Idag är det 200 år sedan Richard Wagner föddes i Leipzig och det kommer att märkas på olika håll i världen. SVT sände redan i helgen två dokumentärer om tonsättaren och jag hamnade mitt reprisen av den ena. Skådespelaren och författaren Stephen Fry berättade aningen flåsigt hur Wagners musik fångade honom redan under barndomsåren och att upphetsningen inför hans livs första besök i Bayreuth knappst visste några gränser. Men Stephen Fry har judiskt påbrå och vetskapen om Wagners antisemitism betyder att passionen inte är konfliktfri. I programmet kan man också följa hur den tornar upp sig och får honom att fråga sig om det verkligen är rätt att åka. Han träffar en överlevare från Auschwitz och ber om råd, men hon avstår och förklarar att det bara kan vara hans eget beslut. Kanske finns det heller inget svar eller också ligger det i Stephen Frys  tvekan, som möjligen tyder på att Wagners musik berövats rollen som blott och bart njutningsmedel. Att den – för att anspela på Rainer Maria Rilke –  är en tunn hinna mellan det sköna och det fruktansvärda. Kan det vara ett motiv att söka sig till Festspelsteatern i Bayern?

Någon nämnde häromkvällen George Jones inspelning av Peace in the Valley. Förmodligen som kommentar till den legendariske countrysångarens frånfälle för några veckor sedan. Själv har jag inte hört den inspelningen, men känner ändå till låten och har hört den i ett par andra versioner. På nätet läser jag att den är från 1937 och att Thomas A Dorsey ursprungligen skrev den för gospelsångerskan Mahalia Jackson. Men som så ofta ympas reflexioner på varandra och jag kom tänka på Arthur Rimbauds Den sovande i dalen. Dikten skrevs när poeten var 16 år och är en av den franska litteraturens antologismycken. Texten berättar om en soldat från fransk-tyska kriget 1870-1871 utsträckt i sommargrönskan. I Gunnar Ekelöfs svenska översättning kan man läsa hur dalen skummar av ljus, att hans nacke badar i frisk, blå klöver och han ser ut att ha ett blekt småeleende på läpparna. Egentligen är det bara ett sår på hans högra sida som avslöjar vad som hänt. Dikten har en del sentimentala och konventionella drag, som Rimbaud senare kom att distansera sig ifrån. Anslaget i hans stora verk – En tid i helvetet och Illuminationer – är helt annat, men det finns en sprödhet i raderna som anspelar på den tunna linjen mellan liv och död.  Att det skulle finnas en förbindelse mellan honom och Thomas A Dorsey kan tyckas långsökt, men litteraturen påminner om en jättelik genbank som kan röja oväntade släktförhållanden och Den sovande i dalen skulle förmodligen inte vara omöjlig som gospel- eller countrylåt. Den har också tonsatts och spelats in på skiva, men då var det varken Mahalia Jackson eller George Jones som sjöng, utan Yves Montand.