Om man inte vet bättre eller är för trött för att läsa något annat och mindre oförutsägbart kan man alltid ögna en deckare.
Jag gör det till den milda grad att jag numera är en sannskyldig expert på Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio polisromaner, men de senaste kvällarna har ägnats en förnyad läsning av en annan deckarklassiker, Josephine Teys En gammal skandal.
Den bleka svenska titeln gör inte denna originella roman från 1951 rättvisa, i original heter den The Daughter of Time, och tidens dotter är, som bekant, historien. Här ligger Teys hjälte skotske polisen Alan Grant för ankar i en sjukhussäng. Vänner och bekanta överöser honom med sysselsättningstips.
Men det är inte förrän han får syn på ett porträtt av Richard III och börjar fundera på om han verkligen mördade sina både brorsöner, prinsarna i Towern.
Från sjukhussängen, assisterad av den unge amerikanske historikern Carradine, granskar han samtida vittnesmål, analyserar aktörernas agerande och – inte minst – kontrollerar de historiska källornas trovärdighet. Såhär lyder ett replikskifte
"- Det är en fullkomligt osann historia som vuxit ut till en legend medan de som visste att det var  lögn såg på utan att säga någonting.
- Det är mycket intressant det där. Historia på tillverkningsstadiet.
- Ja. Historia."

Trots detta stillaliggande händelseförlopp, men tack vare en dialog som fortfarande känns rapp, lyckas Tey och hennes karaktärer övertyga mig om att Richard III var oskyldig och syndabock för de segrare som skriver historien.
Besöker man Tower of London idag får man som besökare rösta på den man tror var skyldig till prinsarnas död. När jag var där för ett par månader sedan ansågs inte Richard längre vara den huvudmisstänkte.
Tacka Josephine Tey, vars verkliga namn var Elizabeth Mackintosh och som dog året efter The Daughter of Time publicerats, för det.

Man kan inte två gånger nedstiga i samma flod. Inte heller kan man två gånger nedstiga i samma bokhandel. Förutsatt förstås att den är så välsorterad och späckat lockande som Hedengrens i Stockholm där jag offrar en lunch.
Jag har inga andra mål än att köpa något, om jag finner det intressant. Här finns en hel del böcker som tilldrar sig mitt intresse, och som jag drar ut och granskar och bläddrar i. Men det är bara en volym jag tar i ett fast köpgrepp med en gång.
Det är en diktsamling av Adam Zagajewski översatt till engelska, Eternal Enemies. Det visar sig vara en fantastisk bok, och Zagajewski är väl bevarad på engelska genom översättaren Clare Cavanagh.
Zagajewski är en ganska elegisk diktare, han reflekterar över tid och rum, och är en flitig resenär. Det är ingen slump att den här samlingen innehåller dikter tillägnade både W.G. Sebald och Joseph Brodsky. Och de eviga fiender titeln syftar på är tiden och kärleken.
På svenska har Zagajewski också översatts regelbundet av den skicklige Anders Bodegård: Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst heter de samlingarna.
Adam Zagajewski är också en mycket skicklig och läsvärd essäist. På svenska finns Två städer och Solidaritet och ensamhet. Framförallt den sistnämnda är en viktigt bok.
Men utbudet på engelska är digrare. När jag söker efter mer Zagajewski på nätet ser jag till min glädje att en ny översättning till svenska är på gång, Antenner i regn, utkommer på Norstedts nästa år.
Titeldikten, Antennae in Rain, i det urvalet avslutar Eternal Enemies. Det är förströdda rader som pekar mot tidigare dikter, eller som verkar vara utkast. De visar på både räckvidd och känslighet för mottagning.
En regnig höst är Adam Zagajewski det bästa sällskap.

