För en vecka sedan var jag i Sarajevo i Bosnien och Hercegovina som politisk representant för Östsam i vårt EU-projekt Waste management, tillsammans med Jan Owe-Larsson (M) ordförande i Östsam och tjänstemän från Östsam, Energikontoret, Norrköpings kommun och Motala kommun. Där hade vi ett tufft program med möten som inkluderade ministrar på nationell och regional nivå, tjänstemän som arbetade med avfallsfrågor men också med lokala politiker och medborgarrepresentanter. Givetvis har våra Bosniska vänner oerhört mycket att lära av våra tjänstemän i Norrköpings- och Motala kommun som idag har en mycket effektiv och miljömässigt hållbar avfallshantering men viktigast ändå är att inspirera och motivera på lokal nivå samt att visa på ekonomiska vinster med en miljömässigt hållbar avfallshantering på ministernivå.

Sarajevo är en mångkulturell stad där öst och väst alltid förenats. En stad sargad av krig och etniska samt religiösa konflikter genom hela historien så långt tillbaka man kan se. Sarajevo har dock också under många historiska epoker varit en blomstrande handelsstad vilket satt sina spår i medeltida handelskvarter, kyrkor, moskeer och minareter samt andra bebyggelse- och arkeologiska lämningar. Dessa historiska minnesmärken finns bevarade intill krigsskadade hus i ruiner eller med granat och kulhål på fasaderna. Spår efter den längsta belägringen i modern historia, då serbiska styrkor från Republika Srpska belägrade staden från den 5 april 1992 – den 29 februari 1996. Här började också 1:a världskriget den 28 juni 1914 med de berömda ”skotten i Sarajevo”, då serben Gavrilo Princip på uppdrag av den serbiska nationalistiska organisationen Svarta handen, dödade ärkehertigen och kronprinsen Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru.

Nu skall Sarajevo och Bosnien och Hercegovina byggas upp igen och rustas för framtiden. Då kan en modern avfallshantering faktiskt vara en bra grund att bygga på. Vi lär av dem och de lär av oss. De olika etniska grupperingarna måste också lära sig att samarbeta med varandra och kanske kan detta då också någon gång bli grunden till ett framtida EU medlemskap.

Resan till Sarajevo blev ett äventyr i sig. Vi blev försenade till vårt anslutningsflyg i Belgrad och missade därför flyget till Sarajevo. Utanför flygplatsen stötte vi på några serbiska taxichaufförer som sa ”nema problema” och var villiga att ta oss de ca 30 milen till Sarajevo. Efter en kort förhandling om priset bar det iväg mitt i natten genom Serbien i tre bilar i karavan och sedan efter gränsen till Bosnien och Hercegovina, över de Bosniska bergspassen på slingriga smala vägar. Kan garantera er att man höll sig vaken. Halv fyra på morgonen var vi framme vid vårt hotell i Sarajevo och klockan nio samma morgon började vårt första möte. Nema problema sa vi. Vi hade trots allt strul med flyget ändå tagit oss hit.

Hallå! Vilken låg aktivitet det blivit på politikerbloggarna i Viken plötsligt. Vad har hänt? Finns det inget att skriva om längre eller har ni redan tagit semester? Kanske är det bara så att vi nu gått in i ett lugnare politiskt tempo och än är det ju långt till valet. Muddringen i Valdemarsviken är igång, översiktsplanarbetet rullar på, visionsarbetet påverkar redan budgetarbetet och nya chefer rekryteras till vår nya organisation. Allt är lugnt och gott! Eller hur? Styrman Erland styr Strömsvik med trygg och fast hand och kapten Lars pekar ut färdriktningen mot framtiden. Oppositionen har också lugnat ner sig. Kemles har hittat sin hamn och blivit mottagna i M:s famn. Allt är lugnt och gott! Eller hur? Själv har jag varit mer än upptagen i en annan kommun och som det ser ut nu lär det nog också bli så i fortsättningen. Allt är för övrigt lugnt och gott också vad beträffar mig. I morgon åker jag till Sarajevo igen med Östsam för att vi där på plats skall engagera oss i Bosnien och Hercegovinas avfallsproblem. Snart är det midsommar och snart har vi semester igen. Jag kan sedan till hösten mellan höstarna börja trappa ner min politiska verksamhet och istället gå i museum eller magasinera mig. Allt är lugnt och gott! Eller hur?

