Dela och kommentera

Idag (lördag 25/5) kl 14.00 invigs utställningen ”Hällristningar vid vägen”… (som var i vägen för vägen), i Brunnshotellet på Himmelstalund där Föreningen Forntid huserar. Utställningen är producerad av Norrköpings stadsmuseum och intendent Bonnie Festin och ger en introduktion till ditt besök på hällristningarna. I utställningen möter du Arthur Nordén, forskaren som på början av 1900-talet upptäckte de flesta ristningarna i Norrköping och du kan bl a se på en filmsekvens där ristningsfigurerna stiger ur hällarna och får liv. Utställningen invigs av Ann-Charlotte Hertz, min företrädare som stadsantikvarie. Ann-Charlotte har alldeles nyligen fått kommunens utmärkelse Honoris causa (latin för hederns skull) för sitt stora engagemang för Norrköpings kulturmiljöer men kanske främst för hennes insatser för omvandlingen av Industrilandskapet. 2010 fick Ann-Charlotte också Östergötlands museums Bengt Cnattingius pris. Föreningen Forntid som är en ideell förening har sin tillblivelse när nya E4:ans sträckning drogs genom Norrköping och ett antal hällristningar då fick offras för vägen.

I Norrköping finns ett av landets största och förnämsta hällristningsområden. Kring Motala ströms stränder och synliga hällar finns över 7000 ristningar varav det mest betydande hällristningsområdet är Himmelstalund med drygt 1700 ristningar. Himmelstalund är därmed en av Skandinaviens största koncentrerade hällristningsplatser och därför väl värd att lyftas fram som en av Norrköpings och Östergötlands största sevärdheter. Självklart behövs ett hällristningscentrum på Himmelstalund för att förmedla kunskap om hällristningarna till gagn för forskningen på området men givetvis också för kommunens och länets turismnäring. Utställningen ”Hällristningar vid vägen” är början på detta hällristningscentrum. I sommar görs också en stor vårdinsats med ambitionen att måla i och vårda hällarna på Norrköpings samtliga hällristningar. Detta arbete leds av arkeologen Theres Furuskog.

Hällristningarna är från bronsåldern, 1800-500 f kr. Forntidens Norrköpingsbor har lämnat efter sig ett myller av bilder på hällarna som då låg alldeles intill havet. På hällarna finns inristat bilder av skepp, djurfigurer, solsymboler, jaktscener, fotsulor och människofigurer i processioner som beskriver dåtidens tankar och uppfattningar om livet samt bronsålderns religiösa föreställningsvärld och bildkonst. Jag tycker också det är roligt att betrakta hällristningarna som bronsålderns serietidningar. Det bästa med hällristningarna är att vi bara kan fantisera och spekulera om vad ristningarna egentligen betyder. Vi kan aldrig bevisa några fakta om hällristningarna som ens kommer i närheten av någon sanning och det tycker jag är bra. Ändå känner man historiens berömda vingslag och får någon slags kontakt med de människor som levt sina liv 1000-tals år före oss, när man betraktar hällristningsfigurerna. Det tycker jag ger perspektiv på det liv som vi lever idag.

I Östergötlands Regionala utvecklingsprogram >2030 (RUP) har östgöten Tage Danielsson citerats enligt följande: ”Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp!” Och då finns stor risk att man går i väggen skulle jag vilja tillägga. Då är man säkert också i vägen för vägen och riskerar därmed att bli överkörd. Så ungefär tänkte jag idag på Viltförvaltningsdelegationens sammanträde på Mamima Jakt i Boda, Östra Ryd, där vi innan sammanträdets början fick en förevisning om hur man tränade hundar i vildsvinsjakt. I ett stort vildsvinshägn stod vi i delegationen tillsammans med vår landshövding Elisabeth Nilsson och drack förmiddagskaffe i ett jättestort jakttorn. Från tornet kunde vi betrakta hur en Jämthund och en korsning mellan Laika och Terrier drev fram några vildsvin mot oss. Bilderna som då fastnade på mina näthinnor kan lika gärna återskapas i de jaktscener som kan betraktas i hällristningarna från bronsåldern. Det ger åtminstone mig perspektiv på tillvaron.

