Ingen människa är en ö. Så heter en självbiografisk bok av Sture Linnér som kom häromåret. Men att en ö är en ö blev jag klar över under en semester på Bornholm i början av millenniet. De senaste dagarna har man kunnat läsa om att snöovädret dragit fram över södra Östersjön och lagt ett täcke av vinter över ön. Jag var där i augusti ett år, så prövningarna bestod egentligen bara av påtvingad allsång i hotellmatsalen och ett av de värsta skyfall jag upplevt.
Det närmade sig midnatt när elektriciteten gick. På fastlandet kan man alltid ana olika ljuskällor på håll, men på Bornholm kände man att det var en bit ut i havet. Det ligger fyra mil sydost om Skåne och det enda som lyste upp var blixtarna som skar revor i en kolsvart himmel. Regnet slog mot hotellfönstret i Allinge och vattnet rusade längs gatan ner mot hamnen.
Det är naturligtvis djävligt att bli strandsatt på en järnvägsstation eller en flygplats någonstans, men jag inbillar mig att en särskild sorts ödslighet ger sig till känna när man ser vinden driva upp dyner av snö över fält och vägar.
Allt känns längre bort.
Blev påmind om det när jag en av dagarna cyklade till Oluf Høst-museet i Gudhjem och såg en målning som föreställde en fiskebåt kämpande mot vågorna en stormig vinternatt.
Ensamhet kan inte uttryckas mycket tydligare än så.

Några snöflingor landar mjukt mot fönsterblecket. Bara en stund kvar innan Kulturmagasinet stänger för julen. Är inte på något sätt ovetande om att vädret ställt till besvär för många resenärer, men hoppas ändå på några minusgrader, så att det blir lite skidåkning under ledigheten i nästa vecka.
Men det blir också läsning och tanken är att jag ska ta mig genom Roberto Bolanos 2666. Om jag inte redan utsett så många böcker till årets bästa, så hade jag nämnt också den här – den är verkligen bra. Den blandar litterär lekfullhet med stort allvar. Bakgrunden utgörs av de hundratals ouppklarade kvinnomorden i mexikanska Ciudad Juarez – i boken heter staden Santa Teresa. Boken består av fem olika berättelser och de fungerar på olika sätt som tillfartsleder både in mot staden och mörkrets hjärta.
Författaren dog i en leversjukdom 2003. Han blev tragiskt nog inte mer än femtio år och hade förmodligen en hel rad verk framför sig. Det internationella genombrottet kom något år senare – De vilda detektiverna – och vetskapen om att han aldrig fick uppleva hur böckerna mottogs i världen svider naturligtvis också.
Men böckerna finns som sagt kvar, så det är bara att läsa.

Sofi Oksanens Utrensining är en av årets bästa böcker.