Valdemarsvik är en liten kommun. Alldeles för liten egentligen. Det är bra för demokratin med små kommuner brukar man säga men det håller jag inte med om. Hur klarar man på sikt att upprätthålla demokratin i en kommun där alla som bor i Valdemarsviks kommun i praktiken skulle kunna vara anställda i Norrköpings kommun? Två kommuner, en stor och en liten som ändå har samma ansvar. I Valdemarsvik finns inte längre någon gymnasieskola. Det tycker jag är det samma som att köpa en enkel biljett åt våra ungdomar när de går ut grundskolan och förklara för dem att i Valdemarsvik finns ingen framtid. Nu raljerar jag givetvis och jag vet ju att våra ungdomar erbjuds en bra och kanske bättre utbildning på gymnasieskolan i Söderköping men Söderköping ligger ju också närmare lockelserna i Norrköping och Norrköping närmare lockelserna i Stockholm. Det blir svårare att komma tillbaks när utbildningen är klar och det är dags att söka jobb. Små kommuner har svårt att anställa en egen stadsarkitekt eller varför inte också en egen stadsantikvarie. Då blir det också svårare att uppfylla intentionerna i PBL (Plan och bygglagen). En mindre kommun har överhuvudtaget svårare att rekrytera kunnig personal och håll i er nu; bra politiker. Underlaget och konkurrensen är ju självklart sämre.

Lars Stjernkvist (S) kan tänka sig en ännu större kommun än hans Norrköping; ”Finköpingsvik” (mitt förslag på namn). En framtida storkommun där Finspång, Norrköping, Söderköping och Valdemarsvik har gått samman. Stjernkvist tror det är en bättre lösning än storregioner och menar att den regionala nivån aldrig fått någon folklig förankring. Själv tror jag dock att vi kommer att få storregioner inom en nära framtid eftersom vi redan har Skåne och Västra Götaland som fungerande exempel men när vi väl bildat en storregion måste vi fylla den med ändamålsenliga kommuner och då kommer som på beställning en ny kommunreform med nya kommunsammanslagningar. Då kan ”Finköpingsvik” vara ett alternativ till en ny storkommun om nu inte Valdemarsviks kommun går samman med Åtvidaberg eller Västervik istället. Den som lever får se. Sedan vår förra stora kommunreform på 70-talet, då ca 1000 kommuner blev 277, har inga kommunsammanslagningar genomförts i vårt land. Danmark och Finland har de senaste åren genomfört stora kommunsammanslagningar. Nu borde det också vara dags även i Sverige tycker jag och åtminstone Lars Stjernkvist. Inte för att Valdemarsvik är en dålig kommun att bo i. Tvärtom! Men det skulle kunna bli en ännu bättre kommun med fler än 7000 invånare och en kommunpartner eller flera som vill flytta ihop och bilda familj med oss.

Det har blivit mycket kultur och kulturarv för mig den senaste tiden och det är ju egentligen inget konstigt alls eftersom jag i min yrkesprofession för närvarande är både stadsantikvarie och tf museichef på Stadsmuseet. Dessutom är ju kultur också ett av de områden som intresserar mig mest inom min politiska verksamhet och då tänker jag kanske främst på mitt uppdrag för Valdemarsviks kommun i Östsams kulturarbetsgrupp K2. Om mina övriga uppdrag som områdesansvarig för politikerområdet Miljö och energi på Östsam, polisstyrelsen, viltvårdsdelegationen och som fritidspolitiker i Valdemarsvik, ligger långt från de mer specifika kulturfrågorna, så tror jag dock att detta ändå ger mig fördelar både kunskapsmässigt och yrkesmässigt i mitt engagemang för kulturen. Jag har alltid levt för devisen; ”det är bättre att kunna lite om mycket än mycket om lite”.

