Det är mycket Queen över London.
När medaljregnet svepte genom värdnationen och tidningarnas rubriker skrek Queen om både den ena (läs Victoria Pendleton) och den andra (läs Jessica Ennis - hela spelens omslagsflicka - så valde jag en helt annan Queen för aftonen.
Queens We Will Rock You.
Jag har sett showen fler gånger än det finns dagar i en vecka och gillar verkligen de knappa tre timmarna i salongen med full fart mest hela tiden. Det är visserligen inte som på Peter Johanssons tid, men den håller. Den håller verkligen. Det var ett skönt och välkommet avbrott i OS-yran. Att sedan spelen verkar ha skrämt hela världen på flykt är ju rätt tacksamt, när man kan gå in på restaurang Four Seasons i Chinatown en lördagkväll och få bord direkt eller bara vinka mot gatan och få en taxi snabbare än man säger ordet "taxi". Det är annorlunda.
Jag kan dock förstå West Ends besvikelse och frustration över något som lovade så fantastiskt mycket blev så lite.
Greenwich nästa.
Det är dags för hoppning i ett av spelens absolut mest vackra miljöer.
Här skulle man kunna ha en lägenhet.