Foto:BERTIL ERICSON/SCANPIX

På dagens kultursida skriver några av redaktionens medarbetare om lyckostunder under året. Mest handlar det om böcker, men Camilla Nilsson räknar in en teaterpjäs – Östgötateaterns uppsättning av Tracy Letts Familjen– och Jan Karlsson nämner Christoffer Nymans mål mot Ängelholm – det som tog IFK Norrköping till Allsvenskan.
Ett par av texterna pekar ut Sofi Oksanens Utrensning som en av årets höjdpunkter. Det är lätt att instämma, eftersom den är väldigt bra. Har inte läst Karl Ove Knausgård, men att Oksanen fick Nordiska rådets litteraturpris i år känns inte fel. Norrmannen lär få priset när sista bandet i hans romansvit Min kamp fullbordats.
Ett år känns plötsligt väldigt långt när man ska sammanfatta intrycken och plocka ut det intressantaste. Sofi Oksanens bok är en av de mest minnesvärda, men det finns mycket annat och bland sådant som kvalar in under året hör ett antal nyutgåvor. Tänker närmast på Alexandr Solzjenitsyns I den första kretsen som utkom i det skick författaren ursprungligen tänkt sig. Den visade också på ett övertygande sätt att hans litterära konstnärskap överlevt det samhällssystem han skildrade. I kategorin finns också Italo Calvino, vars En vinternatt en resande som bär vittnesbörd om att litteraturen är en allvarsam lek.
Årets kanske märkligaste bekantskap är Curzio Malaparte. Ett aningen nerstänkt namn som klingat lite avlägset. Hans krigsskildring Kaputt kanske inte är en av de mest trovärdiga, men ibland handlar det om att ljuga sig fram till sanningen. Något Malaparte gör bättre än de flesta, men bokens förord berättar också om en person gjorde det till något slags dygd att vara lite eljest. I unga år uppträdde han som fascist, men hamnade på kollisionskurs med Il Duce och kom senare i livet att beundra Mao och testamenterade sin villa på Capri till Folkrepubliken Kina, vilket orsakade en del diplomatiska besvär.
Henrik Meinaders Finland 1944 - krig, samhälle, känslolandskap står förmodligen stadigare på en grund av visshet. Författaren är professor i historia och hans bok om det sista krigsåret känns oumbärlig.
Det gör också Ben Kiernans Blod och jord – historien om folkmord och utrotning, från Sparta till Darfur, som försöker kartlägga både förlopp och mekanismer som orsakat några av historiens värsta illgärningar.
Mario Vargas Llosa stod för årets comeback. De flesta hade nog räknat bort honom som Nobelpristagare, men det visade sig vara fel. Just då kändes det lite som ett västgötaklimax, men efter att ha läst Samtal i Katedralen kan man bara konstatera att priset kom för sent. 
Högt på årets rankinglista hamnar också Cormac McCarthys Blodets meridian, Claudio Magris Som ni säkert förstår och Don DeLillos Omegapunkten.

Egentligen har jag inga favoritböcker eller litterära idoler, men det har inte gått mig förbi att Montaigne, Proust, Dostojevskij, Strindberg och många andra är rätt bra. Om jag däremot bara fick önska mig en enda bok under en vecka i något slags isolering, så fick det nog bli Gilbert Whites Naturen i Selborne.
Inte för att den slår ut allt annat, utan för att den erbjuder en möjlighet att slå sig ner i en tid och värld som skiljer sig från vår – första upplagan utkom 1788.
Gilbert White har beskrivits som världens förste ekolog, men han har inte gått till historien som vetenskapsman och är i dag endast känd för sin bok.
Egentligen var han teolog, men ägnade fritiden åt strövtåg i landskapet runt egendomen The Wakes som fortfarande finns kvar och lockar stora skaror turister till grevskapet Hampshire i södra England. Boken består av brev till två av den tidens främsta naturvetare, nämligen Thomas Pennant och Daines Barrington. Han observerar svalorna som kretsar kring kyrktornet i byn, skriver om insekter och granskar hasselsnår. Stilen som varken tyngs av teoretiska spekulationer eller romantisk symbolik är klar och nykter på ett sätt som bibehållit sin skärpa genom seklerna. Trots att White var prästvigd intresserar han sig mycket lite för de yttersta tingen och det är lite talande att han fann bevis för Guds existens i storlommens färgteckning  -han behövde inte mer än så. Arbetsredskapet var framför allt den vakna blicken.
I ett avsnitt skriver han om en förståndshandikappad pojke som ägde en sällsam förmåga att handskas med bin och Whites skildring röjer stor beundran. Någonstans har jag läst att raderna fick William Wordsworth att skriva dikten The Idiot Boy, men vågar inte säkert hävda att det stämmer.
Axel Ljungbergs svenska översättning kom 1963 och utgavs på nytt 1987. I dag är den inte helt lätt att få tag på och en ny utgåva – med Gunnar Brusewitz teckningar – vore inte helt fel.