Förra helgen var jag involverad i invigningen av den nya hällristningsutställningen på Brunnshotellet i Himmelstalund och i lördags deltog jag i ”100 ÅR MED STADEN SOM SCEN”. En stor kulturdag med anledning av att tre av Norrköpings kulturinstitutioner firar gemensam hundraårsdag. Det var kulturparad från Cnema som nog nästan får betraktas som barnbarn bland kulturinstitutionerna i detta sammanhang och till Kristinaskolans gård där Kulturskolans elever och lärare underhöll med allsång och allspel och förmedlade kul, inspirerande och god kulturstämning. På Stadsmuseet var det vernissage för utställningen ”Kulturens hus – från Carls ånger till Cnema. Hundra år av kommunalt finansierad kultur.” Kulturparaden avslutades utanför Konstmuseet där Kikki Liljeblad (S), ordförande i kultur- och fritidsnämnden invigde projektet ”Med staden som scen” och utställningen ”Gulligt! Läskigt! Roligt!”

Allt började 1913 när privatbostaden Villa Swartz som ligger alldeles intill stadsbiblioteket, blev stadsbibliotek och sedan även museum för konst och stadshistoria. Konstmuseet vid Kristinaplatsen invigdes 1946 och kallades då Norrköpings museum som visade både stadshistoria och konst. Arkitekten Kurt von Schmalensee har ritat byggnaden. Det nuvarande stadsbiblioteket som är ett av Sveriges största och mest aktiva bibliotek togs i bruk 1972. Byggnaden som är en modernistisk betongbyggnad i ofärgad rå betong har ritats av arkitekten Sten Samuelson. Många betraktar stadsmuseet som fult men jag anser att byggnaden har ett stort kulturhistoriskt och byggnadsantikvariskt värde och som borde byggnadsminnesförklaras. Stadsmuseet på Västgötegatan öppnade 1981. Museet finns i renoverade äldre industribyggnader i Industrilandskapet; Niga, Ultra och Knäppingen vilka samtliga är byggnadsminnen.

Kulturinstitutionerna i Norrköping har betytt och betyder oerhört mycket för Norrköpingsborna och präglar kulturlivet i staden men det gör också kulturskolan som är till för alla barn och ungdomar och som har som vision att vara en mötesplats där alla är välkomna, oavsett bakgrund eller tidigare erfarenheter. Enligt FN:s barnkonvention har alla barn och ungdomar rätt till kultur och skall få möjligheten att hitta sitt eget konstnärliga uttryck. Kulturskolan har också en viktig roll i uppfostran av våra unga till demokratiska medborgare i samhället. Glädjande nog för mig som boende i Valdemarsviks kommun har kommunen utsetts som bästa musik- och kulturskolekommun i Östegötland enligt Lärarförbundets ranking. Kommunen hamnar på 22 plats i landet. Tre kriterier har bedömts för rankingen; resurser, avgifter och andel elever i frivillig verksamhet. Grundskolans filmfestival, en väl inarbetad musikskola med kunniga och inspirerande musiklärare som Susanna Franzén, en otroligt skicklig danspedagog som Caroline Havenslätt och kulturchefen Gun Töllefsen är alla framgångsfaktorer att bygga vidare på. Heja kulturen, musiken och ungdomarna i Valdemarsviks-, Norrköpings- och Pajala kommun som faktiskt blev landets bästa musik- och kulturskolekommun i år. Tänk vad stolt jag då blir som har anknytning till alla dessa tre kulturkommunerna.

