Roland Barthes märkliga bok Det ljusa rummet innehåller ett fotografi på en ung man som dömts till döden. Om jag minns rätt så togs det någon gång i slutet av 1800-talet, men det kan också vara från början av 1900-talet. Det återstår bara några ögonblick innan han ska föras till avrättning. Han ser in i kameran med en ljus blick, som tiden och det faktum att han varit död i mer än ett sekel inte berövat någon närvaro - stunden framför kameran varar i evighet.
Något av den känslan fick jag inför en gammal bild på Titanic. Det är den 2 april 1912 och fartyget ska just lämna Belfast för att gå vidare mot New York. Katastrofen inträffar sent på kvällen den 14 april. Titanic ränner in i ett isberg  sydost om New Foundland och nästan femtonhundra av de omkring tvåtusentvåhundra passagerarna ombord mister livet.
Den 29 maj öppnar Sjöhistoriska museets Titanic- utställning i Stockholm. Det är den största utställning om historiens mest omtalade fartygsolycka som visats i Norden. Bilden som kommer från museets arkiv visar henne under en tiondel, då det fortfarande återstår nästan två veckor till undergången.
Men på bilden kommer hon alltid att stäva vidare på sin jungfrufärd. Det påminner om andra sången i Odysséen, som säger: Natten gick hän och det grydde till dag, och de seglade ständigt.

Foto:SJÖHISTORISKA MUSEETS ARKIV

Författaren Göran Schildt avled i tisdags. Han blev 92 år gammal och var bosatt i Ekenäs på den finländska sydkusten. Egentligen var han konsthistoriker och skrev en doktorsavhandling om Paul Cézanne, men mest känd blev han för seglatserna i den grekiska övärlden. Han skrev sammanlagt sju böcker om färderna i båten Daphne, som han köpte 1947. Den första heter I Odysseus kölvatten, som utkom 1951och följdes av Solbåten (1956), Ikaros hav (1957), Med Daphne i sexton länder (1960) Segla på Medelhavet (1969) Dianas ö (1976) och Farväl Daphne (1987).
Läste flera av dem för länge sedan och blev betagen av den solglittrande friskheten i skildringarna. I de första är det fortfarande efterkrigstid, Europa ligger åter öppet och det råder en stämning av klar morgon. Man hör det fräsande bogsvallet och känner doften av hav, men böckerna innehåller också mängder av kulturhistorisk kunskap.
Tror att det var i någon av volymerna  som jag stötte på Konstanin Kavafis berömda dikt Ithaka för första gången.Den sammanfattar i alla fall Göran Schildts resor. Särskilt följande rader, som jag tror har översatts av Hjalmar Gullberg.

                            

                     Önska att vägen blir lång
                     och sommarmorgnarna många
                     då du med njutningsfylld glädje
                     styr in i hamnar, stannar till 
                     på feniciska handelsplatser
                     och inhandlar vackra ting,..

Göran Schildt såg till att göra vägen lång.

Barack Obama tjänade förra året 22 miljoner kronor på sina två självbiografiska böcker - Min far hade en dröm och Att våga hoppas. Försäljningen fick naturligtvis draghjälp genom presidentkampanjen, men enligt Zadie Smith - mest känd för sin debutroman Vita tänder från 2001-är han en intressant författare. I senaste numret av The New York Review of Books skriver hon om hans förmåga att fånga olika idiom.
I böckerna återger han tonfallet hos en ung judisk man, en äldre svart kvinna från södra Chicago, en vit kvinna från Kansas, äldre kenyaner, vita och svarta studentnördar från Harvard och Columbia och många andra.
Zadie Smith skriver att hon får nypa sig i armen för att påminna sig om vem som faktiskt skrivit följande:

" Man , I´m not going to any more of these bullshit Punahou parties."
"Yeah, that´s what you said the last time..."
"I mean it this time .These girls are A-1 , USDA- certified racists. All of  ém. White girls. Asian girls - shoot, these Asians worse than the whites. Think we got a disease or something."
"Maybe they´re looking at that big butt of yours. Man, I thought you were training."
"Get your hands out of my fries. You ain´t my bitch, nigger...buy your own damn fries. Now what was I talking about?"
"Just ´cause a girl don´t go out with you doesn´t make her racist."

