Coldplay - Mylo Xyloto

Coldplay tar i för glatta livet när de försöker toppa sin "Viva La Vida". Det är arenarock som aldrig förr. Så gott som varenda låt rättfärdigar konserternas konfettikalas, antagligen i samma graffiti-inspirerade färger som utgör skivans konvolut och tema. Skivan har tydliga toppar (Every Teardrop Is A Waterfall, U.F.O.) och dalar(Don´t Let it Brake Your Heart, Major Minus), medan vissa låtar växer efter några lyssningar.

Jag vill inte kritisera att Coldplay gått och blivit glädjepopens stora hjältar, men på sätt och vis kan jag sakna den tid då Chris Martin viskade sorgsna ord i mitt öra. Ord som bara han och jag delade. Åtminstone kändes det så.

Men hur som haver, jag bugar och bockar.

Spotify: Coldplay – Every Teardrop Is A Waterfall (Single Version)

M83 - Hurry Up, We´re Dreaming

Vi fortsätter på förra veckans fantasi-tema. M83 släppte 2008 plattan Saturday = Youth som hade ett tydligt budskap och några riktigt bra låtar. Två egenskaper som deras nya dubbelalbum också har. Det är en otroligt högljudd och fantasifull värld som M83 bjuder på. Det är nästan så att du får ont i öronen fast du har på lägsta volym, på ett bra sätt. Det skruvat fantasifulla är speciellt märkbart i ”Raconte - Moi Une Historie”, där en flicka berättar om hur vi alla skulle kunna bli grodor. Det är såhär jag tycker att elektronisk musik ska göras, med tydliga melodier och mycket känslor. Storslaget!

Spotify: M83 – Midnight City

Radical Face - The family Tree: The Roots

Nu planerar Radical Face en albumtrilogi där The Family Tree: The Roots är den första ut.

"I came up with a fictional family tree ranging from 1800 to around 1950", skriver han på sin hemsida. Det är fantasifulla berättelser med övernaturliga inslag. Instrumenten är tidsenliga och består av akustisk gitarr, piano, enkel trumma och röster.

En fantastiskt skiva tycker jag. 

Ben Cooper är mannen bakom Radical Face. Han är även ena halvan av Electric President. 

Spotify: Radical Face – A Pound of Flesh

Loney, Dear - Hall Music

Emil Svanängen har under sex års tid fängslat mig med sin musik. Varje platta han gett ut har jag slukat glupskt. Jag tycks nästan sakna förmågan till kritiskt tänkande när ämnet Loney, Dear behandlas. Men jag ska göra mitt bästa. 

Den här skivan bärs upp av de orkestrala arrangemangen, som är magnifika. Emils texter påminner tyvärr ofta om hans tidigare, men nej, ändå går de rätt in i mig. På ett sätt älskar jag den här skivan. På ett annat sätt är jag irriterad över att han inte gör de där lättillgängliga låtarna jag vet han är kapabel till, och som skulle få honom att slå igenom big time. Men "Hall Music" lär åtminstone tillfredsställa de redanfrälsta. 

Spotify: Loney Dear – Calm Down

Feist - Metals

Den här veckan vill jag tipsa om ett stycke folklig, kanadensisk pop. Hennes förra skiva "The Reminder" blev kritikerrosad och nominerades till inte mindre än fyra Grammys. Det verkar inte som att uppföljaren blir sämre. Leslie Feist har vid sidan av solokarriären även indierockbandet Broken Social Scene. 

Hänvisar till www.listentofeist.com där ni kan streama hela "Metals" gratis!