I väntan på snöstormen kom jag inte på något bättre än att beställa Friedrich von Schlegels Lifvets philosophi. Femton föreläsningar hållna i Wien 1827.
Den utkom på svenska 1834 och innehåller ett långt förord av Atterbom. Dessutom är den översatt av Jacob Ekelund, men det mest överraskande är trots allt kopplingen till Henning Mankell. Förläggaren hette Zacharias Haeggström och kom ursprungligen från Umeå, men startade i början av artonhundratalet ett tryckeri och förlag i Stockholm.
Han drev verksamheten i femtiofem år och gav bl.a ut Walter Scotts romaner.
När man tar sig genom Haeggströms släktträd finner man det innehåller två Henning Mankell – tonsättaren och författaren. De tycks vara fallna efter något syskonbarn, men det intressanta är alltså att det finns något slags rottrådar mellan Wallander och den tyske romantikern, som kanske är mest känd för romanen Lucinde. Men han  visade också intresse för sanskritlitteraturen och skrev Über die Sprache und Weisheit der Indier. Men mer om honom senare. Boken kostade i alla fall fyrahundra spänn plus frakt, vilket är betydligt mindre än en ordinär krognota.

Jekyll & Hyde? Mario Vargas Llosa i förra veckan, då  han hälsade på i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur

Foto:JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX

Har man rätt sällskap går tiden fort. Satt några timmar på akuten i lördags – tjänstgjorde som chaufför – och klokt nog hade jag tagit med mig en bok.
Det blev Mario Vargas Llosas Tant Julia och författaren, som jag köpte i förra veckan och den visar upp en lite annan sida av det nyligen belönade författarskapet. En mer humoristisk och lättsammare sida än den som kommer fram i Gröna huset och Samtal i Katedralen, men fortfarande mycket stil- och formsäker.

Boken har en mer eller mindre självbiografisk bakgrund och berättar om kärlekshistorien mellan den artonårige huvudpersonen och en fjorton år äldre kvinna, som också råkar vara svägerska till hans morbror. Men boken utspelar sig också på en radiostation och där finns den bolivianske författaren Pedro Camecho, som lockar skaror av lyssnare med sina feberhett melodramatiska radioföljetonger. Bitvis är det stor komik och jag fick bita mig i läppen flera gånger, då väntrummet inte var riktigt rätt miljö för gapskratt.

Men tiden gick fort och när jag kom hem vid tvåtiden pågick en intervju med honom på en av kanalerna. Det jag såg var var ätt harmlöst och tog inte upp särskilt mycket av Vargas Llosas påstått kontroversiella sidor. När det gällde kritiken mot hans kvinnosyn, förklarade författaren att han i författarskapet skildrat en manschauvinistisk värld där ojämlikheten mellan könen dessvärre fortfarande gäller. Det lät inte mer svårsmält än ett uttalande från Jämo.

I en artikel i Aftonbladet beskriver Lasse Söderberg honom som en Jekyll & Hyde. En storslagen författare som gestaltat våld och maktmissbruk, men också någon som ideologiskt gått de mäktigas ärenden. Han radar upp omständigheter som förefaller graverande och Söderberg anser att ideologens ”maktlystnad ” färgar av sig på författaren. Själv vet jag inte annat än att Vargas Llosa gick från en vänsterposition till att bli närmast nyliberal. Det skulle naturligtvis bli ett problem om ideologen och författaren en dag fick för sig att byta plats, men annars.... inget säger ju att det bara är folk med oantastliga åsikter som kan skriva böcker.

