Bussen från Eton Dorney tog nästan två timmar.
Det var inte den roligaste av resor med tanke på Lassi Karonens tunga fjärdeplats och andra hopplösa, blågula rapporter, som dök upp i telefonen på vägen tillbaka till mediacentret.
Väl framme tog plats framför en av alla tv-apparater för att följa eleganten Roger Federers semifinal mot argentinaren Juan Martin de Potro. Det stod 3–3 i avgörande set, när man väntade med lunchen för lite tennis från Wimbledon. Det blev en lång väntan. En jättelång väntan. Federer vann avgörande set och dramat med 19–17 i en match över 4,5 timmar.
Bara det sista setet tog ofattbara 163 minuter.
Det var fler än undertecknad, som knöt näven tillsammans med Federer över hans triumf. Hela världen vill nog se en repris av finalen från Wimbledon mellan Federer och hemmahoppet Andy Murray på söndag eftermiddag. Schweizaren jagar ju den enda medalj han saknar i sin fantastiska karriär – ett OS-guld.
HP-Wicke har försökt tjata med mig på Sverige-Tyskland (bordtennis) i ExCel Arena under hela eftermiddagen. Det kan visserligen vara Jörgen Perssons sista matcher i ett stort mästerskap, men jag stannar här.
Här vid mitt bord, min dator och tv-bilder från alla möjliga och omöjliga håll.