Sverige ska vara ett rikt land, där vi hjälper och stödjer vårt folk. I Sverige ska inte detta behöva hända som vår familj blivit utsatta för. Sverige erbjuder bra läkarvård, skola och omsorg. Men ändå har små kommuner makten att förstöra en sjuk människas liv.
En människa som har fått sitt liv förstört pga av en läkar miss för 33 år sedan, det som hände min mamma kunde ha undvikits om hennes läkare brytt sig och skickat in henne till Norrköpings lasarett. Hon blev hjärnskadad efter syrebrist i hjärnan då hon fick hjärtstillestånd ett par timmar efter hon födde mig. Hon hade drabbats av havandeskapsförgiftning, det var det som stannade hennes hjärta. Om hon hade skickats till sjukhuset medans hon var gravid med mig så hade de kunnat få bort förgiftningen och inget av detta skulle ha hänt..
Mamma behöver tillsyn dygnet runt då hon behöver stöd och stöttning i allt hon gör. Hon behöver hjälp med det kognitiva beteendet då hon har svårt att uppfatta, ta in och tolka information. Hennes epelepsi gör även att hon inte ska lämnas ensam, då hon kan få svåra anfall. Min pappa har från den dagen som min mamma blev sjuk vårdat henne i deras gemensamma hem, samt haft ett heltidsjobb och barn att ta hand om. Vid 55 års ålder orkade inte hans kropp lika mycket längre så han blev sjuk pensionerad.
Pappa och vi barn bad kommunen om att pappa skulle få avlastning och få hjälp att ta hand om mamma, men de tyckte att eftersom pappa ändå var hemma som sjukpensionär så kunde han vårda mamma. Utan ersättning, varken från kommunen eller försäkringskassan.
Pappa kämpade mot sina egna sjukdomar samtidigt som han skulle ta hand om mamma och hus.
Det var tvunget att gå så långt att mamma efter ett EP-anfall ramlade utför trappan i huset och fick en fraktur på andra nackkotan. Det var återigen nära att hon dog men klarade sig mirakulöst.
Denna olycka gjorde att kommunen ”vaknade” och erbjöd pappa mer hjälp. Då fick vi mer assistent timmar av kommunen... Då som först.....
Vi har bönat och bett länge att få mer hjälp för att vi var rädda för vår fars hälsa, att han inte skulle orka eller det värsta inte bli 70 år pga att han slet ut sig.... Tyvärr hade vi rätt.. Han blev bara 69 år, han skulle leda mig nedför altaret på mitt bröllop. Han såg fram emot det, men fick aldrig vara med på mitt bröllop....
Kommunen satte in akut hjälp åt oss efter pappa gick bort, vi fick tillfälligt hjälp i form av personlig assistans dygnet runt. Samma hjälp som hon alltid har krävt – tillsyn dygnet runt... Då av min far... Nu med hjälp av assistans.
Men detta var bara tillfälligt, kommunen ville inte fortsätta att ge mamma denna hjälp utan de ville sätta in mamma på ett boende för gravt utvecklingsstörda. Varför? Jo för att kostnaden är mindre för dem om hon bor på ett boende än om hon har assistans hjälp dygnet runt.
De hävdar att de även grundar sitt beslut på läkar och psykolog utlåtande. Men vi har talat om för dem att de läkarutlåtandena inte är aktuella då de är från 2005, och mammas hälsa har försämrats efter det och de kan inte göra en bedömning efter gamla icke gällande utlåtanden. Men kommunen lyssnar inte. Dels har hennes hälsa försämrats efter fallolyckan hon hade i trappen samt efter pappas bortgång.
De som har tagit beslutet om mammas flytt har heller aldrig träffat mamma, de vet ingenting om henne eller hennes behov. Ingen vårdplanering har gjorts, de har inte tittat på vad mammas behov av stöttning är om dagarna. De har inte besökt henne i hennes hem, heller inte bjudit in henne på möte med dem... Hur kan man avgöra en persons bästa utan att ha träffat personen?
De säger att mammas behov av hjälp kan tillgodoses på ett boende, men hur är detta möjligt? De som arbetar på ett boende hjälper flera brukare. Ingen av personalen kan vara med mamma hela tiden. Och det säger kommunen med, de har personal på plats men ingen kan vara med mamma ständigt. Och det är ju här mammas behov av hjälp brister. Hon MÅSTE ha någon hos sig hela tiden. Pappa var den som var med henne hela tiden när han levde, eller vi barn om pappa var på sjukhuset eller dyligt. Denna ständiga tillsyn ersattes sedan av assistenter. Så hur kan de tillgodo se mammas behov av hjälp då? Från att alltid ha någon hos sig, till att vara ensam i sitt rum på ett boende...!!