Det är den nyvalde presidenten som återger ett replikskifte som han i 17-årsåldern hade med en kompis.
Enligt Zadie Smith är böckerna alltså rena röstproven på olika sociolekter och mångspråkigheten verkar inte tynga Obama, utan något som han lyckas förvalta litterärt. Hon skriver även att han inte bara talar till medborgarna, utan också låter som många av dem. 

Foto: GERALD HERBERT/SCANPIX

Hör Wanja Lundby-Wedin skylla från sig i Aktuellt och ser Ibrahim Baylan svettas i Agenda. Det handlar naturligtvis om bonuskarusellen inom AMF och frikostigheten som styrelsen visat den tidigare vd:n.

Lundby-Wedin sitter i styrelsen, Baylan försöker rädda skinnet på inblandade partikamrater. I båda fallen är det frågan om patetiska uppvisningar, men när man går in på företagets hemsida inser man att det också finns ironier att utvinna. Särskilt som man får veta att de hjälper "dig att planera för din pension. " Heter man Elmehagen och varit högste chef, så är det väl bara att buga och tacka för den hjälpen. Vad man för dagen har att erbjuda andra verkar mer oklart.

Men det är möjligt att bonusturerna och den häpnadsväckande girighet som man sett prov på från alla möjliga håll kan bidra till att skrapa ihop ett kulturellt kapital, som kan förräntas under lång tid framöver. I rimlighetens namn måste den rådande situationen vara en ren guldgruva för nya samhällsskildrare och det borde inte stå på förrän en ny Balzac gör slag i saken. Någon som skildrar löjet och procentaraktiga tomheten hos dessa gnidna stackare.

På Nationalmuseums utställning om de engelska prerafaeliterna kan man se Dante Gabriel Rossettis målningar. Men han hör också till det lilla fåtal som spelat en viktig roll inom både bildkonsten och litteraturen. Hans poesi påverkades i första hand av John Keats och tillsammans med Lord Alfred Tennyson, Robert Browning och Algernon Charles Swinburne räknas han som en av det sena 1800-talets främsta engelskspråkiga diktare. Dessutom var han en framstående översättare och tolkade sin namne Dante, Francois Villon och tidiga italienska poeter till engelska. Han var en av ursprungsmedlemmarna i det prerafaelitiska brödraskap som bildades i september 1848. Gruppen väckte starka reaktioner och kanske  brann Rosetti intensivast och klarast av alla. På William Holman Hunts porträtt stirrar han på betraktarna med en blick som paradoxalt nog är både själfullt frånvarande och skarpt genomskådande. Vissa har också påstått att man kan ana ett demoniskt drag och kanske ligger det något i påståendet. Han lät i alla fall öppna hustrun Elizabeth Siddals grav sju år efter hennes död i en överdos av opium. Vid begravningen hade han nämligen lagt sina sonetter i kistan och han övertalades att gräva upp dem igen. Tre år senare - 1870 - utkom hans Poems som gett honom en plats i den engelska litteraturhistorien.
Så här lyder en av hans dikter, Souls Beuty:
               
Under the arch of life, where love and death
Terror and mystery, guard her shrine, I saw
Beauty enthroned; and trough her gaze struck awe
I drew it in as simply as a breath.

 Han var inte ensam begåvning i familjen - systern Christinas dikter hör också till det engelska språkets främsta. Brodern Michael blev kritiker och grundade den prerafaelitiska tidskriften The Germ (Fröet). Fadern Gabriele som flydde till England från Neapel efter att ha deltagit i ett par uppror 1820 och 1821, skrev en stor kommentar till Dantes Divina Commedia.

På tåget från Stockholm läser jag om William Henry Fox Talbot, som 1839 uppfann det fotografiska negativet och papperskopian - den så kallade kalotypin. Det är föregångaren till de flesta former av fotografi som existerat fram till den digitala bilden. Ändå verkar Talbot ha hamnat lite i skuggan av Louis- Jacques - Mandé Daguerre, som hann offentliggöra sin nymodighet några veckor före konkurrenten.Talbots Portrait of a man från 1843 ska i alla fall vara det första fotografiet på en människa.
The winner takes it all och nära skjuter ingen hare, men borde inte historiens silvermedaljörer bli bättre hågkomna?
   

Morgonens regn har upphört och molntäcket har spruckit upp en aning, men gårdagens vårväder övergick plötsligt i något som åter påminde om vinter. Det hade något halvfärdigt över sig och man får skilja på regn och regn.

