Dela och kommentera

Detta skrivs från botten på LKAB:s gruva i Kiruna. Trådlöst. Teknikens under om något.

Och det går bra för gruvan. Nya fyndigheter av finfin järnmalm upptäcks hela tiden. Fast det får också mindre trevliga konsekvenser. Till exempel måste hela stan flyttas - bokstavligen. Marken spricker nämligen under fötterna.

Såren i landskapet efter gruvdriften syns. Men utan gruva inget Kiruna. Och ett mycket fattigare Sverige. Nöjesindustri och tjänstesektor och allt vad det heter i all ära - det är basindustrin som bygger Sverige!

Att säga nej till gruvdrift, all gruvdrift, är bara dumt. Däremot kan man ställa hårda miljökrav. Det är samma sak med utvinning av olja och gas i Arktis. Det begriper Carl Bildt och därför vill han inte ha några totalförbud. Arktiska rådet, som avslutas i dag, vill nämligen vara mer än en pratklubb. Man vill påverka utvecklingen på riktigt. I det ljuset framstår Kirunamötet som en framgång.

Alla är inte överens. Uppe på ytan såg jag några få frusna demonstranter. Jag tyckte faktiskt synd om dem.

I dag kväll smygstartar Arktiska rådet sitt toppmöte i Kiruna, naturligtvis med undertecknad som en av ganska många bevakande journalister. Bland deltagande toppolitiker märks den amerikanske utrikesministern John Kerry och hans ryske kollega Sergej Lavrov. Den senare har lämpligt nog med sig en present i form av nyheten om en under dagen gripen misstänkt amerikansk spion i Moskva!

Så här ser nysovjetisk utrikespolitik ut när den är som "bäst". Gripandet syftar helt enkelt till att ställa USA och Kerry i dålig dager. Ett fult grepp helt efter kalla krigets mall. Imponerande, på sitt sätt.

Markus Wiechel är den senaste i en lång rad sverigedemokrater som, milt uttryckt, gör bort sig. Hur i all världen skulle det kunna gynna SD? Av följande skäl, tror jag:

1) Ingen blir egentligen förvånad. En person från ett parti med rasistiska rötter uttrycker sig rasistiskt. Ungefär lika konstigt som att socialdemokrater gillar facket och moderater vill ha fri företagsamhet.

2) Ingen bryr sig i vilket fall som helst. Sverigedemokraternas väljare påverkas knappast av några skandaler, det påvisar många tidigare händelser. Efter den famösa filmen på tre ledande sverigedemokrater som skulle slåss med järnrör stärktes till och med SD i opinionsundersökningarna! På sätt och vis tycks all publicitet vara god publicitet för partiet.

3) Wiechel kan få oväntade sympatier. Logiken är ungefär som följer: Den påstådda häxbränningen är mycket värre än vad Wiechel än ska ha sagt och dessutom är händelsen inte helt aktuell. I SD-sympatisörernas ögon kan rapporteringen tolkas som utslag av "gammalmedias" dubbelmoral och oproportionerlig kritik mot något som kanske sades i affekt i ett privat sammanhang. Åter frammanas bilden av vi mot dom - sverigedemokraterna mot "etablissemanget". Även om Wiechels försök till ursäkter känns patetiska kan detta också göra att vissa istället tycker synd om honom.

För partikarriäristen Wiechel personligen är situationen likväl riskabel. Andra har avpolleterats för mindre fadäser. Fast just genom att det råder en sådan brist på ens någorlunda presentabla företrädare tror jag ändå Wiechel överlever politiskt. Man tager vad man haver ...

Det sägs att sport och politik inte hör ihop. Det räcker att se på Formel 1 för att se att så inte stämmer. Åter har ett skammens lopp körts i Bahrain, en diktatur där ett korrupt kungahus förtrycker sitt folk.

Före, under och efter loppet greps verkliga och inbillade demonstranter och som vanligt fruktar jag sedvanligt övervåld. Bland annat greps två flickor, eftersom de hade en kudde på sig under kläderna!

Regimen är åtminstone rädd, det är alltid något. Men jag har tappat allt intresse för Formel 1. Och förarna, hur ska de med gott samvete någonsin kunna säga att de ingenting visste?

I sig är det naturligtvis illavarslande att Sovjetunionen, förlåt Ryssland, övar mot svenska mål. För det är en nygammal sovjetrysk politik när bombplan skickas mot Sverige.

Även om det inte föll mer än virtuella bomber är det illa nog, fast den stora skandalen är förstås inte att Kreml uppträder precis så aggressivt som president Vladimir Putin lovat. Utan att Sverige inte agerade. På långfredagen hade försvaret tagit påsklov. Det som förr ibland kallades neutralitetsvakten, det vill säga den stående flygberedskapen om minst två startklara stridsflygplan, var lika avrustad som stora delar av det övriga försvaret.

"Här och nu" har jag hört många gånger, att försvaret visserligen är mindre men att det alltid ska finnas förband med hög beredskap. Ett närmast patetiskt budskap efter påskens fiasko. Fast också mer än ett pinsamt misslyckande. Den svaga beredskapen får säkerhetspolitiska konsekvenser.

Först och främst påvisas Rysslands flygpolitiska dominans över Östersjön, vidare påvisas vårt beroende av Nato (två jaktflygplan från Litauen (!) blev de som gick upp när vi svenskar låg och sov). Fast också ett misslyckande med tanke på debatten om flygskydd i händelse av terrorattentat. I Sverige finns alltså inte denna beredskap - åtminstone inte på storhelgerna.

Felet är nog inte försvarets, utan försvarspolitikens. Försvarsminister Karin Enström (M) har emellertid inte sagt ett ljud än så länge. Också en talande tystnad.