Vi överklagade kommuns försök att flytta mamma, först till förvaltningsrätten. De avslog vår begäran. Men det är inte så konstigt för att vi fick reda på i efterhand att alla handlingar inte hade skickats med till dem. Kommunen valde att endast skicka med kostnadsaspekten, de skickade inte med vårt brev som förklarade mammas behov av hjälp. I det brevet stod hela mammas levnadsberättelse, om hennes sjukdom. Att pappa vårdat henne osv. Vi försökte få förvaltningsrätten att pröva om ärendet eftersom de inte fått med alla handlingar. Men det ville de inte.
Vi överklagade då igen och då till Kammarrätten, i samma veva anlitade vi en jurist. Då vi står helt maktlösa och inte vet vad vi ska göra.
Vi lät även mamma träffa sin överläkare för att få en ny färsk bedömning samt så fick hon träffa en arbetsterapeut för att hon skulle få en grundlig utredning. Både arbetsterapeuten och överläkaren konstaterar att en flytt till ett boende för mamma är det sämsta tänkbara för hennes hälsa. Hon skulle kraftigt försämras och det hon behöver är trygghet och stabilitet och inget annat alternativ än fortsatt vård i hemmet med hjälp och ständig tillsyn i form av assistent rekommenderas. Detta är vad vi har sagt till kommunen i ca 9 månader – men de lyssnar inte...
Arbetsterapeuten har ringt till kommunen och vill ha ett nytt möte så att de kan ta del av den färska utredningen som säger att de inte kan flytta mamma, men kommunen vägrar. Inget nytt möte ska till utan mamma ska flytta 1/8 och de kommer inte ändra det beslutet.... Hur? Hur man man neka oss ett nytt möte? När vi nu har det svart på vitt att det är fara för mammas hälsa att flytta. Får de verkligen göra så?
Igår kom domen... Vi har förlorat, Kammarrätten tar inte ens upp vårt ärende. Utan stämplar det till favör för kommunen. Grattis Valdemarsviks Kommun, ni vann. Så bra att ni nu sparar 400 000 kr per år på min mamma, nu kan ju ni få lönehöjning, eller varför inte en julbonus. Så perfekt det blev för er!
Kvar står vi otrygga och totalt överkörda. Mamma har sedan beskedet för ett par månader sedan gråtit varje dag för att hon måste flytta. Hon förstår inte varför hon inte få bo kvar i sitt eget hem.
Idag visade vi rummet på boendet för mamma, hon bröt i hop totalt. Hon har sedan i eftermiddags varit totalt otröstlig. Hon gråter så hon skakar. Hon mår så fruktansvärt dåligt. Hon vill ju inte flytta, hon vill inte lämna sitt trygga hem. Hon har ju för inte så länge sedan förlorat det största i hennes liv, hennes man... Nu ska de ta ifrån henne den lilla trygghet hon har kvar i livet.
De tar bort hennes integritet, självbestämmande och rätten till ett värdigt liv. De sätter henne på ett boende för gravt utvecklingsstörda, där de boende varken kan prata eller röra sig.. Där hamnar min mamma, min sociala levnadsglada mamma!!!
Vi vet inte vad vi ska göra nu. Vi ber om ett mirakel, hur kan de göra så här mot en människa?!? Dessutom när både hon själv, hennes barn, läkare, arbetsterapeut och assistenter är fullkomligt emot en flytt.
Varför kämpar vi så här mycket mot kommunens beslut? Jo för att vi känner vår mamma bäst, vi vet vilken typ av vård som hon behöver.
Vi har ett helvete framför oss, med oro och depression. De förstör vår mammas liv – men de bryr sig inte.
Ni får gärna dela detta brev vidare här på FB vi vill att så många som möjligt ska få veta hur vi i fina rika vackra Sverige behandlar våra egna.. Frågan är om vi skulle få annan hjälp om vi bodde i en annan kommun.. Jag tror det, för det är inte första gången som Valdemarsviks Kommun gör så här mot sjuka och förmodligen heller inte den sista. Det är bara att hoppas att deras beteende stoppas!
/ Petra