De senaste veckorna har jag burit på Torquato Tassos herdedrama Aminta från 1570-talet. Jag ska skriva om boken, men inte haft tid ännu. Däremot har jag läst den och tycker att Ingvar Björkesons översättning porlar friskt och klart som vanligt.
Uppskattar också Anders Cullheds introduktion som sätter verket i ett litteraturhistoriskt sammanhang och berättar om Tassos levnadsöde. Han föddes 1544 och dog vid femtioett års ålder. Tiden däremellan var tumultartad och stormbyarna var många. Något som Goethe tog vara på i sitt kammarspel, men allt började bra och ha trädde tidigt fram som en synnerligen brådmogen begåvning. När Aminta uruppfördes på en ö i floden Po sommaren 1573 hade han ännu inte fylt ttrettio.
Pjäsen väckte stor uppmärksamhet och Torquato Tasso upphöjdes till poeta stipendiato och gentiluomo vid hovet i Ferrara. Men det dröjde inte förrän orosmolnen stockade sig och hans uppträdande väckte onda aningar. Uppträden och skandaler följde slag i slag innan han angrep en av tjänarna vid hovet med en dolk. Han fängslades och diagnosticerades som melankoliker innan han lyckades fly för att under ett par års tid färdas kors och tvärs över den Apenninska halvön. När han återkom till Ferrara 1579 spärrades han in på hospitalet Sant´Anna och där blev han kvar i sju år.
Det finns en del som tyder på att han någon gång under sjukhusvistelsen fick besök av Michel Montaigne. Anders Cullhed citerar ett avsnitt ur Essayer –  Försvar för Raymond Sebond – som låter övertygande: ”en av de mest omdömesgilla och geniala diktarna och mer formad efter den rena antika poesin än någon annan italiensk skald på långliga tider”. Översättningen är Jan Stolpes och fortsätter så här: Nu har detta olycksbarn tagit ”ett väldigt språng” in i vansinnet och påminner om ett djur: ”Jag greps mer av vrede än medlidande när jag såg honom i Ferrara i ett så ömkligt tillstånd, överlevande sig själv, utan kunskap om sig själv och sina verk; inför hans ögon men ändå utan hans vetskap har verken publicerats okorrigerade och formlösa.”
Tiden på Sant´Anna var säkert allt annat än trivsam, men satte senare fart på fantasierna hos romantiker som Lord Byron och Eugène Delacroix.
När han släpptes följde nya odysséer runtom i Italien. Han bodde hos olika beskyddare och på barmärtighetsinrättningar som drevs av klostren.
Det såg ut att ljusna mot slutet av hans liv och 1594 flyttade han till Rom efter att påven utlovat en årlig pension och lagerkröning. Men löftet hann aldrig infrias då döden kom emellan.
Men Torquato Tasso skrev under sitt oroliga liv också annat än Aminta och han här mest berömd för dikteposet Gerusalemme liberata, som avfattats på ottawe rime och skildrar en av hans förfäder under första korståget till Jerusalem.

Gravyren högst upp föreställer Torquato Tassos födelsehus i Neapel.

Expressen har en serie om sociala medier, men det verkar mest handla om den nya teknikens asociala sidor. Åtminstone av rubrikerna att döma, berättar olika blogg- och twitterkändisar om förföljelse och hat. Egentligen är det helt obegripligt, men när man läser de olika vittnesmålen kommer man att tänka på Francisco Goyas Förnuftet sover, som visar hur alla slags monster släpps lösa när förståndet slumrar. I skydd av anonymiteten kan man kasta av sig överjaget och ge fritt utlopp åt impulser som inte tål dagsljus.
Men det som förvånar är ju att det verkar finnas outtömliga energireservoarer när det gäller ge sig på folk utan någon anledning alls. Michel Montaigne skriver i en av sina essäer hur han efter sin frivilliga pensionering från domartjänsten i Bordeaux drabbades av olika maror under den sysslolöshet som följde. Tankarna uppträdde som vilda hästar och kunde inte tyglas förrän han började skriva sina essäer – de borde läsas av alla som närmar sig ett tangentbord.

