Jag har skrivit om det förut och som vanligt numera är det framtidsoptimisten Johan Norberg som är pessimistisk. Den här gången på DN Debatt:

"Efter den turbulenta finanskrisen är det förståeligt att vi vill ta fasta på de ljuspunkter som syns. Men ljuset i slutet av tunneln kan vara ett mötande tåg.

Goldman Sachs tjänade rekordstora 3,4 miljarder dollar andra kvartalet 2009. Mindre uppmärksamhet fick ett annat rekord som banken slog – den har aldrig tidigare registrerat lika hög value-at-risk, en indikator på hur riskabla affärer som görs."

De lär sig snabbt. Skattebetalarna tar notan och de får själva behålla vinsterna. Tänk dig själv om du spelade på kasino med sådana regler. Du skulle gå all in hela tiden.

Det allvarligaste är dock det grundläggande problemet:

"Det stora och potentiellt ödesdigra experimentet är att vi i dag försöker möta en kris som har orsakats av för låga räntor och för hög belåning med ännu lägre räntor och ännu högre belåning."

Vi behöver fundera på vad vi ska göra efter krisen. Då menar jag även i återhämtningen. Den får inte bestå av att dessa rekordlåga räntor finns kvar under någon längre tid. Även om en snabb uppgång av räntorna bromsar in återhämtningen så skapar den en starkare tillväxt framöver.

Är tillbaka på jobbet efter ett par dagars ledighet. Besökte farmor i Uppsala och hälsade på pappa och Marianne ute i deras sommarstuga nere vid Skagern. Ett riktigt idylliskt ställe. Jag är uppvuxen på landet och saknar ibland lugnet och tystheten. Inte för att jag i dagsläget vill flytta ut på landet, jag trivs mycket bra inne i Norrköping, men jag behöver en dos lantluft då och då. En gång lantis, alltid lantis.

Lars Stjernkvist skriver att det är tyst om arbetslösheten och det måste bero på att folk ser den som oundviklig i en sån här global kris. Men så måste det inte vara, menar Stjernkvist. Hur förklaras inte, och vi kan väl kolla lite snabbt hur det var 2006 - efter tolv år av oavbrutet S-styre och högkonjuktur i hela världen.

Bara 3000 personer färre var öppet arbetslösa, men samtidigt var 1000 personer fler i arbetsmarknadsåtgärder. Antalet ungdomar utan jobb var bara 2000 färre än idag.

Dessutom har antalet sjukskrivningar minskat de senaste åren, från 556 000 personer till 510 000 personer idag.

Och kom som sagt ihåg: Då rådde brinnande högkonjunktur, idag råder den värsta globala krisen på 80 år. Ändå är det knappt skillnad mellan siffrorna.

Idag är det ett halvår sedan Barack Obama svor presidenteden. Trots att jag jobbade för John McCain i valet tyckte jag inte att Obama var någon dålig kandidat, bara att McCain var bättre på två för mig avgöranden områden, utrikespolitik och frihandel.

Efter sex månader har president Obama presterat sämre än jag trodde. Framförallt är det att han inte verkar ha något problem med att dra på USA gigantiska budgetunderskott och därmed öka statsskulden till riktigt problematiska nivåer. USA:s budgetunderskott i år landar på runt 12-13 procent av BNP. Det är illa, men vad som är värre att det kommer ligga kvar på höga nivåer under överskådlig framtid, enligt Obamas egen budget. Statsskulden ökar till 100 procent av BNP. Utskällda Italiens ligger på 110 procent.

Att vända en sån situation kräver rejält sänkta utgifter och höjda skatter. Det tror jag blir nästan omöjligt för honom att driva igenom.

Inom utrikespolitiken har jag skrivit tidigare att vi ska vänta och se. Hans mjuka linje hoppas jag byts mot en tuffare om (när) diktaturerna inte svarar som han har tänkt. Förhoppningvis, återigen, kanske han då kan få resten av den demokratiska världen att sluta upp kring en sådan linje. 

