Dela och kommentera

Boxningens faror har åter visat sig. Frida Wallberg blev så hårt knockad att hon drabbades av en hjärnblödning. Ett tag verkade det till och med oklart huruvida hon skulle överleva.

Ingen ska inbilla mig att detta skulle vara en extrem händelse, att boxning egentligen är ofarligt! Den förnekelsekulturen har jag hört nog av från boxningsvärlden. Som många läkare påpekat länge är boxning skadligt för hjärnan. Egentligen är det otroligt en "sport" som går ut på att misshandla varandra fortfarande kan var tillåten, även om attityden är något mer restriktiv i Sverige.

Därifrån till att verkligen kräva förbud bör man emellertid vara försiktig, åtminstone är det fel att utnyttja tragiska händelser för att vinna politiska poäng. Förbudskramarna är dock redan i gång, till exempel Miljöpartiets ordförande i Örebro Fredrik Persson. Han vill totalförbjuda boxning.

Jag känner igen fyrkantigheten från en sport jag själv sysslar med, skytte. Skillnaden är dock att det inte är så ofta vådaskott på banorna leder till förbudskrav, däremot användandet av illegala vapen ute i samhället.

Tänk om kampsporterna skulle utsättas för samma behandling i samhällsdebatten? Då skulle förbudskraven komma så fort någon blivit misshandlad ute på stan ...

Prinsessan Madeleine är, med viss rätt, upprörd över de i Expressen publicerade smekmånadsbilderna på henne och herr O'Neill. Bilderna i fråga är visserligen ganska sedesamma, men jag förstår om paret irriterar sig på inte få ha sitt privatliv i fred.

Det är om man så vill en sund 1800-talsreaktion! För det var då medelklassens privatliv blev mode. På 1700-talet var det emellertid självklart att överklasspersoner i allmänhet och kungligheter i synnerhet alltid var offentliga från morgon till kväll, från vaggan till graven.

I dag har vi delvis återgått till dåtidens ideal. Fast det sker ofta med de inblandade personernas medverkan. Prinsessan Madeleine är till exempel ganska aktiv på Facebook.

Fast det finns ju gränser, tycks hon tycka - och det kan jag begripa. Problemet är bara vem som drar dessa gränser. Det är inte alltid selektiv offentlighet fungerar, i synnerhet inte för personer som genom sin börd alltid är mer eller mindre offentliga. Om man så vill tänker Madeleine som en 1800-talskunglighet, men uppträder som en 1700-talsprinsessa.

Dock är problematiken inte bara hennes, utan i varierande utsträckning många människors. Jag blir ofta förvånad över att personer som exempelvis lägger ut privata bilder på olika sociala medier blir upprörda när dessa bilder så att säga får eget liv och plötsligen blir väldigt offentliga. Vad hade de förväntat sig?

Det har talats om Göteborgsandan, gärna i kontrast till det "kyliga" Stockholm. Fast nu påvisar en utredning en mutkultur av nästan grekiska dimensioner. Över tusen personer har ebjudits vad som i praktiken är mutor i en mängd olika sammanhang.

Det gör ont när gamla sanningar faller. Och jag kan förstå att det gör ont när det gamle kommunalrådet Göran Johansson (S) ska försvara vad som var hans fögderi under så många år. Själv träffade jag honom i samband med den stora middagen under EU:s toppmöte i just Göteborg för tolv år sedan. Han hälsade på alla gäster, det imponerade.

Nu påstår Johansson att utredningen inte har någonting med verkligheten att göra. Eller så är det precis tvärtom. Sossepampen har fått ett ansikte.

En halv klass för halva kostnaden. Det är ett sätt att sammanfatta beslutet att låta Industritekniska programmet vara kvar, trots att bara varannan ledig plats kommer att fyllas av en gymnasist.

Därmed ökar Ebersteinskas underskott på en miljon kronor - istället för två.

Det är inte utan att man efter en sådan nyhet i likhet med Tage Danielsson kan utropa "oh, vad jag är relativt glad"! Fast egentligen är det synd för utbildningen behövs och är utmärkt. Problemet är att så få elever intresserar sig för industritekniska utbildningar över huvud taget.

Det får inte bli för enkelt. Åtminstone inte för den som vill parkera i Norrköping. Vissa inbillar sig måhända att det är av pur elakhet som kommunen försöker detaljreglera trafiken. Svaret är nog enklare: felparkerarna ger miljoninkomster varje år.