Det är på dagen trettio år sedan John Lennon mördades i New York. Svenska kändisar har i olika tidningsintervjuer fått berätta var de befann sig när de fick vet att han skjutits ihjäl. Efter skotten i Dallas har det blivit en tradition att berätta hur man fick nyheten. Vetskapen om mordet på John Kennedy kom i en nyhetssändning – ett sent telegram om att presidenten blivit beskjuten. Det här var på kvällen, jag hade varit på danskurs i Åby Folkets hus, men kommit ihop mig med läraren och gått därifrån tidigare för att aldrig återvända, vilket fick menliga följder. Så här i efterhand kommer jag ihåg det svartvita flimret från teven i vårt svagt upplysta vardagsrum när telegrammet lästes upp, men som jag minns det hela sades det inget om att han kommit till skada.
Minns också hur jag en lördagmorgon i februari 1986 vaknade till nyheten om mordet på Olof Palme. Under en fikapaus i dag kom vi att prata om Marilyn Monroe och beskedet om hennes självmord – om det nu var ett sådant.
Det var Håkan Johansson som återgav ett stycke tidningshistoria och hur konkurrensen mellan Aftonbladet och Expressen såg ut i början av sextiotalet. En amerikansk förskollärare vid namn Shirley Finkbine hade sökt sig till Sverige för att få abort och båda tidningarna slogs om att vara först med nyheten om de svenska myndigheternas besked. Om aborten beviljades vet jag inte, men affären kulminerade samtidigt som Marilyn Monroe hittats död i sitt hem.
Själv fick jag vetskap om tragedin genom löpsedlarna på kiosken vid Sågarbacken. En av dem hade rubriken ”Två kvinnoöden” och porträtt på Monroe och Finkbine, som var så suddiga att man fick gå nära för att se vilka de var. Jag minns att jag blev skakad, men det var något med all den där trycksvärtan som gjorde ansiktena nästan oigenkännliga som skrämde mig mest.
Att John Lennon mördats fick jag veta morgonen efter dådet. Jag kände Kerstin som ägde en presentbutik i Åby. Jag brukade fika där ibland och hon berättade, men var först osäker på vem av beatlarna det gällde, vilket kan tyckas aningen märkligt idag.

Länsmuseets utställning Middag med Pol Pot kommer av allt att döma öppnas igen. Den stängdes den 7 november efter kritik från JO och sedan har turerna varit många, men innan portarna slås upp på nytt måste utställningen modifieras. Initiativet ligger hos Forum för levande historia som står bakom produktionen, men vad som kommer att göras verkar oklart.
Enligt JO är delar av utställningen integritetskränkande på ett sätt som drabbar personerna i en delegation som besökte Kambodja 1978. Kritiken gäller särskilt en reklamfilm för utställningen där man driver med besökarnas ideologiska blindhet. De grundlurades av de kambodjanska värdarna som visade dem arbetskollektiv, sjukhus och fabriker. Samtidigt pågick ett folkmord, som krävde mellan 1,5 och 1,7 miljoner människors liv.
Gissningsvis försvinner kampanjfilmen, som lite raljant förklarar att man i likhet med Jan Myrdal och Gunnar Bergström ska skaffa sig Mao-glasögon om man tröttnat på folkmord, tortyr och diktatorer som förtrycker och förintar.
Glasögonen satt säkert på nästippen när de åkte runt i landet, men filmen är inte bara ett tveksam agerande från en statlig myndighet som Forum för levande historia, utan också rena tramset som röjer en aningen infantil syn på ett av det förra seklets värsta illdåd.
Jag såg utställningen på Stora Nygatan i Stockholm och tyckte inte att den gav något särskilt, men kan naturligtvis missat något. Ett centralt inslag var Michael Krotkiewskis och Julia Stanislawskas dokumentär Jag drömde om Pol Pot, som visar när Gunnar Bergström återvänder till Kambodja för att göra avbön och be om ursäkt för sina tidigare ståndpunkter. Det är naturligtvis hedervärt, men representerar bara en fotnot. Vill man veta mer om bakgrund och förlopp ska man nog läsa Yale-historikern Ben Kiernans Blod och jord – han doktorerade på folkmordet, men har skrivit ytterligare ett par böcker om händelserna. När jag träffade honom i Stockholm för några veckor sedan berättade han att det inledningsvis var svårt att tro på omfattningen av massmorden. Situationen var svårtolkad, förklarade han och berättade att mördandet accelererade på ett oväntat sätt. I Samantha Powers A Problem from Hell finns också ett avsnitt, som kartlägger de storpolitiska kraftfälten på ett sätt som ger bättre förståelse.