I går efter en lång dag på jobbet i Norrköping var det dags igen. Istället för att åka hem till Lövbo i Valdemarsvik, styrde jag min Peugeot mot Boxholm istället för att närvara på kyrkofullmäktige i Boxholms församling som begravningsombud. Det är nog det bästa förtroendeuppdrag jag har och kanske beror det på att det inte är ett politiskt förtroendeuppdrag. Jag är begravningsombud i fyra kommuner: Boxholms kommun, Ödeshögs kommun, Ydre kommun och Valdemarsviks kommun. Det är ett förtroendeuppdrag jag haft sedan år 2000 då Svenska kyrkan skildes från staten. Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i landet utom i Stockholm och Tranås kommun. Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en begravningsavgift för att täcka kostnaderna för begravningsverksamheten i landet. De som tillhör Svenska kyrkan betalar också en kyrkoavgift. Begravningsavgiften är en skatt som betalas efter hur hög inkomst man har och i varje kommun bestäms begravningsavgiftens storlek av respektive kyrkofullmäktige och fastställs av Kammarkollegiet.

I varje kommun finns ett särskilt begravningsombud som ska bevaka att den dödas eller de efterlevandes önskemål tas tillvara, oavsett om den avlidna har tillhört Svenska kyrkan eller inte. Begravningsombudet bevakar att alla får en likvärdig behandling av Svenska kyrkan och att den begravningsavgift som bestäms är skälig. Varje år skall därför begravningsombudet inkomma med ett yttrande till Kammarkollegiet om begravningsavgiften godkänns eller föreslås avslås. Begravningsombudet skall även ha kännedom om hur begravningsverksamheten går till i just den församling eller kommun som begravningen ska äga rum. Genom begravningsombudet kan man också få kontakt med företrädare för olika trossamfund och andra kyrkor om man väljer en begravning utanför Svenska kyrkan. Begravningsombudet skall också tillse att församlingarna kan anvisa en lokal för begravning där inga kristna symboler finns och granska församlingarnas ekonomi så att begravningsavgiften inte används för annat än just begravningsverksamheten. Det är kommunfullmäktige som utser begravningsombud i varje kommun och Länsstyrelsen som beslutar om själva förordnandet.

Jag brukar försöka närvara på de kyrkofullmäktige- eller kyrkonämndssammanträden då budget och begravningsavgiften fastställs varje år och motsvarande sammanträden som berör bokslut. I övrigt består uppdraget av att granska protokoll och övriga handlingar samt att vara tillgänglig för frågor. Det är ett uppdrag som lärt mig otroligt mycket om de frågor som berör det som så många av oss kanske skyggar för som mest; döden. Ändå kommer ingen av oss undan detta slutliga faktum att vi alla skall dö en gång. Många frågar mig hur jag kan engagera mig i ett så tungt och svårt område som just begravningsverksamhet men jag finner detta bara vara intressant och personligt utvecklande. Min egen syn på döden är att döden är lika naturlig och självklar som det faktum att vi inte fanns innan vi blev födda. Sedan kanske det också har att göra med min mer praktiska syn på döden som arkeolog.

”En ekologisk hållbar kommun med goda livsmiljöer för nutida och framtida generationer.”

Jag och min familj flyttade till Lövbo skola i oktober 2004. I den gamla skolan, ”Lövbo allmänna läroverk” från 1870-talet, fanns gått om plats och här fanns dessutom ett litet bibliotek där alla mina genom åren insamlade böcker fick plats. De hade i många år förvarats i banankartonger. Här fanns nu en ny förhoppning om att kanske äntligen få realisera mina författardrömmar och skriva färdigt min avhandling i arkeologi: ”Samhälle och bebyggelse i Östra Norrbotten under neolitisk tid.” Sedan vet ni hur det gick. Jag blev en pendlande statsantikvarie i Norrköping och politiker.

När man kommer till en ny plats tycker jag det är av största vikt att man lär sig den historia som finns tillgänglig och som präglar bygden. Detta för att förstå hur bebyggelse och gårdar har vuxit fram men också hur landskapet har formats genom tiderna. Jag läser in mig på den historia som finns nedtecknad och jag ger mig ut i kulturlandskapet för att undersöka fornlämningar och kulturhistoriska lämningar bara genom att leta reda på dem i landskapet. Att jag under många fältsäsonger jobbat som fornminnesinventerare åt Riksantikvarieämbetet är nog anledningen till detta lite nördiga intresse.

