Undrar vad mina gamla kompisar ska säga. Om de visste att jag tillbringar timmar i fönstret ute på Eklund, Konungsund och spanar in fåglar. Ja, just det. Spanar in fåglar.

Under min uppväxt var just fåglar och särskilt rovfåglar ett stort intresse, men nånstans på vägen försvann det. Men kära hustrun och jag satte upp en matningsstation innan vintern i förhoppning om att få se en och annan liten fink, sparv eller dylikt som var på besök.

Och snart får jag noga ringa till fågelföreningen Fink, för en fågelräkning. För det kryllar av dom. Som smaskar in på en blandning av solrosfrön, jordnötter, talgbollar och annan fågelfrö.

Rekordet på en dag är 12 koltrastar på en och samma gång och lika många grönfinkar och dito gulsparvar. Därtill talgoxar, blåmesar, entitor, nötveckor och en och annan bergfink.

Enligt fågelböckerna övervintrar en del av den senare i södra Sverige om tillgången på mat är tillräcklig. Där kan den då ses vid fågelbordet. Mycket riktigt, säger amatörornitologen i Konungsund. Just bergfinken är ett välkommet tillskott.

Under söndagen hade vi även besök av en nötskrika och av en större hackspett. Otroligt roligt.

Ljurabloggen är i dag skriven av en riktig gnäll-gubbe. Jag själv. Som har tröttnat på slappheten.

Nog för att vi just nu upplever den värsta vintern sedan mitten av 60-talet. Nog för att vi har en halvmeter snö, om inte mer. Och nog för att det normalt snöar så här års. Men var fasen är delar av snösvängen? Eller snarare och mer riktigt, var fasen är initiativen hos en och annan fastighetsägare?

För många av innerstans trottoarer är rejält moddiga av just snö framför hus och det är ett helsike att ta sig fram. Dom har som har barnvagn, rollator eller rullstol göre sig icke besvär. Bara att stanna hemma.

Det är lätt att skälla på kommunen, men det är samtidigt varje enskild fastighetsägares skyldighet att hålla rent från snö och is utanför de egna fastigheterna. Inte minst på grund av olycksrisken.

Dagens gnällis är härmed avslutad. Och det var inte bättre förr. Men då fick de i alla fall bort snön.

Nu till något betydligt roligare. I morron ska kollegan Hagberg och jag konferensa med Håkan Johansson, flitig medarbetare i spalterna här i NT. Vi ska snacka om hur vi kan förändra Strömsidan och Strömstaren.

Men vi hinner säkert med att snacka om gamla Ljura också. Vårt område, som Johansson valde att flytta ut från.

Herr Johansson har också redan stolpat upp ungefär 100 punkter. Hagberg och jag undrar stilla vad vi överhuvudtaget har där att göra. Men det blir säkert en minnesvärd dag, vars resultat ni säkert inte kan missa i NT framöver.

Nu finns ingen av bröderna Cartwright kvar i livet. Nyheten har nått oss att Pernell Roberts, som spelade Adam, har dött. Det var just Adam som var idolen hemma på Ljura från 1959 och ett par år framåt.

Adam Cartwright var den äldste, den tyste, den tuffe och den som i de flesta fall fick hålla reda på lillbrorsan Little Joe. Då och då med assistans av den andra brodern, store Hoss. Och tillsammans med pappa Ben bekämpade de alla former av orättvisor i bygden omkring ranchen Ponderosa.

Serien var också ingången för många av oss till amerikanska western-serier, med action, drama och äventyr. Något liknande hade vi inte varit med om.

Bara att få uppleva den kända signaturmelodin till Bröderna Cartwright, med den brinnande kartan i början, var ju något helt nytt. Adjöss sa vi till Nicke Lilltroll, adjöss sa vi till kapten Bäckdahl.

Här hemma sändes serien fram till 1967, men så långt fram i tiden hade vi i Ljuragänget lämnat dom åt sitt öde sedan länge.

Nej, då var det tio i topp, Ljuraparken och mellanöl som gällde. Men att få uppleva bröderna Cartwright, med deras åsikter om vad som var rätt och fel i livet, var ändå en del i uppväxten.

