Nu har första dagen av den olympiska simningen gått av stapeln. Ja, första dagen av tävlande om man inte räknar den "tjuvstartande" fotbollsturneringen. Och jag måste återigen fråga mig hur SOK har tänkt.

När jag satt och tittade på invigningsceremonin, den bästa jag sett någonsin, var det Jaqcues Rogge, IOK:s president, som bäst sammanfattade orsaken till att jag inte begriper mig på SOK. I sitt tal återknöt han förstås till Pierre de Coubertins ursprungliga tankar med den moderna Olympiska rörelsen. Särskilt det där med att det viktiga är hur man tävlar och att man deltar i kamratlig anda, snarare än att vinna.

Trots att de idéerna formligen strålar ur de fem ringarna har SOK bestämt att idrottare som inte har chans på en top-8-placering inte får åka till London, trots att de är kvalificerade till tävlingarna. När OS i princip går på hemmaplan ska man givetvis skicka så stor trupp man kan, inte vara dumsnål och låta bli att skicka kvalificerade idrottare.

Förutom att det är helt tvärt emot De Coubertins ideal är det ju också att skjuta både sig själv (SOK) och svensk idrottsrörelse i allmänhet i foten. På det viset säger man nämligen till den unga generationen utövare av olympisk idrott att det inte är någon idé att kvala till OS eftersom man antagligen inte skulle få åka ändå. Och utan svenska deltagare i alla grenar där man skulle kunna ha deltagare blir också intresset framför TV-apparaterna för olympiska idrotter lägre. Därmed ser man effektivt till att minska rekryteringen till nästa generation av olympiaidrottsutövare. Som utövare av världens näst störta olympiska idrott tycker jag naturligtvis att det är sorgligt.