Vissa av dem formar poeter. Pablo Neruda berättar i sin självbiografi, Jag bekänner att jag levat, om de iskalla skyfallen - "sydregionernas stora regn" - som under hans barndom drog upp från Kap Horn och över den avlägsna del i Chile där han växte upp.

"Det regnade hela månader, hela år. Regnet föll som långa sammanhängande glasnålar som bröts sönder mot taken, det sköljde i klara vågor mot fönstren och varje hus var en båt som med svårigheter höll sig flytande på denna vinterocean."

Han beskriver regnet som barndomens oförglömliga följeslagare, men också som en förlorad "konstart". Och kanske måste man uppleva något liknande för att åstadkomma ett mäktigt diktverk som Canto General.
Hur långt han än kom att resa senare i livet upplevde han aldrig mer de regn som föll över hembyn Araucania. På samma sätt kan man nog säga att hans diktning också saknar egentliga motsvarigheter.

Malena Ernman vann i lördags den svenska Melodifestivalen. Vid det här laget befinner hon sig förmodligen mitt uppe i en medieorkan. Det var beydligt lugnare när jag mötte henne i september 2004. Men när jag läser om intervjun, så inser man att det inte var frågan om hon någon gång skulle delta i tävlingen, utan bara när. Hon är ingen Castafiore, utan en artisthybrid av rätt ovanligt slag.

Foto:JOAKIM BLOMQVIST/ARKIV

Här följer intervjun som publicerades den 9 september 2004:




DET SLÅR GNISTOR OM MALENA ERNMAN


En humörsångerska som kan göra underverk, men också sjunga hur fult som helst. Så beskriver mezzosopranen Malena Ernman sig själv. Ikväll uppträder hon i De Geer-hallen

Malena Ernman befinner sig mitt uppe i en operakarriär som det slår gnistor om. Genombrottet kom 1998 i Sven-David Sandströms Staden och sedan dess har meritlistan vuxit snabbt. Hon har gjort Carmen på Kungliga operan, sjungit Cherubin i Figaros bröllop på Statsoper i Berlin under ledning av Daniel Barenboim och medverkat vid Glyndebournefestivalen ett par gånger.
Större delen av året befinner hon sig på resor mellan olika scener i framför allt Europa, men det handlar inte enbart om en från början utstakad yrkesbana som mezzosopran, utan också en serie slumpmässigheter som gav skjuts i rätt riktning. Musikaliskt har hon alltid rört sig över olika områden. Hon har sjungit jazz, pop och spelat Sally Bowles i Dramatens uppsättning av Cabaret.
- Ja, jag vet egentligen inte varför det kom att bli opera. När jag var liten hatade jag det. Tyckte att det var töntigt. Att det var tjocka tanter med stora vibraton, men så är det ju inte. Det är kul. Dessutom måste man ha nerver av stål för att lyckas i den här branschen, säger hon när vi träffas i Louis De Geer efter repetitionen inför kvällens konsert med SON.

Det är säsongspremiär och Malena Ernman sjunger Mozart, Berlioz och Bizet.
Under studietiden på Musikhögskolan var hon med i Radiokören. Fick möjlighet att prova på en mängd olika genrer och dirigenter. En bra skola, säger hon.
- Därifrån sökte jag till Operahögskolan och kom in. Jag gjorde nåt slutspel där och blev ombedd att provsjunga för Operan, vilket ledde till rollen som Rosina i Barberaren i Sevilla och att jag fick jag hoppa in i Sven-David Sandströms Staden.
Rollen i den sistnämnda operan var egentligen specialskriven för isländska Björk, men kom att bli det stora genombrottet för Malena Ernman.
- Istället fick de en tjej som var en meter längre och det tycker jag var lite lustigt, säger hon och skrattar. 
Genomslaget var i alla fall kraftigt och hon blev ett namn också utanför den trängre kretsen av operafantaster.
- Jag sjöng och slog volter samtidigt, vilket man tyckte var ovanligt. Men egentligen gjorde jag ju ingenting. Jag sjöng i fem minuter och de andra i tre timmar. Ändå var det jag som fick rubrikerna, säger hon.
Hon tror ändå att uppmärksamheten bidrog till att fler fick upp ögonen för en ny generation artister och att en del förlegade uppfattningar om operan försvann.
- Men det var lite orättvist. Jag märkte hur de andra slet med sina otroligt komplicerade grejer. Jag sjöng mitt parti som inte var särskilt svårt, hjulade, gick ner i spagat och stal showen. Men det var en rolig roll att göra. Jag hade min lilla scen och resten av tiden fikade jag med teknikerna, säger hon.