Jag var inte på fullmäktige häromkvällen, vare sig som journalist på NT eller som medborgare i Norrköping. Men hade jag gjort det, hade jag inte trott mina öron. Snarare att det var ett skämt, en parodi.

Enligt rapporterna var det tydligen mer som en film av Ingmar Bergman än en fullmäktige-debatt. En film, med namnet Tystnaden.

När en av de absolut största och hetaste politiska frågorna under många, många år, den om försäljningen av Parken till IFK, kom upp agendan, då satt s-politikerna i total tystnad. Bara kommunalrådet Mattias Ottosson och ytterligare någon s-ledamot yttrade sig.

Snacka om att partipiskan hade vinit och nu blev det i stället moderaterna som fick försvara affären. Inga repliker, ingen debatt från s-bänken. Välregisserat.

Och här försöker vi i vuxenvärlden att lära våra barn att motivera varför de har gjort si och så.

Men vad orden ödmjukhet och rakhet innebär står tydligen inte inskrivet i partiboken hos socialdemokraterna i Norrköping. Vuxet.

DN-journalisten Johan Croneman, bördig från Norrköping, skrev i lördagens DN en krönika på sporten, som behandlade allt från idrottsgalor till handboll. Bland annat den gamla landslagsmålvakten Claes Hellgren i många år som barn och ungdom bodde i Norrköping.

Och Croneman skrev även om hur stort det var att vara med i skolhandbollen, som alltid genomfördes i Sporthallen, med Nais som en av arrangörerna. Men då med Claes Hellgren på vänsterkanten i hans lag och inte i målet.

Croneman gick tydligen på Hagebyskolan/Vrinneviskolan och nämner hur jäkligt det kändes att ställas inför ett motstånd som stavades Ljuraskolan.

”Årets begivenhet var årets skolhandbollsturnering. Vi avskydde verkligen de där Ljura-svinen från andra sidan Hagebygatan”, hette det bland annat.

 Och jag förstår honom. För Ljuraskolan vann som oftast de flesta turneringarna, och det oavsett om det var lag från årskurs 5 eller 6 som ställde upp.

Själv var jag med och vann skolhandbollen två år i rad, just i femman och i sexan. En i vårt lag var ingen mindre än Håkan Johansson, flitig i spalterna här i NT. Både började lira i Nais, under ledning av Lasse Stjärna, och det var under just skolhandbollen som den senare kunde spana in de som verkade kunna bli några löften.

Hos herr Johansson gick det alltid åt en hel burk klister per match och det var väldigt sällan vi andra fick låna bollen. Men vad gjorde det. Svin eller inte. Vi vann ju jämnt.

Nyheten att flygbolaget Ryanair ska börja flyga från Norrköping är klart positiv. Det är bara att gratulera ledningen för Kungsängen. Och jag funderar redan på att börja packa.

Spanska Alicante, på Costa del Sol mellan Valencia och Murcia, är först ut i maj. Jo, jag skrev först ut, för jag tror inte att en sån jätte som Ryanair väljer att nöja sig med en destination från Norrköping. I dag flyger man till hela 42 destinationer från Skavsta utanför Nyköping.

Kan det kanske vara så att det har blivit för mycket därifrån? Att det irländska flygbolaget pytsar ut ett antal destinationer till Norrköping och Kungsängen? Det rör sig ändå bara om sex mil.

Jag har tidigare kritiserat just Ryanair för att man tar betalt för att jag som resenär betalar med kort, särskilt när flybolaget i dag bara kör med den varianten. Eller att en resa som stort basuneras ut som 0 kronor egentligen blir + 300-400 med skatter och avgifter. Men samtidigt är det väldigt billigt att flyga med dom.

Gubbgänget och därtill flera här på redaktionen väntar därför med spänning på en fortsättning. Vi väntar bara på att Ryanair även ska börja flyga på Norrköping-London. Spelar ingen roll om det blir flygplatser som Stansted, Gatwick eller lilla Luton.

Tänk om. Vilka möjligheter som öppnar sig för oss. Att kunna åka över till en match nästan varje vecka. Klippkort på Emirates Stadium. ”Vad har ni gjort i helgen”? Nej, inget särskilt. Varit på match bara.