg en bit från den synen på föräldraskap och även från den synen på det goda samhället. 

 

När Sokrates inte längre kunde fullfölja sitt föräldrauppdrag lämnade han över det till sina landsmän. Jag vill leva i ett samhälle där jag skulle kunna göra detsamma.  Men ska den drömmen bli verklighet  måste vi först sparka föräldrarna ur skolan ... och bjuda dem tillbaka till annat uppdrag än dagens.  

”Dagens barn är tyranner. De säger emot sina föräldrar, glupar i sig sin mat och plågar sina lärare.” Sokrates

 

”Av naturen härmar barn sina föräldrar, trots dessas försök att lära dem gott uppförande.”  Sokrates

  

Lathund för föräldrar som vill att deras barn ska bli goda, ansvarstagande, empatiska människor som når eller överträffar sina egna kunskapsmål i skolan.

 

  • 1.     Stjäl inte lärartid från dina och andras barn.
  • 2.     Stärk dina barns förtroende för sina lärare.
  • 3.     Förstärk inte villfarelsen att världen cirklar runt dina barn.
  • 4.     Stärk dina barns självförtroende/ansvarstagande.
  • 5.     Låt inte dina barn smita från svårigheter.
  • 6.     Överför inte dina egna begränsningar på dina barn.
  • 7.     Ge inte dina barn bilden att din plånbok/fritid är viktigare än deras skolgång.
  • 8.     Använd inte ordet begåvning. Undvik även ordet talang.
  • 9.     Dela inte upp skolan i viktiga och mindre viktiga ämnen.
  • 10. Förstör inte dina barns motivation och intresse för skolan genom tjat, gnat och bråk.
  • 11. Se till att ditt barn äter en bra frukost. Att dina barn äter en balanserad och näringsriktig kost som fungerar som bränsle är ditt ansvar.
  • 12. Ha läggdags eller andra regler som säkerställer en god nattsömn för ditt barn. . Att ditt barn sover tillräckligt för att må bra och fungera väl är ditt ansvar. 
  • 13. Se till att ditt barn rör sig.  Att dina barn får tillräckligt med ljus, luft och fysisk aktivitet är även det ditt ansvar.
  • 14.  Utgå varken ifrån att ditt barn talar sanning/ljuger. Ta reda på. Det är ditt jobb att fostra ditt barn i riktning ärlighet och civilkurage.
  • 15.  Låt inte dina barn nedvärdera eller trakassera.  Lär inte dina barn att nedvärdera eller trakassera genom exempel.

Om husbilar, Ica på kolplan, Torvald Karlsson och blockpolitik

Valdemarsvik  Diskussionerna har gått heta gällande två närbesläktade områden i sommar. Gratis-ställplatserna för husbilar och ICA:s önskemål att flytta affären till Kolplan. En viktig orsak till att det blir missnöje och stridigheter är brist på information och delaktighet. När det gällde husbilarna har det inte funnits någon föregående information eller diskussion. Vi har alla bara ställts inför fullbordat faktum. Platsen lär vi inte kunna ändra i närtid (om inte ICA får som de vill), men prisfrågan verkar bli löst nästa år, så vikenbornas subventionering av turisterna kommer att upphöra. Jag pratade med min kusin och hennes man som bor i Norge och är inbitna husbilsresenärer. De förklarade för mig hur en slipsten ska dras. Normalpris för ställplats i Sverige är 150 kronor  och 200 inklusive service som el med mera. Att man skulle kunna stå gratis med el och övrig service hade de aldrig hört talas om. Det kan hända att vi är världsunika med den generositeten. Det är förstås gratisservicen som är det verkliga skälet till att husbilsägare letar sig hit i sådana mängder, inte som husbilsägare Per-Arne förklarar i intervju i NT för att ”handla kläder för mer än 1000 kronor och äta på restaurang”. När jag läste det där tänkte jag att någon har pratat med dem om vår interna diskussion. Kanske till och med informerat om den på samma site där de fått tips om gratisparkeringen. I går kväll när jag cyklade hem från Hälsobruket var som vanligt grillarna på gång och borden dukade utanför husbilarna. Det såg ut som vilken välbesökt campingplats som helst. Vill vi veta vad husbils och båtfolket handlar för kan handlarna gå ihop och ge en slutrabatt på 5% vid inlämnande av restaurang och affärskvitton för mer än 500 kronor. Som den lärare jag är vill jag gärna ha facit.

Husbilsägare är väl medvetna om att de inte är de populäraste turisterna där de kommer med eget hem och fullprovianterat kök och de är angelägna om att förbättra sin image.  I Slovenien framfördes ett förslag att stoppa husbilar vid gränsen och låta tullen beslagta all medförd proviant. Varken vettigt eller sympatiskt, men en illustration av den frustration man kan känna i ett fattigt land när rika turister kommer med allt de behöver och utnyttjar naturtillgångarna utan att betala för sig.

