I dessa dagar pressas man av pressen, men jag lovar, det finns andra än journalister som ställer de verkligt intrikata och intima frågorna. Som i dag när jag besökte Uttersbergsskolan.

-Får jag peta dig på näsan, frågade en elev i förskoleklassen. Nästa tittade på min mage och undrade;

-Ska du ha en bäbis?

Mitt ärende på skolan var allvarligt. Personalen sliter hårt i trånga lokaler med många elever. Det behövs mer personal, inte minst på fritidshemmet. Det räckte med en kort titt för att förstå att två anställda med 50 barn är alldeles för lite. Vi gjorde en förstärkning i årets budget, men mer krävs.

Annars har mina senaste dagar varit fyllda av frågor apropå kritik utifrån. Först var det Jan Björklund som vill stoppa vårt sätt att belöna chefer som tar sig an de svåraste uppgifterna. Syftet är att bryta segregationen. Okej, vår modell är inte okomplicerad, men jag blir inte särskilt imponerad av Björklund. Själv har han inte kommit med ett enda förslag för att bryta segregationen.

I dag kom Lärarförbundets skolranking. Norrköping halkar ner, och det är inte bra. Vi måste skärpa oss, tillföra skolan mer pengar. Men tyvärr är rankingen inte särskilt seriös. Uppgifter som är 1,5 år gamla blandas med nya, och en del uppgifter har inte ett dugg med skolkvalité att göra.

Nä, dags släppa jobbet och valet. Dags äta lite kvällsmat. Funderade på att bjuda mig själv på något onyttigt från närmaste krog, men då kom jag plötsligt ihåg frågan från Utterbergsskolan.

Jag tar en banan istället.  Dags ta bort bäbismagen.

Det krävs något dramatiskt för att S ska vända opinionsvinden, hävdar alla förståsigpåare.

Alltså klippte jag mig i dag.

Jag är väl medveten om att svenska väljare är kloka och röstar efter idéer och åsikter snarare än personer och utseende. Men det gäller att pröva allt. Dessutom fick jag på köpet en trevlig pratstund med min frisör.

Tror emellertid inte att min "chockåtgärd" spelar någon roll. Knackade dörr i kväll i Smedby och alla som öppnade kände igen mig. Ett gäng ungdomar började taktfast ropa "Lasse, Lasse..." när jag dök upp. Blev smickrad, även om det nog inte ska tolkas politiskt. Någon undrade om jag var Moderat eller typ något liknande.

Lite trött i dag. Medverkade i Kvällsöppet i fyran i går. Roligast var att träffa Marcus Birro. Hans kärlek till Norrköping är rörande. Utan tvekan betyder han mycket för vår kommun.

Ämnet var "S-krisen". Nja, jag tror vi har en stor chans. Men det gäller att sista dagarna ägnas åt de viktiga sakfrågorna. Under kvällens dörrknackning kom ständigt samma frågor upp; jobben, sjukförsäkringen och jobben igen.  Inte en enda fråga om maktspel eller personer.

Och inte en enda noterade att jag snaggat mig.

Ibland är man glad att man inte följer sin instinkt. Den sa nämligen till mig att jag borde sjunka ner i TV-fåtöljen efter en lång dag med metallare i djurparken.

Men jag kämpade emot, tvingade kroppen till Hedvigs kyrka och Lars Lindfors` med fleras Jonny Cash-program. Väl där var jag tacksam. En otrolig kväll som gjorde mig klart piggare.

Tack till Lindfors. Han är för övrigt en av många profiler i vår stad. Ja, man kan kanske till och med kalla honom original. I positiv mening. Det behövs såna, de sätter färg på tillvaron.

Tack vare kvällen känner jag mig laddad inför valspurten. Hann hem och såg större delen av utfrågningen med en annan Lars, Ohly. Åter igen slog det mig att vi har pålästa och skickliga partiledare. På den punkten behöver man inte vara orolig inför valet.

Vaknade utsövd. Skönt. I dag ska jag ut till Djurparken och prata med metallare. Känns bra att grunda med god sömn, smörgåsar, kaffe och äggröra.

