Äntligen fick jag på lördagen vara mig själv och fick förmånen att delta i ett lopp. Visserligen tog jag några bilder och skrev några resultat, men det var allt. Inga gigantiska bildserier och ingen artikelström.
Ganska skönt som omväxling.
Lilla Kvarseborundan är ett lopp det är svårt att ogilla. Min gamle jobbarkompis Christer är tävlingsledare och Johan med cowboyhatten är speaker. Totalt samlades cirka hundra deltagare till loppet som startade på Klintvallen.
Kvarsebo ligger för den som inte vet någon mil efter Kolmårdens Djurpark intill Bråvikens norra strand som det så vackert brukar heta.
Redan på uppvärmningen anar jag viss oro. Jag blir sjöblöt av svett. Det är inte så varmt, men luftfuktigheten är hög. Eftersom jag är en vek stackare så kan det här milloppet sluta lite hur som helst.
För två år sedan, när det var rejält varmt, så tog bensinen dyngslut och jag raglade i mål på 50 minuter svårt märkt av den tryckande värmen.
Tanken var som vanligt att lägga an en viss försiktighet de första kilometerna. Jag borde förstås gjort som jag tänkt och tagit rygg på stålkvinnan Frida Södermark från början.
Men, nej henne brassar jag om med hurtiga steg och passerar första kilometern på 3.50. Väl under 40 minuter i sluttid vid samma hastighet i ytterligare nio kilometer.
Det funkar inte riktigt.
Vid två kilometer så kutar Frida förbi, men eftersom benen fortfarande känns lätta så svarar jag lagom uppstudsigt och fortsätter i fin stil.
Vinnarna i årets kvarseborunda: Martin Gustavsson och Frida Södermark. Foto: Mikael Grip
När vi kommer ut på skogsvägen där man kan se hela vägen till Finland så börjar krafterna att tryta, då är det sex kilometer kvar. Benen är duktigt tunga och tre-fyra löpare drar om utan att jag kan göra någonting.
När Frida återigen susar förbi så kastar jag mig in två centimeter bakom henne. Inte heller det hjälper.
Hon försvinner allt längre bort i fjärran. Tankarna svävar i den stunden inte lätt över de oändliga fälten.
Ingvar Larsson som förståndigt nog öppnat första kilometern på 4.30 rullar också retsamt enkelt förbi. Innan den välbehövliga vätskan vid 5,3 kilometer så ska två fält passeras. Vägen där vi springer är "förstörd" av diverse stora vattenpölar. Det finns ingenstans att ta vägen.
Benen känns oerhört tunga när jag tvingas ut i geggan på ett av fälten. Väl framme vid vattnet, det som kan drickas, så stannar jag till 20 sekunder och dricker duktigt. En löpare till passar då på att smita förbi.
Efter vattnet så känns det något bättre. Framme i en backe vid sex kilometer så har bonden satt upp snubbeltråd med el i. Jag får ta i för att klara de "höga" hindren, men det går bra.
Ute på den asfalterade vägen så försöker jag hela tiden klara ett steg mellan de vita linjerna på sidan, om ni förstår hur jag menar. Det går rätt bra så länge det är rakt.
Tydligen luktar jag nu inte så gott eller så gör jag det. Ett helt gäng med envisa flugor försöker bygga bo i min skalle. Det blir svårt att se och ännu svårare att andas. Jag viftar med händerna och undrar vad som håller på att ske.
En löpare vi kan kalla honom "Tummen" har säckat ihop och ligger vid vägrenen. Själv är jag för trött för att ens se honom.
Hur är det? Hör jag bakom mig. "Tummen" blir väl omhändertagen och är vid god vigör någon timme efter loppet. Förmodligen satte han upp en alldeles för hög hastighet i början av loppet och fick lida för det i slutet.
Men satsar man inget så finns ingenting att vinna, inte ens i Kvarseborundan.
Själv försöker jag ge allt på slutvarvet inne på den knögliga grässlänten in mot mål. Eviga löparkungen Jerry älgar ifatt mig och spurtslår mig. När jag ser att jag har chansen att klara mig under 45 minuter så ger jag ändå lite extra och slår till publikens jubel händerna i målställningen precis när den stora tidtagartavlan slår om till 45 minuter.
Min klocka stannar också på 45 minuter blankt. Den officiella sluttiden blir dock av någon underlig anledning 45.07. Strunt samma, jag är ändå nöjd med att ha klarat av att hålla 4.30-tempo i snitt/kilometer.
Martin Gustavsson, Tjalve, vinner på en tid strax över 39 minuter. Martins klubbkompis Frida Södermark segrar förstås i damklassen med 43.12.
Med tanke på hur jag mådde när Frida drog förbi mig så känns det bra att jag inte tappade mer än nästan två minuter på henne.
Hon tränar ju typ 1 000 gånger mer än mig i veckan.
Att jag än gång i tiden har sprungit Kvarseborundan en bit under 40 minuter känns däremot nästan orimligt i ljuset av lördagens insats.
Vid målet häller jag i mig hur många saft-och vattenmuggar som helst. Nedjoggningen är lika med noll, efter ett varmt bad så somnar jag tryggt hemma i sängen.
Ridå, jag har gjort mitt för den dagen.
Man är direkt ingen stålman. Däremot var det kul att springa ett lopp igen. På kvällen pratar jag med tävlingsledaren Kent Hansson i Strömstad. Han har just sett en tangering av banrekordet av Josphat Menjo med 28.34. Alltså en bra bit under tre minuter i snitt på 10 kilometers löpning.