De finns i Jan Stolpes svenska öv ersättning från nittiotalet. Men han är för närvarande i färd med att göra om arbetet och den nya versionen lär väl komma under något av de närmaste åren.

Kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn verkar hysa en oemotståndlig lust att emellanåt kliva in i rollen som kritiker. Förra året gick hon i taket efter att ha sett konstfackseleven Nugs examensarbete Territorial Pissing på konstmässan Market i Stockholm. Ett videoverk som visade en klottrare i färd att spreja väggarna i en tunnelbanevagn och ministern förklarade att det var oacceptabelt och ifrågasatte om det överhuvudtaget kunde betecknas som konst. Men hon passade också på att ge Konstfack en känga. Någon vecka tidigare hade Anna Odell, en annan av skolans elever, väckt uppmärksamhet genom sitt simulerade självmordsförsök på Liljeholmsbron.
Häromdagen luggade hon landets kulturjournalister, som enligt hennes mening stöter bort tänkta sponsorer och andra genom sin krånglighet. Hon efterlyste en mer inkluderande rapportering. Synpunkterna är inte nya och återkommer med jämna mellanrum, men kanske ska man någon gång istället fråga sig vilken verklighet som exkluderas genom kraven på mer lättuggade texter.

Men talet om den svåra kulturjournalistiken har framför allt blivit något av en vandringssägen. Det kräver oftast inga större kunskaper att ta sig genom artiklarna. Gissningsvis handlar det många gånger om ett bristande intresse, vilket kan ha flera orsaker. Det är tänkbart att den bedrivna kulturpolitiken är en av dem.

Läste Hanna Hellquists krönika i gårdagens DN och den fick mig att tänka på Anders Olssons och Daniel Birnbaums Den andra födan: en essä om melankoli och kannibalism som utkom 1992.
Det har snart gått tjugo år sedan jag läste den, men om jag minns rätt gick deras resonemang ut på att läsning var en form av symbolisk kannibalism. Att texter egentligen dolde atavistiska impulser att få sätta tänderna i någon som befinner sig i en nära omgivning – om jag inte är helt fel ute så var det barnets sätt att upprätthålla symbiosen med modern.
Det var intressant, men kändes ändå något avlägset. Men så läste jag Hellquists krönika och det slog mig att Olsson-Birnbaums resonemang kanske inte var så verklighetsfrämmande ändå.
Hon redogjorde för sitt självutlämnade sätt att skriva. Hur hon berättat om sin pappa, förhållandet till mamman och mammans allergiske pojkvän, men nämnde också att hon i ett Sommarprogram berättat om ett självmordsförsök.
Men när hon låtit sig intervjuas har journalisterna nästan genomgående försökt krama ur henne ytterligare något om privatlivet – att hon ska berätta liiite mer! Hon får kanske skylla sig själv, men samtidigt finns det något blodsugaraktigt i den här nyfikenheten som tycks få näring ur en aningen osmaklig förhoppning om att ordet ska bli kött. 

Någon låt av Mark Knoppler har censurerats i Kanada. Anledningen lär vara att han använder ett nedlåtande uttryck om homosexuella. Nu har jag inget minne av att någonsin ha hört låten och vet inte vilket sammanhang det yttras.
Det finns kanske skäl att kritisera Knoppler, men spontant verkar ett förbud aningen överilat. Andra verk som inte förbjudits men nyligen omfattats av ett slags karantänåtgärder är Tintin i Kongo och Pippi Långstrump, som ansetts vara rasistiska – i Norge är Pippis pappa inte längre negerkung utan kung på en ö i Söderhavet.
Det råder väl knappast något tvivel om att de är rasistiska, men samtidigt speglar de den tankevärld och kolonialism som gällde för inte så länge sedan.
Edward Said hämtar massor av exempel ur den europeiska litteraturen för att visa hur också kulturen kom i bruk för att stärka uppfattningen om de koloniserade folkens underlägsenhet. Men jag har inget minne av att han någon gång föreslog censur. Däremot läste han verken och utvecklade en ny akademisk disciplin, som på ett omvälvande sätt bidragit till nya insikter och tankemönster.
Stora delar av den europeiska artonhundratalslitteraturen är rasistisk, men inga förbud i världen kan ändra på förhållandet att de också speglade en tid.