Ett allt intensivare mediebrus har förändrat villkoren för alla i artistbranschen. Malena Ernman tror att det gäller både operasångerskor och popartister.
-Jag kan bara svara för mig själv. Men jag tror att personligheten har fått allt större betydelse. Det hävdar man ju alltid inom popmusiken, men där tycker jag att man går över gränsen. Man måste ju kunna sjunga för att sjunga popmusik också, men det skiter man i nuförtiden. Inom opera krävs det ett eget ljud, ett personligt uttryck. När Cecilia Bartoli slog genom kom hon med något nytt. Hennes röst är egentligen inte är så stor, men den har väldigt många olika nyanser och uttryck, säger hon.
När hon ska karaktärisera sig själv som artist, säger hon: dumdristig.
- Jag tar väldigt många olika chanser. Har antingen väldigt bra självförtroende eller inget alls. Jag är väldigt mycket humörsångerska. Är det en glad publik kan jag göra underverk. Om det är en tråkig publik kan jag sjunga hur fult som helst.

Röstmässigt beskriver hon sig som "uttrycksmänniska".
- Jag har ingen stor röst, men kan göra ganska mycket med den. Jag har ett stort register och har lätt för att underordna mig olika musikstilar, säger hon och tillägger att hon tar seden dit hon kommer och rättar sig efter det musiken vill.
Det förklarar också intresset för olika genrer.
-Jag har väldigt stort intresse för olika musikstilar och har också haft turen att få arbeta med såna som Arne Domnérus och Putte Wickman. Man lär sig väldigt mycket genom att lyssna på de här sofistikerade, coola musikerna, som man kan ta med sig i sitt eget program. Jag har haft oerhört stor nytta av det, eftersom jazz och barock ligger ganska nära varandra, säger hon.
Utlandsjobben har ökat under de senaste tio åren och i dag hör hon till skaran av svenska sångare som också etablerat sig internationellt.
- Det finns väldigt många som det går bra för. Svenska sångare är omtyckta utomlands, men jag vet inte säkert vad det beror på. Om det är våra röster eller våra personligheter. Att vi är lätta att ha att göra med, säger hon, men påpekar också att konkurrensen är stenhård.
Däremot blir divorna allt sällsyntare och snart får den explosiva Castafiore i Tintin fungera som ett minnesmärke för en utdöd art.
-I dag krävs det att man är socialt begåvad och kollegial för att få jobb. Superstjärnorna finns naturligtvis, men inte på det sättet att de vill få allt serverat. Jag var hemma hos Bryn Terfel för några veckor sedan. Han är liksom Gud i Wales, men ingen är så avslappnad som han. Han är en fåraherde som gillar fotboll, säger hon.
Tillvaron som operastjärna ska också samordnas med ett fungerande familjeliv, vilket inte är helt lätt om man är hemifrån två tredjedelar av årets dagar. Maken heter Svante Thunberg och är skådespelare med förflutet på Östgötateatern. Just nu är han tjänstledig för att ta hand om dottern Greta under resorna.
- Fantastisk pappa och fantastisk människa som står ut med mig, säger hon och skrattar.
Pauli Olavi Kuivanen

Enligt förhandsreklamen skulle det bli stekhett, men det visade sig vara ett ogenerat sätt att få upp temperaturen inför kvällens avsnitt av Grillad.
Ett gäng ståuppare och andra komiker hade samlats för att ösa spydigheter över en inbjuden kollega - skådespelaren och tv-kocken Per Morberg.
Det kallas för roasting och har marknadsförts som en nyhet, trots att man i USA ägnat sig åt det i decennier.
Det blev en rätt ljum och tempofattig tillställning. Per Morberg kom lindrigt undan och det blev aldrig särskilt roligt.
Vill man smaka på riktig smädekonst gör naturligtvis klokt i att läsa antika författare, som Catullus, Prokopios och inte minst Martialis, som i sina epigram tar ära och heder av sina fiender.
I ett av dem skriver han: Varför luktar det så fränt ur Marius´ öra, du undrar. Stanken kommer från dig, Nestor, som sladdrar däri.
Men han  kunde vara fräckare än så: Jättelik manslem du, Papylus, har och därtill så avlång näsa att när du får stånd, känner den vittring därav.
Nyligen avlidne Per-Erik Wahlund gav för tio år sedan ut Insikter och smädelser I-II (Sympsion), som innehåller ett urval av poetens dikter. De visar att Martialis lyrik också hade en annan sida, som gav uttryck för en luttrad livsvisdom.
Han föddes i nordöstra Spanien år 40 efter Kristus och tillbringade drygt tre decennier i Rom innan han på ålderns höst återvände till hemstaden Bilbilis där han dog år 104.  Han hade behövts ikväll.

