Dela och kommentera

Igår var en dag full av vänskap. Det är härligt att ha vänner man kan prata med allt mellan himmel och jord om. Jag är väldigt tacksam för mina vänner, har sagt det förut men tål att upprepas. Tack Johan och Helena och tack Eva.

Idag har jag funderat igen. Ingen som är förvånad förmodar jag. Jag funderar på vad jag ska bli "när jag blir stor". Det hänger mycket i luften och det är ju spännande men lite ovisst. Eftersom jag inte ens gått gymnasium kanske jag borde utbilda mig till något, frågan är vad? Det rycker och sliter i resetarmen också. Jag blir sugen på förändring ibland. Kanske skulle man dra med familjen på ett nytt äventyr. Peter vill till Gran Canaria. Kanske har han rätt i att åka tillbaka till en plats där man vet att man trivs och där solen skiner för det mesta. Jag kan bli sugen på en skidort också, men det blir nog svårt att få med Peter. 

Tänk ändå att man kan forma sitt liv till vad man vill. Man behöver inte bo på samma plats livet ut, man behöver inte ha samma yrke för evigt, man behöver inte handla i samma affär varje dag, man kan förändra om man vill förändra. Men det krävs ett jobb och mycket tålamod för en stor förändring, det vet jag. Nu kommer maken snart hem från Malmö och fika väntar. Ska diskutera mina tankar med honom och se hur han tänker.

Glad dag från mig.

Igår kom det hem papper från gymnastiken i skolan. Mike klarar allt bra, men alltid samma visa: "han måste jobba på orken".

Att springa och hoppa när man väger 55kg, och är knappa tio år, är inte alltid så lätt. Det har i Mikes fall ingenting med ork att göra. Mike kan åka skidor i Yxbacken från öppning till stängning utan att ens pusta, han kan dansa disco natten lång, han kan åka skridskor i timmar och han kan brottas med kompisarna i kuddrummet hela eftermiddagarna på frita. Mike spelar fotboll och tennis, cyklar, åker skateboard, dansar mm. Han är verkligen inget stillasittande barn. Han har ork, väldigt mycket ork.

Genom åren har jag fått höra att Mike väger för mycket och att han inte orkar springa och hoppa som andra barn. Jag vägde 45 kilo när jag gick i nian och kunde med lätthet göra 100 situps, medan klasskompisarna klarade 20, var det för att jag var väldigt stark eller var det för att jag inte hade mycket att lyfta?

Mike får portionerat i skolan för att inte äta för mycket. Hemma äter vi inte socker, har inte lördagsgodis eller chips utan lever på bra mat, frukt och grönskaer. Mc Donalds kan Mike knappt stava till och läsk dricker man bara vid väldigt festliga tillfällen.

Så en gång för alla vill jag visa var Mike kommer ifrån, vad han har för arv och gener. I mina ögon har han en fantastisk sund kropp. Han är dessutom vrålstark och nästan aldrig sjuk. Bara en gång under alla år har jag fått höra av en läkare att han har en sund kropp och inte alls är överviktig. Kankse har hon varit i Sydafrika?

Så här såg Mikes förfäder ut, första bilden är från 1852... (kanske låg det en Mc Donals runt hörnet).

Zulu

Idag har jag funderat lite igen. Jag har rensat datorn på bilder och hittat två foton som säger rätt mycket. Som barn hade jag en favoritdocka. Dockan sitter fortfarande i fönstret där jag har mitt skrivbord. Den har ett halsband i form av ett hjärta med texten "I love you". Jag tror jag låter bilderna tala för sig själva...

Favoritdocka                                                             Mike

Idag har jag jobbat med förberedelser inför ett härligt gig på Villa Flora. Självklart ska vi ha en music quiz med blomstertema, eftersom vi håller till i en underbar trädgård. Kan tänka mig att första priset kan bli något som är färgglatt och doftar gott. Välkomna 25 maj!

Efter att ha suttit vid datorn nästan hela dagen var det extra skönt att få dra iväg på pilatespass. Peter dök upp och han tyckte nog det var lite jobbigt...

Några av mina duktiga deltagare

"Pilatesfröken"

Får se vem som somnar först ikväll...

Kanske funderar jag för mycket, men mina funderingar resulterar ibland i lösningar (i alla fall för min egen del).

Jag funderar på varför vi stirrar oss blinda på varandras brister. Jag kan göra hundra rätt och fyra fel och glädjen jag kände för de 96 rätt jag gjorde förtas lätt av de fyra felen. Jag har blivit bättre på att se de rätt jag gör, men har fortfarande en bit att gå. Jag vill stirra mig blind på det människor gör rätt och inte lägga allt för stor vikt vid misstagen, eftersom misstagen kanske inte är misstag utan bara erfarenheter som just den männsiskan behöver för att utvecklas. Vad vill jag då ha sagt med detta? Att vi ska vara snälla och varsamma med varandra och se det fantastiska i människor runt omkring oss. Som barn var jag livrädd för att göra fel. Det resulterade i att jag faktiskt inte levde.

Idag var jag bjuden till premiären av delfinshowen i Kolmådens djurpark. Inget ont om Markolio men efter att ha sett det i flera år så var det en riktigt kick att få se något nytt. Jag har senaste åren tänkt att det skulle vara fint att göra någonting lite mer storslaget av showen. 

Med pampig musik från olika filmer, inspelade av symfoniorkestern, fick vi följa med ut i havet. Ett tydligt budskap, vacker musik och fantastiska djur och tränare. Vad mer kan man begära?

Trappor, pilates och sång har fyllt min dag. De nästan 300 trappstegen upp till utsikten på Ramunderberget börjar bli en vana, en bra vana. Jag njuter av fågelsång, blåsippor och violer på min vandring i skogen.

Jag har så smått börjat planera showkollot i augusti. Det är ett tag kvar men det är lika bra att vara ute i god tid. Ett kul medley ska produceras och aktiviteter ska planeras. Vi ska ju göra något mer än paddla kanot, ha disco och sjunga och dansa. Vill du vara med på ett riktigt kul showkollo i sommar så finns det några platser kvar.

Nu är det dags för Mike och mig att mysa och läsa en bok om Sydafrika. Vi önskar er en trevlig kväll i det fina vädret.

Idag stånkades och stönades det på pilatespasset. Jag vet inte om jag körde extra hårt med deltagarna eller om det bara var en ovanligt jobbig dag. Men jag är glad. Det är ett tecken på att de tar i. Förra veckan hade jag en ung tjej som kämpade på. Hon berättade att hon gått ner 20 kg på ett år och att hon älskade att utmana sig själv. Det var härligt att höra henne, hon strålade av livsglädje. 

Att utmana sig själv är så bra tycker jag, oavsett ålder. Funderar på vad nästa utmaning blir för min del, vad blir din?

One step at a time