När det gäller Tintin i Kongo har tanken varit – om det skett vet jag inte – att förse den med ett nytt förord. Det kan väl finnas skäl för det, men samtidigt ska man nog fråga sig i vilken utsträckning folk behöver anvisningar. De allra flesta inser att Hegés album påminner om ett mycket mörkt och inte särskilt smickrande avsnitt i den europeiska historien.

 Dante Gabriel Rosetti porträtterad i olja av George Francis Watts

Såg sista avsnittet av Desperate Romantics i min mobil. Elizabeth Siddal tog livet av sig genom att dricka laudanum, som är en brygd bestående av opium och alkohol. Handlingen i serien om Prerafaeliterna tycks ha följt verkligheten nära. Jag läser att hon var trettiotvå år när hon dog och det ska tydligen stämma att Dante Gabriel Rossetti kastade ner sina samlade dikter på hennes kista, men att han ångrade sig och senare tilläts att öppna graven för plocka upp dem igen. De gavs ut, men den bistra kritiken lär ha gjort honom bedrövad och fått honom att gå ner sig i drogmissbruk, som slutligen knäckte honom. Kanske kunde han som målare inte mäta sig med John Millais, men han verkar ändå ha varit den prerafaelitiska rörelsens motor genom sin vilda energi.
Tror inte att det framgick av serien att han hade en begåvad syster. Poeten Christina Rossetti som gjorde avtryck i litteraturhistorien på egen hand. Men det fanns ett par syskon till. Brodern William Michael Rossetti gjorde sig ett namn som kritiker och den andra systern Maria Francesca  Rosetti blev författare.

Den tyska historikerstriden bröt ut vid mitten av åttiotalet och kom att pågå under många år – om den ens tagit slut. Konflikten gällde synen på nazitiden och skiljelinjen gick mellan historiker från som representerade olika politiska läger och olika vetenskapliga traditioner.
Såvitt jag minns satte debatten inga djupare spår i Sverige och skymtade den egentligen bara förbi i enstaka artiklar. Men jag påminns om den under läsningen av Klas-Göran Karlssons Europeiska möten med historien.
I grunden handlade det om den tyska skuldbördan och sättet att förhålla sig till den. Konservativa historiker som Ernst Nolte ansåg att nazismen i första hand var en reaktion på den ryska revolutionen och enligt hans mening var det hotet att bli utsatt för ”asiatisk barbarism” som öppnade vägen för Hitler.
I en artikel från 1985 förklarar Nolte att både det tyska anfallet på Sovjetunionen och antisemitismen var uttryck för rädsla och att syftet varit preventivt. En brytpunkt var också synen på förintelsen och Nolte hävdade att den inte alls var unik, utan något som upprepats flera gånger i historien. Det låg också nära till hands göra jämförelser med den stalinistiska terrorn, som pågick under betydligt längre tid.
Kritiken uteblev naturligtvis inte och företrädare för en mer progressiv linje beskyllde Ernst Nolte för ”förnekandemekanismer” och att han relativiserade folkmordet på judarna. Motståndarna representerade en tolkning som utgick från att nazismen var en avvikelse i den tyska historien. Redan 1961 framförde Hamburghistorikern Fritz Fischer i boken Griff nach der Weltmacht tanken att Tredje riket var en Sonderweg – en särväg - i den tyska histoiren och att landet bar skulden både till första och andra världskriget, men att orsakerna uppkommit redan vid enandet 1871. Uppfattningen att den ekonomiska och industriella uppgången som vid sekelskiftet nittonhundra hade förvandlat Tyskland till en militär stormakt inte motsvarades av en kulturell och politisk utveckling kom också att delas av yngre historiker som Hans-Ulrich Wehler och Jörgen Kocka. Den politiska kulturen saknade pluralistiska drag, vilket resulterade i att en maktägande och konservativ preussisk junkeradelsklass kom att förfoga över en kraftfull militärmakt.
Historikerstriden innehåller naturligtvis mängder av stickspår, som gör den närmast omöjlig att återge i detalj, men Klas-Göran Karlsson påpekar att den akademiska bataljen bidragit till att demokratisera det tyska samhället.
Den har inte lagt fram så mycket nya fakta, men skapat nya meningssammanhang som gjort det lättare att begripa det förflutna.Man får intrycket av att det handlar om en lika nödvändig som kollektiv terapisession.