Begränsade tillgångar, men också ointresse har gjort att jag aldrig lockats att köpa antikvariska dyrgripar. Praktband och exklusiva förstautgåvor påminner egentligen mer om möbler och intresserar inte någon som i första hand är ute efter läsning. Det betyder också att jag inte har något emot pocketböcker och häftade volymer. Inställningen är alltså funktionell, men visst kan man ändå kasta ett öga på bokverk som omges av en historisk aura eller hantverksskicklighet.
Imorse låg Stockholms auktionsverks katalog till Bokvalitén den 16 december i mitt postfack. Fastnade för kartbilden på omslaget. Det är en detalj ur Abraham Ortelius gravyr Septentrialium regionum deskrip. från 1608 eller 1612 som föreställer Skandinavien. Den är vackert färglagd, men kanske inget att rekommendera som vägatlas, då återgivningen stämmer illa i förhållande till verkligheten.
Ett av verken i katalogen är Narrative of the Surveying Voyage of His Majesty´s Ships Adventure an Beagle från 1839 som innehåller Charles Darwins berättelse från den berömda resan runt jorden. Verket består av fyra band och i de första finner man också texter av kaptenen Robert Fitzroy, som med tiden kom att bli Darwins hätskaste fiende. Det kunde ju vara något om det inte vore för utropspriset priset, som ligger mellan trehundra och trehundrafemtiotusen kronor.
Är man stadd vid kassa´och det blir något över kan man ju slå till på Diderots och d Álamberts Encyclopédie. Den går på minst fyrtio tusen, men då får man ett antal signaturer på köpet. Inte upphovsmännens, men väl Jan Myrdals.
Vill man snåla får man nöja sig med William Kirbys och August Wilhem Kappels British and European Butterflies and Moths (Macroleptidoptera), som innehåller trettio färglagda planscher. Den kan man kanske ro hem för ett par tusen lappar eller något mer.

Förlagskatalogerna inför vårens utgivning droppar in en efter en och Norstedts innehåller en överraskning. I vilket fall hade jag inte väntat mig att de två första delarna i Haruki Murakamis IQ84 skulle finnas i svensk översättning så pass tidigt. Det betyder att de kommer samtidigt som de engelska och senare väntar också en tredje del. Trilogin har vållat en stor efterfrågan i Japan och den första upplagan sålde slut redan innan den kommit ut.
Titeln är – sägs det i alla fall – en japansk ordlek som anspelar på George Orwells 1984, men vissa har också påpekat att det refererar till intelligensmätning – om jag förstått saken rätt ska en intelligenskvot på 84 vara den lägre gränsen för normalbegåvning.
Romanen tycks utveckla de teman som är typiska för Murakami och verkar vara en surrealistisk kosmologi av psykologi, religion, familjerelationer, våld. kärlek, som också innehåller en mordhistoria. Det har hörts avvikande röster, men överlag har kritiken varit översvallande. Kort sagt, något att se fram emot.