Frågan är dock hur etiskt korrekt det är att faktiskt göra sig ekonomiskt beroende av att andra begår misstag.

Nej, inte jag - även om jag verkligen älskar The Big Apple. Utan fru O'Neill, alias prinsessan Madeleine. Hon ska ju flytta till New York, där hennes ofrälse man får slita för brödfödan. Vissa rynkar måhända på näsan åt detta, att hon lämnar Sverige. Hur ska det gå med hennes kungliga uppdrag?

Fast prinsessan Madeleine har nog aldrig riktigt trivts i sina offentliga roller i Sverige, inte minst med all illasinnad eller bara fånig republikanism i medierna. Paradoxalt nog kan livet nog bli lättare i republiken på riktigt, det vill säga Förenta Staterna. Och jag tror faktiskt hon kan göra större nytta som kunglig ambassadör där än här hemma. I Den stora smältdegeln New York är det förmodligen lättare att tillhöra sociteten, än i det litet nervöst tvångsegalitära Sverige.

Ett krig är inte över förrän den sista kulan avlossats och den som räknade ut regimen Assad i Syrien kan ha ropat hej för tidigt. Regimen har nämligen, med stöd av Hizbollah, lyckats återta den strategiskt viktiga staden al-Qusayr.

Därmed finns det en reel risk för att regimen vinner inbördeskriget. Fast troligare är trots att kriget bara går mot förlängning. Situationen är egentligen rätt typisk för de assymetriska förhållande som ofta präglar konflikter där den ena sidan utgörs av en gerilla - ingen är stark nog att slå ut den andre.

Risk finns dock för att rebellsidan fragmentiseras och radikalseras ytterligare. Under tiden som dessa löjliga försök till fredsförhandlingar förs! Konflikten i Syrien kommer att avgöras med blod och järn, det har varit uppenbart länge. Och västvärlden med USA har genom sin passivitet bidragit till en situation där regimen Assad å ena sidan och al-Qaida å andra stärker sin ställning. Att extremister som Hizbollah och Hamas numera i praktiken stor mot varandra kan tyckas lustigt, men det är så lagom roligt för civilbefolkningen som ständigt kommer i kläm. Om inte annat så påverkas vi också av de stora flyktingströmmarna.

Kontrasten till Libyen är tydlig. Där bidrog den europeiska (och amerikanska) hjälpen till att regimen Gaddafi kunde knäckas. Och med alla sina problem framstår dagens Libyen som ett paradis jämfört med Syrien.

Att vara spion är svårt på alla sätt och vis. Fråga bara Markus Wiechel (SD)! Att upprätta hemliga listor på politiska motståndare kan till och med vara ett brott mot personuppgiftslagen.

Fast vänta, vad skriver jag - politiska motståndare? Wiechel har ju kartlagt de egna partikamraterna! Och det säger ganska mycket om Sverigedemokraterna.

En maktkamp mellan traditionalister och förnyare pågår. Så är det i många partier, men inom SD är motsättningarna större och insatserna högre. Som av en tillfällighet går en viktig konfliktlinje genom Östergötland. På ena sidan står Wiechel, som trots en del amatörmässiga misstag är en realpolitisk karriärist som valt att vara Jimmie Åkessons förtrogne. På den andra sidan står ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand från Valdemarsvik - ett av de mer namnkunniga företrädarna för vad som ibland kallas bunkerfalangen, men som ser ut att förlora maktkampen inom partiet.

Det har blåst en del kring Wiechel, men sin relativa oerfarenhet till trots tycker jag mig se påtagliga teflonegenskaper. Han kommer förmodligen att klara den här stormen också, åtminstone så länge inte Expressen kan presentera mer handfasta bevis på kartläggningen av sverigedemokrater.

Fast det är klart, i umgänget med partikamraterna kan det kanske bli lite kylslaget över förmiddagskaffet den närmaste tiden.

Per Almgren från Miljöpartiet gör det åtminstone inte. Han vill bokstavligen ha en tillväxtfientlig politik! Man kan fråga sig om kollegan Bengt Cete tänker så mycket mer på företagen. Fast problemet är egentligen ett annat.

Det näringslivspolitiska program som Norrköpings fullmäktige antog i kväll är nämligen inte mer än just ett program. Ett planmål som inte behöver betyda någonting i praktiken - och inte kommer att göra det heller, är jag rädd.