Foto:SCANPIX

Jag känner folk som går i cowboyboots året om. Inte för att det är särskilt bekvämt i högsommarhettan eller praktiskt när trottoarerna förvandlas till isbanor. Men på samma sätt som Elias Canetti – Nobelpristagare i litteratur 1981 – efter ett kringflackande liv förklarade att språket var hans enda hemland, så kan klädstil och andra attribut ge någots slags mental och existentiell förankring. I brist på andra fiktioner skapar man en berättelse och ser till att spela huvudrollen i en aldrig inspelad film om sig själv. Men det innebär samtidigt att man uppträder lite i lånad mundering, då man hämtar inspirationen från annat håll.

Arthur Rimbaud fångade dilemmat i ett lika genialt som pregnant yttrande när han skrev: Je est un autre!(Jag är en annan!) Inskriptionen på Apollontemplet i antikens Delfi uppmanade besökarna att lära känna sig själva och den hade ju varit överflödig om det är något man gör från början.
Det kan kanske kräva att man bildligt och bokstavligt stolpar runt i främmande boots. Men efter ett tag känns det nog rätt bra att man i likhet med Rimbaud upptäcker jag inte bara är jag, utan också någon annan. Det kan helt enkelt vara ett sätt – kanske det enda – att hitta sig själv.

Peter Englund angrep Björn Ranelid och ett par blinkningar senare hamnade bråket på löpsedlarna. Inte oväntat eftersom den sortens utspel har närmast pavlovsk inverkan på en medial menighet, som i jakten på räntabla bråk befinner sig i ständig beredskap.
Det är inget fel på elakheter, men de måste faktiskt gälla något och i det här fallet försökte Englund bara plocka billiga poäng, men samtidigt ska man kanske inte göra allt för stor affär av det. Men enligt de dramaturgiska regler som råder väcks naturligtvis frågor om hans framtid som ständig sekreterare. Det förefaller minst sagt onödigt att dra på sig den sortens eldgivning. Säkert kan det klia i fingrarna, men det måste finnas viktigare saker att göra i Svenska Akademien än att kommentera deltagare i årets Let´s dance.

I torsdags började den ny omgång av Mad Men. Så cigarettröken kommer att tätna och teakfärgade drinkar svepas i allt snabbare takt under de kommande veckorna. Det hör nämligen till serien stående inslag och när jag träffade den amerikanska filmkritikern Molly Haskell förra året – hon föreläste på Visualiseringscentret – berättade hon om sina egna yrkeserfarenheter från en reklambyrå i New York på sextiotalet. Hon förklarade att allt var precis så som det framställs i serien – folk rökte och drack. Däremellan måste de väl ha fått något gjort, men det bestående intrycket tycks ändå ha varit att de krökade och blossade. Hon var i vilket fall oerhört förtjust i Mad Men, men det krävs knappast att man varit copywriter på Madison Avenue för att vara det.
Men uppskattningen hänger inte bara på den tidstrogna katalogestetiken – miljön är som hämtad ur de annonser och reklamkampanjer som seriens karaktärer krystar fram. Den beror inte heller enbart på den livsstilskritiska sidan som lägger sig likt en tunn hinna över en avgrund av sjudande existentiell ångest.
Allt det där har gjorts tidigare, men någon påpekade att hemligheten ligger i den återhållsamma gestaltningen. Don Draper och de övriga utvecklar inga signifikativa drag som ska signalera karaktär, utan går på lågvarv. Det skapar ett slags underskott som håller liv i rollfigurerna – en Jim Carrey eller Robin Williams hade fått serien att sjunka ihop efter fem minuter.
I vilket är torsdagarna bokade några veckor framöver.

