* Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte: utopins röster (Ersatz)

* Artur Domoslawski: Ryszard Kapuscinski - A Life (Verso)

* Joseph Mitchell: Up in the Old Hotel (Vintage)

Reportrar, reportrar, reportrar...
Vissa år läser jag en genre mer än andra. Ibland är det lyrikår, ibland svenska romaner eller centraleuropeiska författare.
I år läser jag reportageböcker. Jag vet inte riktigt vad det beror på mer än att det började med Craig Taylors Londoners som jag fick i julklapp.
Svetlana Aleksijevitj är en vitrysk reporter, mest känd i Sverige för sin bok om Tjernobyl, Bön för Tjernobyl. Men hennes stora projekt är Utopins röster. I 26 år har hon intervjuat och dokumenterat kvinnor som deltog i andra världskriget på Sovjetunionens sida. Det är ett livsverk värdigt ett nobelpris, om nu Svenska Akademien belönade journalister.
På svenska har det blivit en vacker där hennes intervjuer presenteras i fragment, en kör av röster som berättar tidigare ohörda historier om lidande, sorg och vrede men också kärlek, omsorg och stolthet.
Om Artur Domoslawskis biografi om Ryszard Kapuscinski har jag skrivit förut. Det fäste åter uppmärksamheten på en reporter som förnyade det litterära reportaget. Man kan diskutera hans mix av fakta och fiktion men inte förneka dess uttryckskraft.
Joseph Mitchell (1908-96) är ett tredje fynd. Jag har faktiskt inte läst ut den kompletta utgåvan av hans fyra reportageböcker (som också innehåller noveller, noga separerade) skrivna mellan 1943 och 1965. Mitchell var uppburen reporter på The New Yorker. Han publicerade sitt sista reportage 1965 och jobbade på tidningen i ytterligare 30 år utan att fullborda ett enda reportage.