Bilden föreställer en romersk mosaik från andra århundradet e. Kr.

Har till slut kommit att läsa Ian McEwans På Chesil Beach. Maria Ekmans svenska översättning utkom redan 2007, men det har inte blivit av tidigare. Dröjsmålet kan också hänga ihop med den tveksamhet jag upplevt inför böcker som Amsterdam och Lördag.
Ian McEwan är nämligen en författare som åtminstone jag kan känna en viss skepsis inför. Paradoxalt nog för att han är så skicklig, vilket ibland kan ge intryck av överdriven beräkning. Men när det fungerar - som i Kärlekens raseri - då är det riktigt bra.
Det gäller också På Chesil Beach, som handlar om det nygifta paret Edward och Florence som befinner sig på bröllopsresa.
Det hela utspelas under sextiotalets första år och den sexuella revolutionen ligger en bit framåt i tiden. Bröllopsnatten slutar i katastrof och äktenskapet går i stöpet.
Ibland kan McEwan påminna om de franska Oulipo-författarna och i likhet med dem tycks han gå till verket genom att formulera en problemställning, som kräver ett litterärt svar.
I Kärlekens raseri uppstod intrigen runt motsättningen naturvetenskap- humaniora. Berättelsen illustrererade den gamle hermenutikern Wilhelm Diltheys dikotomi "erklärung och verstehen" som ställer naturvetenskapens orsaksförklaringar mot humanvetenskapernas ambition att förstå och tolka.
Den senaste boken är en fin tidskildring från slutet av en epok då victoriansk prydhet fortfarande hade ett grepp om unga sinnen. Men samtidigt får man intrycket att berättelsen egentligen bara är en biprodukt av beslutet att i vår egen översexualiserade tid formulera det mest otidsenliga av allt - ett ointresse för erotiken. Bara för att undersöka vilka livsöden som uppslaget kan ge upphov till. Men också för att spegla ett nyvunnet frihetligt lättsinne mot förlusten av ett existentiellt och kanske gammalmodigt allvar.

Det vore förmodligen ointressant om McEwan inte också besatt ett sådant handlag när det gäller personporträtt och miljöskildringar. Skenbart är han en realist i Jane Austens anda, men egentligen är han också något annat. En naturvetenskapligt anlagd behaviorist som också råkar vara författare. Men bäst blir det när författaren tar över och romanfigurerna släpps ut ur de skinnerska labyrinter som behavioristen snickrat ihop. Det är också vad som händer i boken om Florence och Edward, som är ett litet mästerverk av mänsklig förståelse.

Foto; JUREK HOLZER/SVD/SCANPIX

Efter att ha dragit med förkylningen under den senaste veckan gick det inte längre. I morse vaknade jag småfebrig och igentäppt. Men det har inte varit så illa ändå. Har visserligen legat till sängs större delen av dagen, men ändå haft ork att ägna mig åt Elias Canettis Förbländningen som utkommit i en ny svensk upplaga på förlaget Modernista.

Det är Nobelpristagarens enda roman och den utkom 1935. Och på tal om sjukdom så är boken inget annat än en sexhundra sidor lång feberhallucination. Så här i efterhand är det lätt att läsa den som ett förebud om katastrofen några år senare. Den wienska borgerligheten tecknas i ett desillusionerat och avslöjande ljus.
I förgrunden står den misogyne sinologen Peter Kien, som lever sitt liv omgiven av ett gigantiskt bibliotek. Tillsammans med bokens övriga gestalter och karaktärer medverkar han i en social freak show och boken hör inte till de uppbyggligaste. Men ändå känner man sig upplivad och friskare när man lägger den ifrån sig.