Är det något som präglar landskapet i Valdemarsviks kommun så är det givetvis alla naturreservat som i sin tur präglas av ”gamla” kobbar och skär som genombryter det odlingslandskap som för inte så länge sedan steg upp ur havet. Natur förresten, vad är det? ”Natur” och ”kultur” brukar man skilja på men som antikvarie och arkeolog kan man fråga sig varför? I stort sett all så kallad ”natur” i södra Sverige har blivit påverkad och formad av människan genom årtusendena. Gamla sjöbottnar och havsvikar har blivit odlingslandskap. Längs gamla strandremsor går idag brukningsvägar och stigar. Skogen har brukats och påverkats. Sjöar har dikats ut, bäckar har dämts och så vidare. Till och med den rika floran och faunan har till stora delar styrts av mänsklig aktivitet och människans vilja att försöka bruka och tygla naturlandskapet. Ogräs har man velat utrota. Brist på gödsling har gynnat exklusiva arter i betesmarkerna vilka idag just därför kan få EU-bidrag. Havsörn och andra fågelarter har man räddat, efter att för bara några årtionden sedan nära varit på väg att utrotas av alla miljögifter. Annat vilt har jagats så till den grad att de så småningom har utrotats eller idag är ”rödlistade”.

På sådant kan jag tänka när jag går på mina promenader i landskapet som antikvarie och arkeolog. Jag älskar naturen men det är kulturlandskapet som jag ser i första hand och det gör jag även i Norrbotten och Tornedalen där jag har min hembygd. Till och med fjällhedarna är påverkade av människan och av renskötsel.

Det biologiska kulturarvet är fortfarande ett relativt okänt begrepp, samtidigt som det hotas av dagens omfattande landskapsomvandling. Idag är det kanske främst statliga myndigheter och EU som formar det nya landskapet omkring oss. ”Biologisk” står för den organiska delen av miljön som också är den levande dimensionen i landskapet och det historiska arv som människor format genom tiderna. Det kan vara en kulturväxt, ett skogsbestånd men också immateriella aspekter i landskapet. Det biologiska kulturarvet skall bevaras, brukas och berikas och den kulturhistoriska kunskapspotentialen hos det biologiska kulturarvet måste värnas.

Det räckte inte att bara vara arkeolog, antikvarie och kulturvetare för mig. För att värna mitt intresse och allas vår miljö ansåg jag att jag också måste bli miljöpartist. Det blev jag! Därför att det kulturlandskap jag beskriver definitivt inte är någon självklarhet för kommande generationer. Vårt kulturlandskap är ständigt hotad av kortsiktiga ekonomiska vinstintressen som bara för penningens skull är beredda att skövla och vanställa det kulturlandskap som det tagit tusentals år och otaliga generationer förfäder att skapa tillsammans med naturens krafter.

Valdemarsviks kommun har i sin nyligen antagna ”vision – framtidsbild Valdemarsvik 2025” som sitt främsta målområde att bli ”Östersjöns ledande miljökommun”. ”En ekologisk hållbar kommun med goda livsmiljöer för nutida och framtida generationer”. Det förpliktar alla framtida kommunala beslut och ställningstaganden. Som miljöpartist kommer jag så länge jag har något inflytande att vara en garant för att kommunledningen så också gör och står upp för sin vision. Om det kulturlandskap och den miljö som präglar Valdemarsviks kommun hotas av någon kortsiktig näring med rovdrift som sin främsta metod att mjölka kulturlandskapet på penningar, då kommer jag inte att kompromissa. Jag kommer inte att vara medansvarig till dylika beslut eller ställningstaganden. Var lugn för det.

På sjuttiotalet bodde jag i Kiruna och när jag då skulle börja läsa på gymnasiet, ville jag så långt söderut i vårt avlånga land som det bara gick, för att äntligen få uppleva en riktig vår. Jag hamnade då på Tekniska skolan i Hässleholm. I min dagbok skrev jag: Var är den där omtalade våren någonstans? Den som sörlänningarna skryter om så mycket. Jag var givetvis besviken på min första vår i södra Sverige då det blev en sen vår, precis som den vi haft i år.

När jag för några veckor sedan skulle börja skriva på mitt vårtal här i Ringarum, fick jag omedelbart skrivkramp, därför att tvivlet hemsökte mig. Skulle det verkligen bli vår i år?

Jag botade min skrivkramp genom att fråga mina vänner på facebook om de kunde hjälpa mig och ge mig fem ord som handlade om våren. Jag lovade att ta med samtliga ord jag fick i mitt tal till våren. Göran i Stjärneberg skrev då kvickt en kommentar och frågade om jag hade skrivkramp. Bra tänkte jag. Där har vi det första ordet och det har jag ju redan använt.

Äntligen fick vi till slut sol och lite värme. Våren kom, snön försvann och blommorna kröp fram. Fågelkvitter hördes åter från skogsbrynet och nu väntar vi bara på den riktiga sommargrönskan. Knoppar som brister gör inte bara ont. Det svider för många i ögon och hals. Livsglädjen kommer till oss när korna får gå på vårbete och vi får höra fågelsång. Vi får kraft av våren och vi ser nya möjligheter. Våren ger oss en känsla av på nytt födelse.