 Foto: MITSUNORI CHIIGITA

Tillbaka efter en smått dramatisk bilfärd längs E 4:an slog jag mig ner för att titta på John Dowers dokumentär om Joe Frazier och Muhammed Ali.
Den sändes i SVT häromkvällen och kretsade kring en av boxningshistoriens brutalaste uppgörelser – känd som ”The Thrilla in Manila”. 
Muhammed Ali är fortfarande hågkommen som en av det förra seklets stora gestalter och fick ikonstatus när han fråntogs sin mästartitel för sin vägran att slåss i Vietnam, men i Dowers film framstår han inte som något föredöme.
Inte bara för att han häcklade och mobbade Frazier inför matchen – liknade honom vid en gorilla och pekade ut honom som en Onkel Tom – utan också för den obegripligt svekfulla sida han visar upp.
Joe Frazier var kanske den som stöttade mest under de fem år då Ali inte fick boxas. Kanske inte helt utan egenintresse, då Fraziers värdighet som tungviktsmästare ifrågasattes så länge han inte besegrat Ali. Men han bistod ekonomiskt och arbetade energiskt för att tidigare mästaren skulle få tillbaka sin licens. Allt vände emellertid när indragningen ogiltigförklarades och det stod klart att de skulle mötas i en match om titeln. Ali drog igång pr-maskineriet och lät skurar av smädelser hagla över den försvarslöse Frazier.
Mötet i Manilla var det tredje matchen mellan dem och när gonggongen gick var Ali titelförsvarare.
Filmbilderna från fighten bidrar knappast till att omvända redan skeptiskt inställda. Det var en grym tillställning som förmodligen märkte båda boxarna för livet. Muhammed Ali är i dag förmögen och respekterad, men lider sedan länge av Parkinson.
Joe Frazier driver ett boxningsgym i ett Philadelphias tuffaste områden och enligt filmen bor han i ett rum bakom träningslokalen. Han har aldrig lyckats skaka av sig de kränkande glåporden och konstaterar förnöjt att det var han som gjorde motståndaren till ett darrande vrak. Bitterheten är het som en svetslåga när han förklarar att Ali sonar de verbala övergreppen genom sjukdomen.
Det hela utspelades mellan två män som egentligen delade samma erfarenheter och borde ha hållit ihop. De blev framgångrika under en tid när rasismen i USA fortfarande var lika självklar som amerikansk äppelpaj. Men det fanns förmodligen krafter i vars intresse det låg att göra de forna vännerna till fiender. Bland intressenterna finner man promotorn Don King, ledarskapet inom Nation of Islam och den filippinske diktatorn Ferdinand Marcos, som befann sig på inrikespolitisk gungfly och såg den upphetsade stämningen inför matchen som ett sätt att undkomma missnöjet på hemmaplan.
Muhammed Ali behöll titeln när matchen avbröts i fjortonde ronden, men bataljen kom i någon mening att bli en förlust för båda och verkar egentligen aldrig ha tagit slut.

Hade ingen möjlighet att följa sändningen av El Clásíco i gårkväll, men det verkar ha varit en upplevelse – åtminstone för alla som håller på Barcelona.
De flesta hade väntat sig en jämn kamp och många trodde nog att det var Real Madrids tur att ta hem segern efter ett antal svidande förluster. Hoppet stod särskilt till José Mourinho, som har fått hjältestatus efter sina framgångar i Champions League och gällt för ett fullfjädrat geni bland vissa beundrare. Det verkar i vilket fall inte ha spelat in under gårdagens möte, men det kan naturligtvis stämma ändå.
Om det nu finns något sådant som genier. Annars kan man ju misstänka att det i likhet med många etiketter bara är en uppfinning som uppfyller vissa önskemål. Begreppet fanns väl knappast före romantiken, då reaktionen mot en sträng klassicism skapade behovet av något upphöjt som inte följde gängse lagar.
Portugisen har framställts som en demonregissör av ett slag som man inte hittar någon annanstans numera och det förefaller aningen förlegat.
Han är otvivelaktigt en skicklig fotbollsledare, men genistämpeln bottnar i annat och reflekterar bara sorgligt unkna drömmar om starka män som ställer allt till rätta. Visserligen rör det sig bara om sport, men handlar ändå om ett slags underkastelse som framkallar visst obehag.
Real Madrid kan mycket väl gå segrande ur returmötet mot Barcelona någon gång i vår, men det kräver inga genier. Bara hygglig organisation och bättre spelare på plan.