Likt Stefan Sauk är jag skeptisk. Iran ignorerar honom och Nordkorea har gett honom fingret ett antal gånger nu. Diktaturer kan inte daltas med. Dialog är det inget fel på, men det ska vara ett språk de förstår - maktspråk. Tuffa ord som kan backas upp. Då backar diktaturer.

Tänk nu om de som vågar protestera i Iran hörde att USA:s president stod bakom dom. Barack Obama har ett bra rykte i världen, han gav miljontals människor i USA hopp. Irans folk behöver också hopp. Utan USA kommer inte friheten i världen att minska och just nu sitter USA:s president på läktaren.

Motala-Vadstena tidning hälsade på en kort stund när jag knackade dörr i Motala och Corren hängde med några hus i Mjölby. Får se hur det blir i tidningen, de hade inte så mycket plats, sa de. Fotografen från Corren bodde egentligen i England och där var det vardagsmat att hänga med ut och knacka dörr.

220 dörrar blev det idag, vilket gör att totalen, 894, närmar sig målet för juli, som är 1000.

I Motala var de inte så snacksaliga direkt, men jag träffade iallafall på en trevlig Folkpartist. I Mjölby däremot pratade de som bara den. En trevlig man bjöd in mig på altanen och det var så bekvämt och trevlig så jag knappt kom därifrån.

Jag har hushållsnära tjänster hemma, aka städning, varannan vecka. Trots det fick jag städa en stund idag. Städfirman håller rent och snyggt, men kan inte sortera mina grejor. Gamla tidningar, kartonger och Gud vet vad åkte i sopen idag.

Min plan var att knacka dörr idag söndag, men eftersom det regnade blev det inställt. Skulle ha knackat i lördags när det var soligt, men då latade jag mig istället.

Filmen från Valdemarsvik hittar ni förresten här.

Har spelat Secret of Monkey Island - Special Edition under helgen. Det är en exakt kopia, med upphottad grafik, av det allra första Monkey Island-spelet. För mig är det så mycket nostalgi det går att få. Just detta spel är nog det jag har tydligast minnen från, trots att det kom ut 1990. Jag, brorsan och farsan satt vid varsin dator och tävlade vem som skulle komma vidare först. Minns inte vem som vann, men vilka kvällar det var.

Jag hoppas att comebacken för Monkey Island innebär att äventyrsspel-genren vaknar till liv igen. Svårt att tro att det inte ska finnas någon ekonomi i bra äventyrspel, nu när dataspelsbranschen växt så enormt.

"How appropriate. You fight like a cow!"

Det blev exakt 100 dörrar igår i Vika, vilket gör totalen till 674.

Jag pratade bland annat med ett par, som nyligen gått i pension, om deras framtid. De hade jobbat hela livet och gjort rätt för sig, att pensionen nu skulle minska kände de både var orättvist och tråkigt. Samtidigt verkade de hålla med om att vi måste fixa de grundläggande problemen i Sverige, med hög sjukskrivning, förtidspensionering och utanförskap. Först efter det kan pensionärerna verkligen få det bättre. Sjukskrivningarna sjunker faktiskt nu, det är inte illa mitt i en lågkonjunktur.

Lite musik hade jag på jobbet också. En kille åkte varv på varv i en svart epa-traktor och spelade Svennebanan så det dånade.

På Johan Ingerös blogg är det en läsare som ifrågasätter dörrknackning, och en annan svarar:

"Jag skulle kanske ha hållit med dig fram tills för något år sedan, då jag flyttade till England. Sedan dess har jag, inte minst tack vare lokalvalet i början av juni, insett hur mycket det betyder att politiker -- särskilt lokalpolitiker -- söker upp väljarna snarare än tvärtom.

