Olle Johansson hör på radion som fan lyssnar på en podcast om bibeln.

Han lyckas få det till att utbildningsminister Jan Björklund har ett "förakt för kunskap". Kom upp ur sandlådan.

Ingen person i svensk politik idag har jobbat mer för svensk skola och svenskar barns kunskaper än Jan Björklund. Man behöver inte dela hans uppfattningar om skolan för att erkänna det. Så sluta tramsa Olle. 

Det Folkpartiet, Jan Björklund och hela Alliansen menar är att det inte bara är teoretiska kunskaper som är värda något. Socialdemokraterna menar att alla ska tvingas läsa in högskolekompetens. Alla har den möjligheten, men man ska inte tvingas till det. De som går yrkesutbildningar ska i första hand bli duktiga på det yrke de utbildar sig till. De planerar inte att just då gå vidare till högskola.

Vill man senare göra det finns den möjligheten - och rättigheten - att läsa in högskolekompetensen.

Jag förstår att S vill ge dessa ungdomar chansen till en frihet att senare i livet kunna ändra sig och bli akademiker. Men i sin iver så glömmer de bort sina grundläggande värderingar: att det är lika fint och bra att vara arbetare som akademiker.

Jag ber alla ljungsbrobor om ursäkt! Min överflygning i Mach 1 var oförlåtlig och jag tar på mig fullt ansvar för att ni nu får byta fönsterrutor och trumhinnor.

I dag har jag besökt Saab i Linköping. Det var utan tvekan ett av de bästa studiebesök jag varit på. Inte bara för att jag fick testa deras stora simulator och sitta i cockpit på en riktig Gripen, utan för att i Saab möts försvars- och säkerhetspolitik, industripolitik, utbildningspolitik, forskningspolitik och mycket annat. 

Sverige står inför ett beslut om vi ska investera i en ny version av Gripen, och det var mitt huvudsyfte med besöket. Men Saab är mycket mer än Gripen. 13 000 anställda, varav 10 000 i Sverige och cirka 5000 i Linköping. 63% av försäljningen utanför Sverige. 20% av omsättningen på forskning.

I huvudsak är det fyra stora länder samt Sverige som har avancerade stridsflygplan. Väljer Sverige att inte gå vidare med nya versioner av Gripen så kommer vi inte längre tillhöra den skaran. Ett beslut om Gripen handlar om mycket mer än bara Flygvapnet. Det gör inte att beslutet automatiskt blir att satsa på Gripen, men vi måste vara medvetna om konsekvenserna.

Den första versionen av Gripen, A/B, togs fram under Kalla kriget. Den är utformad för att försvara svenskt luftrum. Vi hade många flygbaser och planet behövde inte så stor räckvidd, och definitivt inte möjligheten att lufttanka. Inte heller var det så viktigt att exakt kunna identifiera vad fienden var för något. Kom det från öst var det en fiende, lite förenklat. Inte heller tänkte vi oss så särskilt offensiva uppdrag, i huvudsak handlade det om att försvara.

Efter Kalla kriget har kravspecifikationen på Gripen ändrats dramatiskt. Vi ska plötsligt kunna operera över längre avstånd, i mer offensiva uppdrag, det var avgörande att veta exakt vad vi sköt på, och så vidare.

Det blev nästa generation Gripen, C/D-versionen.

Utvecklingen - som vi såg i Libyen - är ännu mer i den riktningen som vi fick med C/D-versionen. Förutom programvaruuppgraderingar vill man kunna ta mer bränsle och därmed flyga längre. Det gör att landningstället fick flytta på sig och behövde därmed också förnyas och förstärkas. Nato-samarbetet krävde större förmåga att bära mer vapen och bränsle. Därmed behövdes en starkare motor. En ny radar tog kanske mindre plats, men krävde samtidigt bättre kylning, vilket tog plats.

På det sättet har Saab tagit fram en demoversion av det som kallas E/F-versionen och Sverige nu funderar på om vi ska anskaffa.

Efter en tur i deras avancerade simulator - där man sitter i en riktig cockpit - inser jag att det inte handlar så mycket om att flyga som jag trodde. Det sköter flygplanet till stor del själv. Det är alla andra uppgifter man ska hålla reda på.

Det var i denna simulator jag först steg högt upp, vände ner och gjorde en lågsniffning över Ljungsbro i Mach 1. 

"Där rök alla fönsterrutor", sa simulatorsledaren kort.

Så kan det gå när man släpper upp en norrköpingspolitiker i en Gripen över Linköping.

Jag förlorade omröstningen idag i riksdagen med 298-1.

När voteringen var klar vände sig Billy Gustafsson (S) om, han sitter precis framför mig, och sa:

"Du har en lysande framtid framför dig."

Ja, han var ironisk. Jag skrattade gott åt Billy, han sade det med glimten i ögat.

Vi hade en bra debatt i kammaren innan. Johan Pehrson (FP), Johan Linander (C) och Caroline Szyber (KD) argumenterade bra för förslaget. Det innehåller - som jag påkekat - också bra delar. Vi drar gränsen på olika ställen helt enkelt.