Det är lika bra att erkänna; jag läste dagens sifo-mätning, och ja, jag påverkas trots att vi politiker säger att vi inte gör det. Alliansen leder och normalt sett borde försprånget vara ointagligt. Trösten är att det inte finns något normalt i årets valrörelse. Opinionen rör sig på ett fullständigt oförutsägbart sätt. Problemet är förstås att mätningarna påverkar humöret och att framgång föder framgång.

Men när jag läser kollegors bloggar och lyssnar till Reinfeldt inser jag att självförtroende gränsar till stöddighet, och att gränsen kan vara hårfin. Det är farligt att ta ut segern i förskott. Dessutom, stöddighet kan ses som en likgiltighet inför de problem många har.

Sleipner vann i går. Enligt närvarande fans var segern säker. Som sagt, läget kan snabbt förändras. Nu är uträknade Sleipner med i matchen igen. Och jag blev lite gladare....

Jag är en usel dörrknackare. Bugar och gratulerar Mathias Sundin till hans rekord. För egen del hann jag inte med särskilt många i dag i Ektorp. Dock blev det långa samtal. Tror jag lyckades övertala en herre att rösta. Några ville prata Sleipner. Flera bjöd in mig. Blev än mer övertygad om att sista veckorna borde handla om hur sjuka och arbetslösa behandlas i dagens Sverige.

Men som sagt, när det gäller tempo har jag ingen chans mot Sundin.

Känner mig lite mosig i dag. Förkylningen förklarar en del, den tidiga uppstigningen resten. Jag medverkade i TV 4-nyhetsmorgon, och ska så göra varje lördag fram till valet. Sitter i en "veteranpanel" med Anders Björck. Det som förenar oss är att vi lämnat rikspolitiken, och att vi följer våra efterträdare med kärleksfull distans - och utan bitterhet. Är man bitter blir man nog en usel kommentator.

Nu ska jag slappa i TV-fåtöljen. Ser fram emot Oldsberg i kväll. Är det månne Göran Persson som är med i Här är ditt liv?

Jag blir lite fascinerad när jag läser mina borgerliga kollegors bloggar. Ta till exempel Jörgen Rundgrens i dag.

Han skriver om arbetslösheten i Norrköping, att den sjunker snabbt. Betydligt snabbare än i riket. Detta är regeringens förtjänst slår han fast. Under hela mandatperioden har han hävdat att det är mitt och Socialdemokraternas fel att vi har så hög arbetslöshet.

Säga vad man vill om Jörgen, men han är konsekvent. Allt elände beror på undertecknad och S, och allt gott på Reinfeldt.

Förkylningen lite bättre (skriver jag som den självupptagne jag är...) men oron för mitt allmäntillstånd är större. Snabbvisit i Stockholm. Det var trevligt, men under småsnacket i pausen fick jag veta att Sverige i kväll spelar EM-kval i fotboll.

Jag hade fullständigt missat det. Åter en påminnelse om att jag i denna valrörelse hamnat en bra bit från verklighetens folk. Får nog dra ner på valjobbet något så jag hinner med övriga livet.

.

Vaknade snabbt i morse när jag läste morgontidningarna om äldreboendet som inte fick bjuda sina boende på strömming. Ett av skälen skulle vara att vi just nu utreder frågan om ett storkök i kommunen.

Nej, vi har utrett storkök men lagt utredningen åt sidan. Istället vill vi bygga flera mindre kök för att fler ska få maten lagad så nära som möjligt. Vi har lyssnat till kritiken mot en storskalig lösning helt enkelt. Dessutom tycker jag att vi i kommunen ska göra vad vi kan för att bejaka initiativ som såprider god mat och gott humör för våra äldre. Självklart ska livsmedelslagar och andra lagar fölas, men det borde inte vara omöjligt hitta praktiska lösningar som möjjliggör goda gärningar.

Skolresultaten i Sverige försämras, meddelas i en annan nyhet. Illa. Lika illa är det att minister Björklund förklarar bort nedgången. Han hävdar att det beror på att betygssättningen blivit mer korrekt.