När vi nu ännu ett år har samlats på Valborgsmässoafton, söker vi oss mot elden för att få lite värme i den kyliga vårkvällen. Vi stirrar in i flammorna och ser vårt eget ursprung i den eld som för oss människor alltid varit förutsättningen för liv. Jag minns också en ramsa jag fick lära mig av min morfar. En ramsa som alltid gör sig påmind vid Valborgsmässobrasan när man står och huttrar.  ”Stor dum Svensk gör alltid stor eld och får då stå långt ifrån och frysa. Liten smart lapp gör alltid liten eld och får sitta nära och mysa”.

Valborgsmässoafton firar vi oftast i Sverige som här på Hembygdsberget i Ringarum, i närheten av en Hembygdsgård. Våren och elden på Valborg ger oss en känsla av tillhörighet och gemenskap med vår hembygd. Även om jag känner mig hemma i min socken i Tryserum och i min kommun Valdemarsvik, så går tankarna och hemlängtan för mig en kväll som denna, ändå till Korpilombolo och till vår banvaktsstuga intill Malmbanan, två mil norr om Kiruna, alldeles intill Rautasälven. Min pappa som var banmästare, eldade alltid gamla träslipers från järnvägen på Valborgsmässoafton. Vi drog ihop en stor hög med slipers med hjälp av snöskotern. Snacka om gigantiskt Valborgsmässobål vi fick och när slipersen brunnit upp grillade vi sedan falukorv i den kreosotfyllda glödhögen som mitt i den meterdjupa snön omkring, ändå gav en känsla av vår. Närmast glödhögen hade det nämligen blivit barmark. Det var tidigt på sjuttiotalet. Vi visste inte bättre då. Farsan är tyvärr död idag men inte på grund av kreosoten. Jag blev miljöpartist, kanske inte bara på grund av kreosoten.

Jag får växtvärk av våren men njuter ändå av den mellankoli som ger mig en avslappnad tillfredställelse och en mild värme. Om ni undrar så är jag nu tillbaka i de hjälpande ord om våren som jag fått av mina facebookvänner. Huggormen vaknar i stenröset och slingrar sig bort mot den gamla gärdesgården. Minnen från bardomen kommer åter. ”Röd lyser stugan bak hängbjörkars slöja, känner du hemmet från barndomens dar.” Denna text som vi säkert alla känner igen från Smålands landskapssång, fanns på en bonad som hängde i mitt pojkrum i Korpilombolo. Även om den röda stugan, björken och gärdesgården på bonaden var från Småland, är det ändå en bild och känsla som präglat mig där långt upp i midnattsolens land. Varför? Därför att det är en sådan tydlig bild av vår kära hembygd oavsett om vi kommer från nordligaste Lappland, Skåne eller Ringarum.

Snart lyser sommarsolen och värmen kommer åter. Bad, fågelsång, blommor och bin väcker Frej. Fruktbarhetens och grödornas kung. Han som ser till så att vi kan föda nya barn och så allt i naturen växer och spirar som det ska. Alla levande varelser kryper ut ur sina gömmor när det blir vår. Inte bara internettrollen. Golf, damer, elpatron, maskrosor och matjesill. Det är vår för grannen min i Lövbo. I Kiruna svär dock min gamla kompis Per-Rune eftersom han tycker våren kommer för tidigt. Vår i Kiruna är vårvinter med bar överkropp på en renskinnsfäll på Torneträsks is, kikpimplande fjällröding. Eller en snöskotertur på Rautas och Levas fjällmassiv.

Ja så kan det gå när mina facebookvänner, från norr till söder, hjälper mig att skriva mitt vårtal. Tack! Nu tycker jag vi utbringar ett fyrfaldigt leve för den vår som ÄNTLIGEN kom.

Kunde bara inte låta bli att skrika i rubriken, så som Stefan Kemle alltid gör i sin blogg. :-)

Mudderverket har äntligen kommit till Valdemarsviken och snart kan arbetet med att sanera vår orena vik sätta igång. Demokratin hand i hand med byråkratin har bjudit in mudderverket till vår vik för att ta hand om det avfall som kommunens tillväxt resulterat i. Demokratin hand i hand med byråkratin har också denna vecka gett mig och mitt parti tillåtelse att lämna in en motion i kommunfullmäktige om att Valdemarsviks kommun ska stoppa hormonstörande ämnen i kommunens lokaler. Ja det är ju faktiskt så att demokratin behöver byråkratin som redskap för att fungera men också som ett redskap för att hindra korruption.