Det har i alla fall varit värre och sist jag var sjuk - för tre- fyra år sedan - lyssnade jag på något som med en smickrande omskrivning kan gälla för en roman. Den var skriven av en svensk kvällstidningsjournalist och av allt att döma en blåkopia på författarens eget liv.  
Det oroade den närmaste omgivningen och mycket riktigt blev det några dagars vistelse på Vrinnevisjukhuset.
Trots ett jäkla snörvlande, så känns det inte riktigt så den här gången. Men dessvärre får jag ställa in besöket på Nationalmuseum och utställningen om prerafaeliterna imorgon. Men den pågår ett tag, så det får väl bli någon gång i nästa vecka istället.

Nationalmuseums utställning om de engelska prerafaeliterna är den första i Norden. På onsdag ska jag till Stockholm för att se verk av målare som William Holman Hunt, John Everett Millais, John Roddam Spencer Stanhope och Dante Gabriel Rossetti för att nämna några av konstnärerna. Gruppen bildades 1848 och väckte stor upprördhet i samtiden. Senare kom deras medeltidsvurmande målningar att avfärdas som kitsch, men en omsvängning inträffade på åttiotalet och även om deras antimodernism inte är helt lätt att smälta än idag, så finns det efter postmodernismens genombrott en större förståelse för deras komplicerade bildvärld.
Prerafaeliterna som hämtade sitt namn från den italienske 1400-talsmålaren Rafael har kanske inte varit helt okända här och kontakten med rörelsen har i första hand ombesörjts av kritiker och konstteoretiker som John Ruskin och William Morris. Men kunskapen om dem har aldrig varit självklar och utställningen kan säkert fylla en och annan bildningslucka. Jag ser i alla fall fram mot att se John Roddam Spencer Stanhopes Robin of modern times - bilden - och andra verk.

© Ann and Gordon Getty.

Ibland kan en alltför tidig framgång bli en börda. Bo Widerberg förklarade i en intervju att Kvarteret Korpen egentligen kom alldeles för tidigt i hans karriär. Det kan nog gälla också Richard Yates och hans första roman, Revolutionay road. Den hyllades när den gavs ut 1961, men glömdes i likhet med resten av författarskapet bort under många år.

Snart ett halvsekel senare har den åter blivit aktuell genom Sam Mendes film, som jag inte sett. Däremot har jag läst boken och den är bra, samtidigt som det slår mig att det är en berättelse som egentligen hade krävt en mer erfaren författare. Men det är väl med ingivelser som med blixten. Man får inte välja när och var de slår slår ner.

Nä, såg inte så mycket av Andra chansen. Inte mer än några zappglimtar, eftersom lokalderbyt Santiago Bernabeu lockade mer - matchen mellan Real och Atletico var en rysare.
Men samtidigt är jag lite fascinerad av lockelsen i Melodifestivalen -vad som får en mångmiljonpublik att bänka sig framför teven vecka efter vecka. Det är ju rätt lätt att var kritisk och många har varit det.

En del verkar tro att det smittar och musikaliska purister ser det som hädelse att ens snegla på programmet. Men det är nog att ta det på ett allvar som inte ens de mest hängivna anhängarna kan uppvisa.  
Kanske är också hemligheten friheten från alla krav på engagemang.

Det är pampigt på ett övertydligt sätt och egentligen inte ämnat för finstilta tolkningar, utan snarare ett slags existentiell frizon. Melodifestivalen och andra stora tv-galor kräver inget annat ett lågintensivt deltagande och begär egentligen bara vår passivitet. Det är kort sagt inte mycket att bråka om.
Fotbollen var intressant av ställföreträdande skäl och avgörande för ställningen i spanska ligan. Det blev 1-1 mellan Madridlagen, men egentligen handlade det om en annan match - den mellan Barcelona och Real i ligatoppen. Spännande som sagt, men knappast mer livsavgörande än en schlagertävling. Bara ett sätt att slippa livets hårdnackade sidor för en stund.

Läste ut Johan Klings Människor helt utan betydelse(Norstedts). Den lär inte vända upp och ner på tillvaron för någon - möjligen med undantag för författaren som fått rätt mycket uppmärksamhet.   
Det är egentligen en rätt banal historia, men ändå en ganska bra bok.
Hjälten - om det nu är rätt ord - driver runt i Stockholm en dag i juli 1998. Han är verksam i mediebranschen och försöker utan större framgång att kränga en projektidé.. Samtidigt drar lätta moln över hans himmel när han oroas över att flickvännen kan vara på väg att lämna honom.
Men enkelheten har en poäng. Om man ska skildra viktlösheten i en postmodern tillvaro kan man inte leka Dostojevskij. Men det är snyggt gjort och under den tunna texthinnan anar man en sorg som inte har något namn. 