Undrar vad Mathias Sundin tycker om Björklunds förklaring? Flummig? Nej, han hävdar säkert att allt är mitt fel, trots att Norrköping utvecklas bättre än riket i övrigt.

Jag håller snart med Maud Olovsson. Hon brukar säga att hon vill avsossifiera Sverige. Det tycker jag också. Landet styrs av de borgerliga, och de borgerliga leder i alla opinionsmätningar, men Mona Sahlin och Socialdemokraterna dominerar fullständigt i media.

Mona har varit på kvällstidningarnas löpsedlar i flera dagar. Den interna S-debatten speglas med krigsrubriker. Jag tycker det skulle vara på sin plats att avsossifiera debatten några snäpp.

Som politiker ska man alltid vara lugn. Svara tålmodigt och vänligt. Det har jag normalt inga problem med. Men ibland är det svårt. Vår valstuga har flera gånger fått besök av en herre som tycker att det finns för många invandrare i landet. Sedan öser han ur sig en massa felaktigheter och fördomar, och när man försöker bemöta honom får man veta att vi minsann aldrig lyssnar på folk.

Men hur gör man när folk vägrar lyssna på fakta?

Tur att han utgör ett undantag. Träffade i dag aktiva i RBU och fick lära mig hur det är att vara rullstolsbunden. Efter ett par timmar i stolen var jag klokare - och rejält trött i armarna.

Jag förlorade en röst i dag. Vi träffades vid valstugen, och jag såg besvikelsen i hans ögon när han med tunga steg vandrade iväg.

Det var en gammal bekant som undrade om jag skulle till Linköping i kväll. Sleipner spelar cup-match mot ett studentgäng. Jag sa som det var, nämligen att jag inte ens visste om matchen. Det var då han tittade på mig med sorgsna ögon, uppenbart övertygad om att jag inte längre tillhör verklighetens folk.

Visst är valrörelsen viktig, men nog borde jag hålla koll på Sleipner. Jag försökte skylla på min förkylning, men är inte säker på att det räckte.

Annars tycker jag fortfarande det är en märklig valrörelse. Märklig och trevlig. Under min promenad från valstugan till Rådhuset blev jag stoppad flera gånger av kända och okända som ville resonera om politik. Det är verkligen en resonerande valrörelse, många är uppenbarligen osäkra. Det är därför som jag tror att allt kan hända trots opinionssiffrorna.

Bland de som stoppade mig fanns en herre som drabbats av nya sjukskrivningsregler. Ena handen var obrukbar, men han var för frisk för att vara sjuk, och för sjuk för att jobba. Hans historia borde räcka för att byta regering.

Till sist; varje gång jag passerar valstugorna blir jag imponerad av alla som ägnar lediga luncher och kvällar åt valrörelseslit. Karolina och Margareta och lars och alla andra är verkligen valets hjältar. Hur det än går.

Jag vet om klimatproblemet, alla naturkatastrofer och allt annat elände som är mycket, mycket värre än en liten förkylning. Men det hjälper inte, jag tycker fruktansvärt synd om mig själv. Jag är snuvig, har ont i halsen och lite febrig. Till det ska läggas att omgivningen är helt oförstående, vilket förstås förvärrar självömkandet ytterligare.

Det finns alltså en rimlig förklaring till att dagens debatter gick sisådär. Nu ska jag sova ordentligt och hoppas må bättre i morgon. Ska dessutom rensa bort en del i almanackan. Tre veckor kvar till valet så det gäller att orka hela vägen.

Träffade i kväll fackliga aktiva Transportare. De vittnade om hur försämringen av trygghetssystemen slår för enskilda. Jag fick en målande beskrivning av hur det känns för en 63-åring med 47 års hårt yrkesarbete bakom sig och en utsliten kroppp att möta en jobbcoach med uppgift att lära honom skriva CV.

När jag hört den och flera liknande berättelser bestämde jag mig för att inte säga något om min förkylning...