"Av de insända dikterna lyckades vi dra slutsatsen att du är förälskad. Någon sade att varje förälskad är en poet. men det är nog en överdrift. Vi önska dig all lycka i ditt personliga liv".
Mellan 1953 och 1981 medverkade Wislawa Szymborska med en spalt i den litterära tidskriften Zycie Literackie i Krakow.  Hon gav råd och bedömde manus insänd av förhoppningsfulla författare.
Eftersom litteratur som konstart både är betydelsefullt – och därför bör tas på allvar – och svårt – och därmed krävande att skapa – skrädde Szymborska, som i citatet ovan, sällan orden.
Men även om hennes omdömen var stränga präglades de också av kunskap, erfarenhet och mycket väl formulerad humor:
"En berättelse kan till nöds fungera utan början och slut men mitten verkar vara nödvändig", är hennes bistra råd till en signatur från Plock.
Att vara redaktör för en litteraturspalt är en udda kritikersyssla. Man kan ta del av den i den lilla boken Litterär post: eller hur man blir (eller inte blir) författare (Art Factory).
Det är nyttig och rolig läsning.
Wislawa Szymborska andra kritikergärning finns att läsa i boken Bredvidläsning. I den finns hennes anmälningar och reflektioner om de böcker som letar sig till en tidningsredaktion men som sällan recenseras.
Det är onyttig men roande läsning.
Själv har jag försökt att kopiera Szymborska bredvidläsningsformat men skändligen misslyckats. Jag har dessutom försökt få andra att kopiera det, men misslyckats på nytt.
Numera lägger jag dessa böcker, exempelvis "Finn din energikod - få ett rikt, lyckligt och självläkande liv" eller "Träning för män 40+: Det är dags att renovera din kropp: välj ditt sexveckorsprojekt!" på kollegornas skrivbord där de mottar dessa böcker med viss ambivalens eftersom de inte kan avgöra om de är en gåva eller en förolämpning.
Wislawa Szymborska fick nobelpriset i litteratur 1996.

Bo Baldersson, Arne Dahl, Lars Kepler, och nu Hans Koppel. Att dölja sig under pseudonym börjar bli ett tjatigt marknadsföringstrick. (Ändå fungerar det, som bland annat det här korta blogginlägget visar.) Jag har inte läst nån av Koppels tre kortromaner men vänner rekommenderar, den första Vi i villa, varmast.
Gissningslekar – över pseudonymer men helst förstås nobelpristagare – är en av den svenska litterära världens mest populära sällskapslekar. Att lansera en nobelpristagare är lite annorlunda: då kan man hålla fram något troligt namn som man har läst. Det är lite som att hålla på ett favoritlag i fotboll (och ungefär lika rationellt).
Ska jag gissa vem Koppel är utan att ha läst en rad är det ju ett skott i blindo. Men även förblindade kritiker kan spekulera. NT:s kritiker Ola Wihlke tror på Finspångssonen Hasse Gunnarsson, en inte oäven gissning. Men han tycks mig sakna uppenbara motiv. Gunnarsson ger redan ut kritikerrosade böcker på Sveriges största förlag, och däremellan sysslar han med filmmanus och klarar nog försörjningen bra på det.
Nej, en hetare kandidat är för mig en annan författare insyltad i filmindustrin: regissören Kristian Petri, vars skönlitterära författarskap nästan upphört, under filmandets vedermödor.
Fast eftersom Koppel skriver vass satir offrar jag min tredje och sista gissning på serieskaparen Charlie ”Arne Anka” Christensen.
Men ett än mer överraskande namn skulle vara att föredra för att dra igång mediekopplet.
Jag tror inte det räcker så långt för Hans Koppel.

Idag uppmärksammar Jens Liljestrand i Dagens Nyheter att det är 50 år sedan första delen i Per Anders Fogelströms Stad-svit, Mina drömmars stad, utkom.
Det gör han alldeles rätt i, även om idén att försöka dikta vidare på Fogelströms epos, visar att en kul idé inte alltid ska genomföras.
Men Stad-serien tillhör faktiskt mina stora läsupplevelser som ung. Den fanns hemma, alla delar utom den fjärde, som jag skaffade själv. Det var väl Fogelström har väl aldrig tillhört de hippaste och att läsa honom som 14-åring var kanske inte heller det särskilt häftigt.
Men Fogelström är kanske Sveriges bästa socialrealist. Han tar både romanbygget och stadshistoriken i ett fast grepp från starten. Att det hela sedan utmynnar i en hyllning, i dag kanske mer ett äreminne, till socialdemokratins folkhem gör mig föga.
Min morfar tyckte alltid att jag skulle läsa Fredrik Ströms Rebellerna för att förstå hur vanligt folk hade det. Ännu har jag inte gjort det. Men Fogelström, som jag läste istället, var ingen dålig ersättning.
Som vuxen läste jag om alltihop efter att ha köpt upp fina volymer allteftersom hos Myrorna och på antikvariat.
Fogelströms Stad-svit har ofta jämförts med Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit. Den förstnämnda har då ofta kommit till korta när expertisen fått säga sitt. Personligen föredrar jag Fogelström, men kanske mer för att jag lockas av det urbana och av skildringen av 1900-talet.
Idag beundrar jag båda för ambitionen. Den svenska samtidsromanen är för egocentrisk, ett ängsligt jag fastklamrad vid en bardisk med en världsbild måttligt större än Stureplan. Var finns dagens epiker med ambitionen att beskriva dagens samhälle?