Gratis är förstås alltid poppis, men det som enligt mina kusiner verkligen ger husbilstillströmning är om man har latrintömning. Det finns inte många sådana och husbilsägare verkar vara på ständig jakt efter en tömd toa. Vore det inte klokt då med latrintömning och rabatterat pris på Grännäs, och/eller våra övriga campingplatser – där vi helst vill ha husbilarna? Förslagsvis 125 för ställplats och 150 med service. Än mindre om det behövs. Vi kan inte ha en campingplats med så höga priser att ingen handlar. Här i centrum borde priserna istället vara de gängse gällande. För det är trots allt så att varken bilar, parkeringsplatser eller campingplats upplevs som en estetisk och förhöjande syn. Vatten, guppande segelbåtar, skogsklädda berg, pittoreska uteserveringar och vackra planteringar och träd får däremot hjärtat att klappa extra och turister att strömma till och öppna sina plånböcker.

Av samma skäl är det viktigt att noga diskutera ICA:s kravliknande önskemål att få bygga på kolplan. Om husbilarna skymmer utsikten och förfular är det inget mot vad ett stort ICA med varuintag och parkering skulle göra. Systembolaget vill dessutom oftast vara granne med ICA så då borde det beredas plats även för den inrättningen. Inte nog med att centrum skulle förfulas, det skulle också koncentreras till ett betydligt mindre område. Konsekvensen av det blir att resten av tätorten får mindre rörelse, mindre handel och förtvinar.

Det har begåtts många misstag i vårt centrum redan tidigare, misstag som drar ner den naturskönhet som är vår främsta tillgång. Gamla, fina byggnader har rivits, träd har huggits ned och nyplanteringen består till stor del av spretiga rönnar. Andra misstag är att varuintagen till Systembolaget och ICA har bästa sjöutsikten och att vi har vår återvinningsstation placerad mitt i blickfånget. Centrum består också till alldeles för stor del av fula bilparkeringar.

Nu efter saneringen har strandbiten fått ett välbehövligt lyft, men det är bara en liten början. Vi behöver ta oss en riktigt ordentlig långsiktig tankeställare och ha en ingående diskussion när det gäller vår centralort. I det bör självklart ingå att vi har en dialog med ICA, men där koncernens behov och Valdemarsviks intressen krockar måste Valdemarsviks intressen gå först.

 När det gäller ICA och kolplan var upprinnelsen till diskussionen en intervju med Torvald Karlsson i NT.  När jag läste intervjun kände jag tacksamhet mot både lokalredaktionen och Torvald. Frågan behövde komma ut och diskuteras i kommunen, inte bara i Strömsvik. Dessutom sa Torvald flera kloka saker. Tilltaget irriterade däremot Erland Olausson (S) som ondgjorde sig över alliansen i allmänhet och Torvald i synnerhet på FB. Torvald själv är en politikerveteran och han bryr sig knappast om sådana påhopp från motståndarsidan, men jag blev illa berörd. Sådana attacker på person snarare än sak, där det politiska arbetet framstår som ett spel drar ner oss alla i ett blockpolitikens skyttegravskrig och det ökar politikerföraktet. Jag tycker heller inte att Torvald förtjänar något påhopp. Ska man nödvändigtvis ägna sig åt den mest destruktiva typen av blockpolitik även i en liten kommun bör attackerna ställas mot de ledande aktiva politikerna.

Under min mandatperiod i fullmäktige har jag fått stor respekt för Torvald. Hans tid som kommunens starke man är förbi, men ändå arbetar han på som fritidspolitiker och är till stor hjälp för oss andra med sin kunskap, erfarenhet och pålästhet. Om fler var som Torvald skulle det vara en bra sak för Valdemarsvik. Faktum är att jag hoppas att Erland själv och övriga äldre politiker orkar göra likaledes.  

 

ICA:s placering och gratis ställplatser, två separata frågor, men ändå sammanlänkade. De handlar ju båda om hur centrum ska se ut och användas. De handlar också båda om hur högt vi värderar oss själva och vår kommun. Är det ICA som ska bestämma hur vi planerar vårt centrum, eller är det vi? Är vi stolta över vår centralort, inställda på att långsiktigt öka attraktiviteten och inkomsterna från turismen, eller står vi ödmjukt med mössan i hand, tacksamma över att någon alls vill komma hit?

Helena von Schantz företräder Folkpartiet i Valdemarsvik.

Som politiker ska man hålla vad man lovar, se till det allmänna bästa och inte stödja särintressen. Blir jag förtroendevald är det dig, inte mig jag tjänar.
Tre steg för tillväxt: 1. Vårda vår vackra natur bättre.
2. Bättre kommunikation i och till kommunen.
3. Mer målstyrning och kunskapsfokus i skolan.

Motto: Håller man god min i elakt spel riskerar man att själv bli elak.
  • Twitter
  • Helena von Schantz

Sport

Kultur- & nöje

Livsstil

Opinion

Övrigt

Politiker