Dessutom känns omslaget - Torsten Jovinges Från Centralpalatset- kongenialt.

Amos Oz har besökt Sverige och medverkat i olika talkshower. Tidigare besökte han Skavlan och ikväll intervjuades han i Babel. Programledaren Daniel Sjölin, som träffat honom tidigare, påpekade att han var den vänligaste författare han träffat. Det lät lite fjäskigt, men att han gör ett sympatiskt intryck är helt sant. Jag träffade Oz i Stockholm för ett par år sedan och han var mycket avspänd och lättpratad. Senare märkte jag att han gav ungefär samma svar också till andra journalister, men samtidigt kan man misstänka att vi ställde ungefär samma frågor - jag tror att han gav ett tjugotal intervjuer under ett par dagar.  Särskilt intresserad blev han när vi talade om de två finska kvinnor som han lärde känna som barn. De missionerade i Jerusalem och i En berättelse om kärlek och mörker tecknar han ömsinta porträtt av dem. En av kvinnorna hette Rauha, vilket betyder fred. Det visste han och berättade att de höll kontakt så länge de fanns i livet och att han besökte dem i Helsingfors varje gång han hade vägarna förbi. Men redan innan vi sågs anade jag att det skulle bli trevligt. Vi hade kontakt några år tidigare och skulle ha träffats i hans hemstad Arad. Det blev inget av resan till Israel, men under några veckor utväxlade vi ett antal faxmeddelanden - han hade ingen mejladress. Jag hann knappt skicka mina innan det kom svar från honom.

Foto:DAN HANSSON/SVD/SCANPIX

En forskarrapport från något universitet - jag minns inte vilket - har kommit fram till att människor som är vana att bli avvisade är bäst på att avgöra om ett leende är äkta eller inte. Jag hörde det i P1:s Vetenskapsmagasinet på väg till jobbet i morse och tänkte att det kan vara bra att veta. Något med småmusklerna runt ögonen som avslöjar om leendet är spelat eller på riktigt. Ett råd är alltså: Håll koll på ögonen! En blänkande tandrad kan helt enkelt vara bluff.
Frågan är om vetenskapen behövs för att slå fast något så egentligen självklart. Ibland kan det räcka att man lyssnar på rätt sångtexter, som John Lennons Working Class Hero:
There's room at the top they are telling you still,
But first you must learn how to smile as you kill,
Men det får mig att också att tänka på bottenfrusna fraser, som "Ha en bra dag!" eller "Tack för att du ringde!" Det får folk att låta som telefonsvarare och man kan känna sig avvisad även om det sägs med ett leende.

Vännen Michajlov hävdar på sin blogg att konstfackseleverna Anna Odell och NUG missat klassperspektivet och sparkar neråt. Att deras konstprojekt drabbat de sämst ställda i samhället. Jag tycker att det är något som mycket väl kan diskuteras, men delar inte tolkningen.
Odells besök på psykakuten vållade säkert oro bland patienterna och belastade personalen i onödan. Det var definitivt oansvarigt, men knappast något som kommer att bidra till växande klassklyftor. Om man är ute efter att diskutera ojämlikhet, så finns det annat att fästa blicken på.
Jag tycker inte att man ska vandalisera tunnelbanevagnar, men har ärligt talat lite svårt att tro att NUG:s video verkligen drabbat socialt utsatta. Misstänker att de har att kämpa mot dagliga plågor som är betydligt värre än så.
Det intressanta i allt det här är raseriet - och då tänker jag inte i första hand på Michajlov, utan på dem som helst bara vill lägga ner Konstfack. Den glödheta ilskan, som saknar rimliga proportioner.

Och vad man än tycker om Odells och NUG:S tilltag, så måste man ändå konstatera att de kanaliserat en frustration som tycks gripa första bästa möjlighet att få utlopp.
Gjort är gjort - det går ju inte att backa historien, men kanske kan konstaktionerna trots allt bjuda på en och annan lärdom om oss själva och samtiden. Problemet är självklart inte kritiken - det som förvånar är vreden. Den kan säga något om det rådande samhällsklimatet. Frågan är om vi har råd att kasta bort den möjligheten.