Idag (lördag 25/5) kl 14.00 invigs utställningen ”Hällristningar vid vägen”… (som var i vägen för vägen), i Brunnshotellet på Himmelstalund där Föreningen Forntid huserar. Utställningen är producerad av Norrköpings stadsmuseum och intendent Bonnie Festin och ger en introduktion till ditt besök på hällristningarna. I utställningen möter du Arthur Nordén, forskaren som på början av 1900-talet upptäckte de flesta ristningarna i Norrköping och du kan bl a se på en filmsekvens där ristningsfigurerna stiger ur hällarna och får liv. Utställningen invigs av Ann-Charlotte Hertz, min företrädare som stadsantikvarie. Ann-Charlotte har alldeles nyligen fått kommunens utmärkelse Honoris causa (latin för hederns skull) för sitt stora engagemang för Norrköpings kulturmiljöer men kanske främst för hennes insatser för omvandlingen av Industrilandskapet. 2010 fick Ann-Charlotte också Östergötlands museums Bengt Cnattingius pris. Föreningen Forntid som är en ideell förening har sin tillblivelse när nya E4:ans sträckning drogs genom Norrköping och ett antal hällristningar då fick offras för vägen.

I Norrköping finns ett av landets största och förnämsta hällristningsområden. Kring Motala ströms stränder och synliga hällar finns över 7000 ristningar varav det mest betydande hällristningsområdet är Himmelstalund med drygt 1700 ristningar. Himmelstalund är därmed en av Skandinaviens största koncentrerade hällristningsplatser och därför väl värd att lyftas fram som en av Norrköpings och Östergötlands största sevärdheter. Självklart behövs ett hällristningscentrum på Himmelstalund för att förmedla kunskap om hällristningarna till gagn för forskningen på området men givetvis också för kommunens och länets turismnäring. Utställningen ”Hällristningar vid vägen” är början på detta hällristningscentrum. I sommar görs också en stor vårdinsats med ambitionen att måla i och vårda hällarna på Norrköpings samtliga hällristningar. Detta arbete leds av arkeologen Theres Furuskog.

Hällristningarna är från bronsåldern, 1800-500 f kr. Forntidens Norrköpingsbor har lämnat efter sig ett myller av bilder på hällarna som då låg alldeles intill havet. På hällarna finns inristat bilder av skepp, djurfigurer, solsymboler, jaktscener, fotsulor och människofigurer i processioner som beskriver dåtidens tankar och uppfattningar om livet samt bronsålderns religiösa föreställningsvärld och bildkonst. Jag tycker också det är roligt att betrakta hällristningarna som bronsålderns serietidningar. Det bästa med hällristningarna är att vi bara kan fantisera och spekulera om vad ristningarna egentligen betyder. Vi kan aldrig bevisa några fakta om hällristningarna som ens kommer i närheten av någon sanning och det tycker jag är bra. Ändå känner man historiens berömda vingslag och får någon slags kontakt med de människor som levt sina liv 1000-tals år före oss, när man betraktar hällristningsfigurerna. Det tycker jag ger perspektiv på det liv som vi lever idag.

I Östergötlands Regionala utvecklingsprogram >2030 (RUP) har östgöten Tage Danielsson citerats enligt följande: ”Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp!” Och då finns stor risk att man går i väggen skulle jag vilja tillägga. Då är man säkert också i vägen för vägen och riskerar därmed att bli överkörd. Så ungefär tänkte jag idag på Viltförvaltningsdelegationens sammanträde på Mamima Jakt i Boda, Östra Ryd, där vi innan sammanträdets början fick en förevisning om hur man tränade hundar i vildsvinsjakt. I ett stort vildsvinshägn stod vi i delegationen tillsammans med vår landshövding Elisabeth Nilsson och drack förmiddagskaffe i ett jättestort jakttorn. Från tornet kunde vi betrakta hur en Jämthund och en korsning mellan Laika och Terrier drev fram några vildsvin mot oss. Bilderna som då fastnade på mina näthinnor kan lika gärna återskapas i de jaktscener som kan betraktas i hällristningarna från bronsåldern. Det ger åtminstone mig perspektiv på tillvaron.