William Holman Hunts Syndabocken från 1854.

 I mellandagarna såg jag några avsnitt av en engelsk serie som heter Desperate romantics. Den handlar om prerafaeliterna och kretsen kring Dante Gabriel Rosetti, William Holden Hunt och John Millais som runt mitten av 1800-talet gjorde uppror mot det rådande konstidealet. Så som namnet antyder ville man återvända till en tradition som föregick Rafael och renässanskonsten. Prerafaeliterna visades våren 2009 på Nationalmuseum. Den gav en rejäl överblick och var den första stora i Norden.
I serien får man följa ett gäng som lever rövare på Londons krogar och gör vad dekan föra att rädda estetiken från att krossas under en råbarkad modernitet. Anknytningen till medeltiden intresserade konservatismen hos John Ruskin. Läste i morse de första sidorna i hans självbiografiska trebandutgåva Praeterita, som inleds med en bekännelse till konservatismen. Han beskriver han sig som våldsam tory, liksom hans far, Homeros (sic!)och många andra.
I serien framställs han som den högste smakdomaren, som genom sin impotens plågas av ett olyckligt äktenskap. Han låter hustrun inleda ett förhållande med John Millais – de gifte sig senare och fick åtta barn.
De övriga uppträder som konstnärsbohemer gjort i alla tider. Rumlar på krogarna och umgås med prostituerade när de inte drömmer om en renare och skönare tillvaro. Engelsmän kan göra serier och Desperate Romantics är inget undantag. Den är underhållande, välgjord och förmodligen rätt allmänbildande.

Heinrich Heine i sin madrassgrav. Teckningen av Charles Gleyre.

Frånsett från några skidturer upp mot Mela höll jag mig mest i stugvärmen under mellandagarna. Utsträckt på sängen med ögon i Roberto Bolanos på alla sätt fantastiska 2666 kom jag att tänka på Heinrich Heines madrassgrav.
Det hade inget med Bolanos bok att göra, utan var bara något som oväntat dök upp i skallen när jag tog mig igenom hans tegelsten. Den tyske diktaren led under många år av ryggmärgsförlamning och låg till sängs i åtta år. Mest känd är han för Sångernas bok och diktcykeln Tyskland – en vintersaga. Men under sjukdomstiden skrev han också Romanzero, som består av klagosånger från bostaden på Rue d'Amsterdam i Paris.
När man talar sängliggare så undkommer man inte teologen och Linnélärjungen Samuel Ödmann. I början av 1790-talet ådrog han sig en feberfrossa, vilket fick honom att undvika frisk luft och kyla. De sista trettiosju åren låg han mest nedbäddad. Sängen blev hans arbetsplats, men det gick bra ändå. Han var kyrkoherde i Uppsala, men också författare – Hågkomster från hembygden från 1801 är kanske hans mest bekanta bok. Dessutom var han flitig översättare och psalmdiktare – två av hans alster (144 och 542) hittar man i 1986 års psalmbok.
Heinrich Heines minst sagt olyckliga öde har ibland skyllts på syfilis, men det råder viss osäkerhet om saken. När det gäller Samuel Ödmann verkar det ha varit hjärnspöken som övertalat honom att inta ryggläge, men uppenbarligen och dessbättre hamnade han inte på latsidan.