Bäst just nu (30)

* Lars Gustafsson: Om begagnandet av elden (Atlantis)

* Vasilij Grossman: Allt flyter (Historiska Media)

* Torbjörn Andersson: Kung Fotboll (Symposion, 2002)

Hösten lyfter med Lars Gustafsson. När poeter som Bengt Emil Johnson och Ragnar Thoursie gott bort är en ny samling av Lars Gustafsson till tröst.
Men i ett gnostiskt universum av Gustafssons kaliber är nog alla de tre poeterna vid liv och i färd med att förkasta dikter de i denna värld ännu inte hunnit skriva.
Återutgivningen av Grossmans roman, originalutgåvan på svenska kom 1977, borgar idag för en helt annan läsning. Grossmans vredesmättade och moraliskt grundade angrepp på Sovjetstaten kan nu läsas helt annorlunda när leninism och stalinism vittrat bort i det post-sovjetiska – men fortfarande auktoritära – Ryssland.
Allt flyter rymmer både journalistiskt skarpa vittnesbörd (särskilt från svältkatastrofernas Ukraina under Stalintiden) och välformulerade förkastelsedomar mot den totalitära regimen. Som roman är den kanske helgjuten, men det är en märklig och upplysande bok.
Tidigare har jag skrivit att jag håller på att tröska mig igenom David Goldblatts The Ball Is Round: A Global History of Football. Ovanstående titlar är ett skäl till att just den läsningen gått långsammare, men det främsta är att jag hela tiden återvänder till den svenske fotbollshistorikern Torbjörn Anderssons avhandling Kung Fotboll.
Den är faktaspäckad men ändå uppslagsrik och man ser att den svenska fotbollens historia löper fram till dagens infekterade sportjournalistik, skamlösa huliganism och den märkliga mixen mellan idealism och kommersialism som nästan bara finns här, i Sverige och inom fotbollen.
Med Torbjörn Anderssons historieskrivning får man syn på nuet.

Stoppa pressarna! Det är visserligen ett utrop som inte längre behövs när man skriver på bloggen, men jag håller med om att utropet: ”Starta servrarna!” låter lite fånigt.
Ville bara tala om att bokhösten äntligen inträtt i sin fagraste fas. I går mottog jag Lars Gustafssons nya diktsamling, den första sedan En tid i Xanadu 2002 (då undantar jag tolkningsvolymen Bränder som gavs ut två år senare). En sådan utgåva kan rädda en hel höst.
Och det är i samband med det som jag upptäcker att Lars Gustafsson naturligtvis har en egen blogg.
Jag frågade honom en gång om han inte tyckte att han ägnat för mycket tid åt polemik och debatter.
Det tyckte han inte, det var ju så roligt att retas.
På bloggen får vi en oförfalskad Gustavsson, bägge sidorna. Här möts jag av en åsiktsdeklaration att han nu lämnar Piratpartiet eftersom de stöder Wikileaks genom sin server och sitt utgivarbevis. Och Wikileaks försvårar, enligt Gustafsson, den nödvändiga kampen mot talibanerna i Afghanistan.
Nästa tråd består av en såvitt jag förstår otryckt dikt, Haren. Och nästa inlägg är en inkännande hyllning till Erik Lindegren.
Det är sällan en blogg ger något mer än det man redan visste. Men sammanställningen på Lars Gustafssons blogg ger en mycket komprimerad bild av en av våra finaste författare och kanske också en av våra mest rastlösa andar.
En gång, i samband med utgivningen av hans roman Dekanen 2003, intervjuade jag Gustafsson. Då berättade han om naturens inneboende grymhet och ondska, något som vi inte alltid uppfattade. Som exempel tog han ett Bregottpaket där det under locket på en guldglänsande folie står präntat en reklamslogan: Naturen är god.
Nu ser jag att det där Bregottpaketet letat sig in i dikten på Lars Gustafssons nästintill oefterhärmliga sätt:
”Det var när jag fann honom
drunknad och mjuk som en trasa
intill båtbryggan. Vad jag hade
sett som stilla lugn och tilltro
var blindhet och ingenting annat.

”Naturen är god” står det
På vissa paket. Av märket Bregott.
Naturen är god.
Och hur vet ni det
margarinmånglare ?”