Foto: Ingvar Karmhed / Svd / SCANPIX

Ikväll är det tjugotre år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen och om ytterligare två preskriberas det hela. Utredningen lär vara historiens mest omfattande, men det har inte hjälpt. En del anser sig sitta inne med sanningen, nämligen att mördaren var en snedseglare vid namn Christer Pettersson. Han fälldes i tingsrätten, men blev senare friad av en enig hovrätt, som ansåg att bevisningen var för svag.
Om inte annat, så borde det underminera tvärsäkra uppfattningar, men denna världen fungerar inte alltid så. Själen avskyr tomheten - en replik ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och jag såg Krister Henrikssons enmansföreställning för några timmar sedan.
Vi behöver helt enkelt sammanhang och ibland orkar vi inte vara så nogräknade, utan kan också tänka oss att sänka beviskraven en smula för att få pusselbitarna något sånär på plats.
Det kan ha varit Christer Pettersson som sköt Palme, men att hovrätten inte vågade dra den slutsatsen borde åtminstone inge en viss osäkerhet. Längtan efter förklaringar är stark. Jag läste en bok om den så kallade 33-åringen, som satt anhållen ett tag. Den var skriven av någon som skötte utredningen och redogörelsen gjorde ett övertygande intryck, men var - skulle det visa sig - något som byggts på lösan sand.
Under det första decenniet väcktes förhoppningarna varje gång medierna rapporterade om nya spår. Men åren gick, upphittade magnumrevolvrar provsköts på SKL i Linköping och tidigare okända vittnen trädde fram, utan att man orkade bry sig längre.
De flesta har vant sig vid tanken att mordet aldrig kommer att klaras upp, några anser att det är löst.
Jag tänker framför allt på två saker. Ögonblicket när jag fick veta vad som hade hänt - jag blev väckt och tänkte att Palme blivit skjuten, men klarat sig. Men också på tillfället då jag såg Christer Petterssons porträtt för första gången. I Sverige hemlighölls hans identitet länge, men jag råkade få syn på en bild i Time. Ett oansenligt svartvitt fotografi på någon som genom historiens nyck kom att spela en minst sagt egendomlig roll i offentligheten.

Foto:LINA HEDBERG/SCANPIX

Friskt bröd och glittrande vind. Orden är egentligen René Chars och finns i Lars Bergquists översättningsvolym Stränghet i ett mandelregn, som utkom på åttiotalet. Boken var länge ett ständigt sällskap i skogen och på sjön.

Äter frukost och ser på ett danskt program om brödbak. Platsen är ett vackert bondkök - så långt man komma från de kliniska studiomiljöer som man ser ibland. De påminner mer om högrisklaboratorier än kök.
Limporna som bakas är egentligen rena konstverken. Men det finns också något sensuellt i själva arbetet. Det får mig att tänka på René Chars diktrad, som anger något slags existentiell ursprunglighet. Friskt bröd och glittrande vind - ord som rymmer en hel värld!

Amos Oz var en av gästerna hos Skavlan ikväll. Jag brukar inte titta på programmet annars, men har skymtat det någon gång när jag tagit mig genom kanalutbudet med hjälp av fjärrkontrollen. Det har alltid verkat lite småfjäskigt och övertrevligt på ett lite ansträngt sätt. Övriga gäster var Stellan Skarsgård, Liza Marklund, Mads Mikkelsen och ytterligare någon, som jag missade.
Amos Oz är alltid välformulerad och underhållande. Han väljer sina ord med stor nogrannhet - och ibland kan det verka inrepeterat. I den miljö han kommer från har man inte råd att bli missförstådd, men i en talkshow kan det verka aningen glättigt. När vi träffades i Stockholm för ett par år sedan förklarade han att politik i Israel är på riktigt, inget som bara utspelar sig i tv.
Men hos Skavlan fastnade det mesta på fel sida av rutan - det var inte riktigt på riktigt. Delvis för att programledaren undvek frågor som kunde ha gett intressanta svar och uppträdde som om man bjudit någon sorts livstilscoach. Det mesta kretsade kring Amos Oz bok Att bota en fanatiker - och den hör inte på något sätt till hans bästa.
I veckan recenserade jag Amos Oz senaste roman, Rim på liv och död. Inledningsvis hade jag svårt att bli engagerad av den, men under de senaste dagarna har insikten om att det är en bedrägligt mångtydig bok vuxit sig allt starkare. Den ger på ett bättre sätt en föreställning om den riktige Amos Oz, som är en av samtidens stora författare.