[...] Det har aldrig varit fråga om någon påflugen dörrförsäljning, som jag hade befarat, utan det har varit vänliga och bra samtal. Efter ett år i Cambridge har jag utan att ha lyft ett finger bättre kontakt med mina lokalpolitiker här, än vad jag någonsin haft i Sverige."

Det är inte dammsugarförsäljning jag pysslar med (inte för att jag egentligen vet hur dom säljer såna, men ändå). Ingen som inte vill prata med mig behöver göra det, och sånt känner man snabbt.

Gick inte lika bra idag i Smedby som det gjorde igår i Berga. Hann inte med lika mycket och det blev färre riktigt bra samtal. En del bidde det dock, bland annat en kvinna som hade blivit änka som berättade om hur mycket snålare hon hade fått det nu. En man pimpade sitt hus för försäljning (genom att måla det gulare än husen bredvid), han hade en handikappad dotter och de skulle flytta från till en enplansvilla. En liten tjej frågade med uppspärrade ögon "sitter du i riksdagen!?" och vände besviket på klacken och gick in i huset när jag svarade nej. En kvinna gillade mitt stöd till Israel. Sånt värmer! Plus en hel del synpunker från folk som är förbannade över att sossarna byggt om Idrottsparken, istället för att spara pengarna. De kunde ha behövts i skolan, berättade en lärare. Jo tack, jag vet tyvärr.

Sammanfattningsvis, en helt okej kampanjdag. 211 dörrar blev det, vilket gör totalen till 574. (Erik Lakomaa skrev på Facebook att om jag knackar 211 dörrar per dag under de kvarvarande 431 dagarna blir det 90 941. Jag kan ta det lugnt, med andra ord!)

Goldman Sachs gick med stor vinst, 3,44 miljarder dollar, senaste kvartalet. Ett tecken på att finanskrisen är över, menar en del. Ett dåligt tecken som visar att finansbranschen inte lärt sig något alls, menar Johan Norberg och Wall Street Journal. Eller egentligen, att de lärt sig att vissa företag är för stora för att gå omkull, att de därmed kan ta ännu större risker, för att skattebetalarna står för notan.

Själv brottas jag med större problem än så. Försöker ladda över filmer från mobilen till datorn men de två vill inte prata med varandra. Allting är så otroligt krånligt med min HTC-mobil. Surfandet är bra, men i övrigt är den instabil skittelefon.

Johan Ingerö, stor i sin vishet, kommer med fler klokskaper:

"För övrigt borde inte minst Folkpartiets DN-falang fundera över varför partiet alltid är som mest framgångsrikt när det visar sin konservativa sida. Språktest i kombination med arbetskraftsinvandring och hygglig flyktingpolitik har i regel genererat fler väljare än ökat bistånd i kombination med fler pappamånader."

Idag blir det Norrköping och Smedby som kommer utsättas för dörrknackningsattack. Men först ska jag försöka få ihop en debattartikel och äta lunch med José.

Jag älskar såna här historier. Dave Carroll fick sin gitarr förstörd av United Airlines på en flygning men bolaget vägrade betalade och skickade i ett år runt honom inom bolaget. Till slut tröttnade han, skrev en låt, gjorde en video, United Breaks Guitars, och la upp på YouTube. Vips så hade 3 miljoner människor sett videon och nästan 15 000 har kommentarer den.

Med internets intåg kan den lilla människan, med små eller inga resurser förutom en dator, ge en rejäl spark i skrevet på jättar som United Airlines. Och det här är bara början. Vi lär av varandras exempel.

United har nu - så dags - bett Dave om ursäkt och erbjudit honom pengar för gitarr och mer därtill. Han tackade iskallt nej.

317 dörrar knackade idag i Berga i Linköping, 46 i Söderköping förra veckan. Det blir 363 dörrar inalles och alltså 9637 kvar att knacka fram till valet nästa år. Men bara 637 kvar till 1000, som är målet för juli.