Norstedts ger ut den litterära tidskriften Album som kanske är en variant på klassiska och numera nedlagda Bonniers Litterära Magasin, bara oändligt mer light.
Gästredaktörer för nummer 2 är Martina Lowden, Elise Karlsson och Annina Rabe. Här hittar jag en del av ett gammalt förord till en samlingsvolym med Pär Rådströms texter, skrivet av Klas Östergren 1983.
Jag minns det där urvalet. Jag köpte ett skamfilat exemplar på en bokrea på Anderssons bokhandel någon gång i mitten av 80-talet. Jag hade precis upptäckt Pär Rådström och boken var viktigt.
Givetvis har jag den kvar än idag.
Ändå studsar jag över en formulering i Östergrens förord: ”Bakom detta raster av olika manér kan man ana konturerna av den berättare som skulle föreställa honom själv – en som förmodligen ville vara alla på en gång men som aldrig hittade rätt kostym.”
Det är orättvist tycker jag, och liknar när jag läser det i dag inte så lite av ett klassiskt fadersmord. Det finns något outhärdligt snobbigt i att fördöma Rådströms många gånger virtuosa mångsyssleri och stilistiska skicklighet som, jag håller med Klas Östergren, gjorde att han kunde skriva högst väsensskilda romaner.
Men man glömmer att Pär Rådström bara var 38 år när han dog. Att han hade, om han bara fått leva, skrivit allt bättre romaner. Hypotesen styrks av att hans sista Mordet är Rådströms bästa roman, i en inte oäven konkurrens.
Jag vill inte hoppa på Östergren i onödan; det finns skäl att ta fram och läsa hela förordet. Men 1983 skulle Klas Östergren aldrig framträtt i en illasittande kostym.
Frågan är om han några decennier senare verkligen lyckats fylla ut den. Hans citat ovan skulle i dag kanske kunna appliceras på hans eget författarskap.

Ibland - eller ganska ofta för att tala sanning - förirrar sig min blick bort från den alltmer intetsägande tv-rutan till bokhyllan strax intill som rymmer inte föraktliga mängder lyrik. Den glider då över bokryggarna, många så tunna att varken författarnamn eller titel kan urskiljas, och jag tänker att jag borde sammanställa en tio i topp-lista över mina favoriter bara för mitt höga nöjes skull. Några sekunder senare inser jag att det är en oöverstiglig uppgift och tänker att jag bör begränsa mig till de svenska diktsamlingarna. Aspenström och Petter Bergman ska vara med. Och Ekelöf. Men hur gör jag med Björling? Att Lars Gustafssons främsta samling är Artesiska brunnar, cartesianska drömmar är jag säker på. Men vilken av Aspenströms många samlingar ska jag välja, för att inte tala om Petter Bergman. Där växlar mina favoriter allt efter ett ständigt skiftande stämningsläge. Jag brukar säga Barndomens gator till alla de som frågar. Men det är mest av bekvämlighet. Och var är alla kvinnliga poeter jag i vanliga fall brukar hävda att jag uppskattar. Har jag helt förträngt dem? Jag börjar om igen och kommer på mig själv att det verkligen inte är något nöje att ägna sig åt ett, vissserligen självpåtaget, sisyfosarbete. Men tv:n kan jag med gott mod stänga av. Den har förlorat uppmärksamheten för länge sedan. Och glöm inte att Gunnar Hardings bästa diktsamling är Starnberger See!

Efter många års fruktlöst sökande har jag äntligen fått fatt i ett exemplar av Vladimir Majakovskijs Vägglusen.
Mot slutet av sitt liv skrev Majakovskij två pjäser. Vägglusen tillkom 1928 och satts upp av Meyerhold, en ung Sjostakovitj skrev musiken och den begåvade konstnären Alexander Rodtjenko gjorde kostymen.
Futuristpoeten Majakovskij som både skrev fantastiska kärleksdikter och hyllningar till den nya Sovjetstaten är som dramatiker mer av politisk satiriker. Vägglusen är ett bevis på att Majakovskij mycket väl såg var den ryska revolutionen höll på att ta vägen. Besviken parodierar han också sin bombastiskt romantiska syn på kärleken.
Eftersom pjäsen utspelar sig i en tänkt framtid, 1979, gavs den i Sverige ut på ett förlag, och i en serie, specialiserad på science fiction.
Det skulle vara intressant att se Vägglusen uppförd i Sverige idag. Vladimir Majakovskij ska inte reduceras till varken en gapande futurist eller en propagandistisk bolsjevik.
Bengt Jangfeldt visade i sin Majakovskij-biografi, Med livet som insats, häromåret att Majakovskijs författarskap var lika komplext som hans person.
Vladimir Majakovskij är, i mitt tycke, en av 1900-talets största författare.
Läsningen av Vägglusen stärker mig i den uppfattningen.