Egentligen en ren impuls, men det blir så när man har alltför nära till något. Låg och läste Ingmar Karlssons Ett delat Europa och i den stötte jag på Steven Runcimans trebandsverk om korstågens historia - A History of the Crusades som utkom under femtiotalets första hälft. Sökte på Svaf – svenska antikvariatsföreningens söksida – och den fanns till salu för ett par hundralappar och då var det liksom inget att tveka om.
Den borde dyka upp under veckan, men i väntan på böckerna passade jag på att läsa om Steven Runciman, som verkar ha varit en excentriker av det slag som den engelska kulturhistorien kryllar av. Han var en oerhört social anekdotberättare som blev hemtam överallt och kände alla.
Han brukade skryta om de kungligheter som brukade bevista hans födelsedagar och att han varit bekant med nästan alla brittiska premiärministrar under 1900-talet. Dessutom var den blivande spionen Guy Burgess en av hans studenter när han undervisade vid Cambridge.
Han var också en skvallerbytta av rang och brukade berätta om en belgisk drottning som undergick en av historiens första ansiktslyftningar, vilket försåg henne med ett permanent leende. När maken dog var hon tvungen att operera om sig, så att mungiporna föll ner igen.
Men han var också ett slags allvetare och mycket språkbegåvad. Det sägs att han lärde sig franska vid tre – av en barnsköterska – och att han behärskade latin och grekiska i sex-sju årsåldern. Visserligen lärde han sig inte ryska förrän han var elva, men det var framför allt som historiker han kom att bli känd och intresserade sig särskilt för den byzantinska kulturen, men berömmelsen vilar främst på verket om korstågen. Den har gått ut i mängder av upplagor och han brukade säga att han näst Gud var den författare som tjänat in mest pengar åt förlaget Cambridge University Press som också gav ut den engelska Bibeln.
Steven Runciman dog år tjugohundra och blev 97 år gammal.
 

Bilden är från Bulgarien i mars, men skulle lika gärna kunna vara från Södra promenaden i Norrköping en dag i slutet av november 2010.

Foto: PETAR PETROV

Dags att skotta taken och ploga vägarna. Var lite orolig när jag skulle upp ur garaget i morse, men det gick bra. Det yr utanför fönstret och har tänkt på ett par litterära texter där snön spelar en viktig roll: James Joyces Den döde och Ernest Hemingways Farväl till vapnen. Men långt ner i hjärnbarken finns också hågkomsterna om ett nummer av Illustrerade klassiker, som jag inte minns titeln på. Den handlar om ett fruktansvärt snöoväder i någon nordamerikansk skog som förvandlar världen till snö. Byar och städer begravs i det vita och livet förefaller – som jag minns det – aningen melankoliskt och inte särskilt lämpligt för utomhusaktiviteter. Googlade lite för att hitta något, men lyckades inte. I en förteckning över utgivningen fanns visserligen ett nummer som heter Snöstormen, men när jag klickade jag på länken hamnade jag i en svensk film från 1944. Blev i stället intresserad av rollistan, men fann bara ett namn som klingade bekant, nämligen Karin Ekelunds – hon var stjärna under krigsåren. Hon spelar huvudrollen i detta norrländska kriminaldrama som utspelas kring förra sekelskiftet. Men inga klockor ringer inför namn som Åke Ohberg, Gunnar Ohlsson, Liane Lindén och andra.
Filmen hade premiär den 24 januari i Malmö och har aldrig visats i TV.
Har några grumliga hågkomster av Karin Ekelund när hon var med i ett avsnitt av Hylands hörna. Hon var hes och någon förklarade att det var stämbanden som tagit stryk av alla roller, men denna någon upplyste mig också om att hon var gift med NK-chefen Ragnar Sachs. När han senare dök upp i programmet blev det nästan lite andäktigt. På den tiden var det stort att någon som han ville visa sig i tv-rutan – det uppfattades nästan som en ynnest på den tiden. Åtminstone av vissa.