Gensvaret från Folkpartilandet har varit enormt. Det har rasat in mejl, sms, tweets och facebook-meddelanden med glada tillrop, i stil med: Äntligen en folkpartist som står upp i dessa frågor.

Jag känner nu starkare än någonsin tidigare att det finns ett uppdämt behov i FP av att korrigera kurs. Vi har hejjat på ny lagstiftning för länge nu. Dags att skifta balansen lite åt andra hållet.

Nu ska jag äntligen åka hem till Norrköping. Där väntar Etablering Norrköpings stämma i morgon. Hade först tänkt ta bilen ner, men insåg att risken att jag skulle somna bakom ratten var stor. Därför åker jag tåg, och kommer garanterat sova hela vägen. Det har varit 1½ väldigt rolig, men brutalt intensiv, vecka i Sveriges riksdag.

I Folkpartiets stora onlineenkät om framtidens utmaningar skriver någon som kommentar till frågorna på integritetsområdet: "Frihet från statens eventuella vansinne."

Det tycker jag sammanfattar så bra vad vårt uppdrag är som parti. Att tänka lite längre än den kommande kvartalsrapporten där polisen rapporterar om brottsligheten har gått upp eller ner.

Jag tycker inte att Sverige är på väg att bli någon fascistisk polisstat. Samtidigt funderar jag var det ska ta slut någonstans. De senaste åren har lagstiftningen varit tydlig i en riktning: mer övervakning.

Gränsdragningarna i varje enskilt fall är inte lätt, men sammantaget tycker jag att det är tydligt att vi inte har lyckats uppnå en balans.

Det som också är oroande är att Folkpartiet varit främsta påhejare av dessa nya lagar. Vår roll borde vara att anstränga oss för att hitta balansen. Det kan man inte göra om man skriker högst för den ena ståndpunkten.

Ingen har påstått att balansen är lätt att hitta. Men vi måste försöka bättre.

Jag försöker mig på ett bidrag till det genom mitt inlägg på DN Debatt idag. Där förklarar jag vad som jag tycker borde ändras i den lagstiftning som reglerar hur staten ska få tillgång till alla de uppgifter som lagras efter införandet av datalagringsdirektivet.

Jag har haft mitt uppdrag i riksdagen i prick en vecka. Det känns som en månad. Inte för att det är tråkigt, utan tvärtom. Det har varit så intensivt och hänt så mycket.

Just nu sitter jag och lyssnar på statsministern som utfrågas av konstitutionsutskottet, där jag sitter. Men just nu sitter jag på ersättarbänken, eftersom Liselott Hagberg representerar FP i utfrågningen. Jag har ju inte deltagit i beredningen av ärendena så det är svårt för mig att ställa några frågor.

Uppdraget i riksdagen började med debatt i kammaren. Det var nervöst innan, men skönt att nunatt ha det avklarat. Skrev lite om debatten på Newsmill.

I helgen var jag i Serbien som del av en liten FP-delegation som följde valet där. Ska skriva om det i ett separat inlägg senare.

Ni vet ju hur det är när man är ny. Mängder av information och tonvis med småsaker som ännu inte går på rutin, som att hitta i alla dessa gångar och korridorer. Det som man tänker påmsom riksdagen, huset vid riksgatan, är bara en liten del.

Trots allt detta har jag hängt med i Norrköpingspolitiken, framförallt de fortsatta turerna  kring Strykbrädan. Tidigare kommentarer kring det gäller tyvärr fortfarande: Det har rått en fruktansvärd nonchalans för skattebetalarnas pengar.

Jag har ägnat del av dagen åt att leta mig runt i riksdagshuset. I morgon klockan nio ska jag debattera våldbejakande extremism i kammaren (där har ni ett syftningsfel som heter duga!) så jag tänket att det kan vara bra att hitta dit.

Testade på att stå i riksdagens talarstol också. Då gick det verkligen upp för mig att imorgon ska jag stå där och debattera. Pirrigt, minst sagt!

Ämnet är alltså våldsbejakande extremism. Regeringen har lagt fram en handlingsplan för att motverka sådana yttringar och stärka demokratin. Det är intressant läsning. Jag hade lite tur att det var det första jag fick gripa mig an, eftersom jag läste Säkerhetspolisens och Brås rapporter 2010 redan. 

I huvudsak finns det tre grupper som är våldsbejakande: vitmakt, vänsterautonoma och islamister.

Det finns många bra punkter i handingsplanen, men jag tänkte framförallt hålla fram den om avhopparverksamhet. Idag finns hjälp för de som vill hoppa av från vitmakt-grupper, men ingen specifikt riktad mot de andra två. 

Extra viktigt är det för islamistgruppen. Den skiljer sig nämligen från de andra eftersom det inte finns något naturligt avhopp när de blir äldre. I vitmakt- och de vänsterautonoma grupperna hoppar folk av senast vid 25 års ålder. Det sker inte hos islamisterna.

Ett stort tack vill jag rikta till Karin Granbom Ellison, vars plats jag tar under tiden hon är föräldraledig. Hon har lämnat över uppdraget på ett föredömligt sätt! Jag känner mig så väl förberedd man kan vara. 

Hoppas bara nu jag hittar till kammaren imorgon...