Tycker du att det vore rimligt att minska straffen för våldtäkt, misshandel och mord? Om ja, rösta på något av partierna till vänster, helst Vänsterpartiet. Det är nämligen dom som huvudsakligen driver dessa frågor. De vill ha frigivning från fängelset efter halva strafftiden. Två tredjedelar, som det är idag, räcker inte för dom.

Henrik von Sydow, moderat från Halland och vice ordförande i justieutskottet, skrev om det här i Svenskan igår:

"Den granskning av domarna för ett antal våldsbrott som Åklagarmyndigheten gjort visar att straffet för våld mot kvinnor ligger väldigt lågt."

Regeringen genomför nu en del skärpningar av strafftiderna för grova brott och har dessutom utökat antalet poliser från 17 000 till 20 000. Men vi behöver göra mer under nästa mandatperiod. Bland annat minska möjligheten till frigivning efter två tredjedelar av straffet. Framförallt måste straffen för det vi kallar våld mot kvinnor skärpas rejält.

Tillbaka på ett ännu lugnare rådhus än förra veckan. Nu har till och med min assistent Eva gått på semester, så jag regerar helt själv i o-rådskorridoren. Tackvare bloggarna har jag dock hyfsad koll på i alla fall några av mina kollegor. Karin Jonsson håller sig hemma och får utflugna ungar till hösten. Margaretha Ericsson är i Kanada där hennes dotter jobbar.

Fusket med VAB-dagar har minskat sedan regeringen skärpt reglerna och kontrollen. 87 procent har fusket minskat med. Antalet uttagna VAB-dagar är ner med en halv miljon.

”Jag tror aldrig att det någonsin har funnits någon gång i krigshistorien när en armé ha gjort mer ansträngningar att minska civila skadade och dödsoffer än vad IDF (Israels armé) gör idag i Gaza.”

Så sa Richard Kemp, befälhavare över brittiska styrkor i Afghanistan i samband med Gaza-konflikten tidigare i år.

Nu har han utvecklat sitt resonemang och beskriver bland annat hur Hamas, Hizbollah och andra terroristorganistioner använder civilbefolkningen som mänskliga sköldar:

"Dessa grupper … har lärt sig och lär sig av varandras framgångar och misslyckanden. Taktik prövad på IDF i Libanon, har också dödat brittiska soldater i Hemand-provinsen och i Basra. Dessa grupper är tränade och utrustade för krig som bekämpas inifrån den civila befolkningen."

Jag hann tyvärr inte skriva i fredags efter kampanjen, men nu när den igång! På eftermiddagen åkte jag till Söderköping och knackade på i 46 intet ont anande hushåll. Nu är det bara 9954 kvar. Fram till 10 september 2010 har jag på mig. Dessutom la jag ut ett hundratal flygblad i brevlådor hos folk som inte var hemma. Känns så bra att vara igång!

Anledningen att jag inte hann uppdatera i fredags var att min kompis Jonte kom ner från Stockholm. Vi åkte på Andreas Nilssons och hans, numera, frus bröllop nere i Småland. Andreas leder bland annat Folkpartiet Norrköpings strategigrupp och sitter i länsförbundets styrelse.

Vigseln ägde rum i ett litet kapell och festen på Solvikens pensionat. 45 minuter innan vigseln vräkte regnet ner, men slutade precis innan och resten av kvällen var perfekt vädermässigt och på alla andra sätt. Väldigt bra tal under middagen, god mat, trevligt bordssällskap och vi dansade så jag har rejäl träningsvärk idag.

Jonte, som är tv-producent, hade klippt ihop filmen från svensexan på ett suveränt sätt och den gjorde succé på festen. Det var flera som noterade i filmen att det var jag som hela tiden skrämde och jäklades med offret. Det är ju smart när man inte är gift själv än. Det kommer surt efteråt.