Jag är uppfylld av tankar och funderingar efter att i veckan ha varit i Stockholm på SKL:s årliga Demokratidag, där också vårt kommunalråd Lars Beckman (S) var, vilket även han skrivit om i sin blogg. Sven-Åke Thoressen som är ordförande i Demokratiberedningen inledde dagen med att prata om den ökande misstro mot vår representativa demokrati och dess företrädare, politikerna som finns idag. Är du missnöjd så ta då ditt ansvar och gå och rösta. Det kan du göra under supervalåret 2014 till; EU, riksdag, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige. Ett stort bekymmer är dock representativiteten då valdeltagandet säkerligen även detta år kommer att vara högre bland medelålders och äldre än yngre. De som är välutbildade kommer att i högre grad rösta än den lågutbildade och självklart blir följden då också att de med bättre ekonomi röstar i högre grad än de med sämre ekonomi.

Birgitta Ohlsson (FP) som är vår EU- och demokratiminister, lade i sitt anförande stor vikt vid den jäsande intoleransen i Europa. ”Demokratin måste vinnas varje dag”. Representativ demokrati är fundamentet för de grundläggande fri och rättigheterna. Vår Svenska demokrati mår rätt så bra ändå tyckte hon men vi står inför stora problem. De unga och utrikesfödda röstar i mindre grad än äldre och inrikesfödda. Varför engagerar man sig politiskt och varför hoppar man av sina politiska uppdrag i så stor grad frågade hon sig också? Varför hoppar så många unga kvinnor av politiken? Hot och våld mot personvalda är ett direkt angrepp på det demokratiska styrelseskicket och måste bekämpas. ”Politik är som ett maratonlopp. Det gäller att vara uthållig.” Det håller jag definitivt med henne om. Birgitta Ohlsson är en rak och tydlig politiker som jag gillar och respekterar (trots att hon är folkpartist).

Lena Langlet som är samordnare för demokratiområdet på SKL, ställde frågan: Varför demokrati? ”Vi måste lära av historien, förstå samtiden och rusta oss för framtiden” säger regeringens Framtidskommision. Demokrati var ju tänkt som ett redskap för att undvika krig, förhindra oordning och motverka manipulation. Rättsäkra allmänna val, lagar som skapar skydd och ger en förutsägbar samhällsordning är demokrati. Langlet tyckte också att vi måste vidga innanförskapet istället för att fokusera på utanförskapet. Därför måste vi våga prata om värderingar och om våra fördomar om de där andra. Vi behöver ett nytt ledarskap från att leda genom strukturer till att leda med värderingar i en kulturfrämjande struktur. ”Värderingsstyrd struktur”. Då behöver vi medarbetare istället för motarbetare men det kräver givetvis dialog och samspel. Jag antecknade också nogsamt när Langlet pratade om tjänstemän som skickliggör sina förtroendevalda och att politik inte alltid är logik men också om makt över människor till makt med och till människor.

Sören Holmberg, professor på Göteborgs Universitet som vi alla känner igen från SVT:s valvakor, problematiserade över vad demokrati är bra för? Han ställde demokratiska länder mot byråkratiska länder och menade att byråkrati vinner över demokrati. Kommunistiska Kina som nog får sägas vara ett mer byråkratiskt land än demokratiskt, vinner i nästan alla samhällsgrenar över t ex demokratiska Indien. Indien är också mer korrupt trots sin demokrati. 46% av jordens länder är fulla demokratier men fler länder tappar idag än går framåt.

Mona Sahlin (S) som också är en politiker jag alltid gillat och respekterat, (synd att hon inte fick bli statsminister), sa att: ”Makt korrumperar alltid”. ”Långvarig makt förändrar dig”. Hon gjorde också en poäng över att hon som idag är 56 år, är 7 år yngre än genomsnittsåldern för en sosse. ”Vi behöver fler onormala människor i politiken. De som inte tillhör normen”. Vi måste erkänna att vi som är politiker gillar makt men; ”den politiker som inte är beredd att avgå är en livsfarlig politiker”.

Styrkt av denna demokratidag i egenskap av att ha fått förtroendet av att vara ordförande i Valdemarsviks kommuns demokratiberedning, återvände jag till min verklighet i det muddrande (bluddrande) Valdemarsvik och det historiska hållbarhetsbyggande Norrköping.