Jag hade tänkt börja min personvalskampanj idag, men det ihärdiga spöregnet gjorde att jag fick skjuta fram det. Dörrknackning i Söderköping hade jag tänkt. Inget ont som inte har något gott med sig. Istället fick jag tid att uppdatera min hemsida, www.mathiassundin.se. Den är långtifrån klar, men börjar röra sig i rätt riktning.

FRA-frågan börjar röra på sig igen. Det är dags att rösta om FRA 2.0 i höst. Camilla Lindberg (FP) skriver på DN Debatt tillsammans med Per Ankersjö, Mattias Söderhielm och Anders Wijkman från Borgerligtnej.se (som jag var med och startade förra året) om delar i överenskommelsen från i höstas börjar frångås.

Igår blev det en hel arbetsdag på Rådhuset. Förvånansvärt hur mycket man får gjort när det är helt lugnt och tyst i korridorerna, telefonerna inte ringer och mailen inte trillar in i samma fart som annars. 

Min semester har varit helt underbar. Först en och en halv vecka i Tel Aviv, Israel och sedan en vecka i Visby under politikerveckan. Jag var där på semester, så inga skattebetalare betalde något. Jag tycker dock inte det är fel av kommunens politiker att åka till Almedalen. Där finns allt och alla som betyder något inom svensk politik och det är många kontakter som knyts i vimmel och mingel. Kontakter som jag tror Norrköping kommer ha nytta av.

Resan hem från Tel Aviv var minst sagt frustrerande. När jag kom till flygplatsen i god tid var flyget redan tre timmar försenat. Check in hade inte öppnat ännu. Kom tillbaka om en halvtimme, var beskedet. En halvtimme senare skulle jag komma tillbaka om en timme. En timme senare skulle jag komma tillbaka två och en halv timme senare! Jag var tvungen att hinna hem samma dag för att hinna med båten till Gotland. Dessutom skulle jag köra min bil upp till Nynäshamn och alla andra skulle åka med. En hel del hängde på att jag kom hem.

Det blev många och långa tjafsiga diskussioner när jag försökte få tag i någon representant för flygbolaget, så de kunde boka om mig på ett annat flyg. "Det går inte!", var det besked jag fick. "Varför inte?", undrade jag. "Det går inte!". "Varför inte, har dom inte telefon?". "Jo, men..." Och så vidare.

Till slut gav dom upp, jag fick tag i en representant och det löste sig. Kom dock hem nio timmar försent och var hemma i Norrköping först klockan två på natten. Jag packade om och rullade iväg med bilen, hyfsat trött, klockan nio på morgonen.

Men annars var det toppen! =)

Sedan jag skrev sist har jag tagit mig hem med ett mycket försenat flyg, som gjorde att jag knappt hann packa om och vända skutan mot Gotland och Almedalen. Men jag klagar inte, det var en underbar semester i Israel och hittills klockrent både vädermässigt och på alla andra sätt i Almedalen.

Björklunds tal var riktigt, riktigt bra. Jag har hört en del tal av honom och detta hamnar på andra plats efter hans landsmötestal när han valdes till partiledare för ett par år sedan.

Lars Ohlys tal var nog det klart sämst jag hört från honom. Då tänker jag inte på själva politiska innehållet utan det retoriska. Utan någon stuns och känsla, som han läste innantill ungefär. 

Mauds tal igår började rätt bra om jämställdheten men blev sedan rätt trist. Folk började prata med varandra istället för att lyssna.

Överlag tycker jag att svenska partiledare borde ta ut svängarna lite mer. Det pratades mycket i presidentvalskampanjen förra året om hur otroligt dålig talare John McCain var. Med amerikanska mått så är han det. Men skulle han hålla tal här i Almedalen skulle han krossa allt motstånd.

Amerikansk retorik kan bli lite väl svulstig ibland för oss svenskar, men ett anförande kan ju göra så mycket med en publik. Sättet jag rycktes med i Barack Obamas tal på en gymnasieskola i New Hampshire, det var en underbar upplevelse. Jag vill få den känslan även i Sverige.