Idag är det den första augusti, Per har namnsdag och vi går in i sista sommarmånaden. För många av oss innebär detta att semestern tar slut, skolan börjar, allt rullar på ungefär som vanligt. Men för en familj är det den här dagen man har fruktat som mest sedan de fick beskedet, och idag flyttar mamman ni kunde läsa om i mitt förra inlägg.

Jag vet inte hur många gånger det hörts protester i den här kommunen, det känns som att det är ganska ofta, men jag kan inte påminna mig om att kommunen någonsin ändrar sig. Jag tror att Helena Fp, citerar någon klok person, eller så har hon kommit på det själv, men hon brukar säga ungefär så här; "Man kan bedöma ett samhälle efter hur det behandlar de svagaste i samhället". I så fall får inte Valdemarsvik särskilt många pluspoäng. Det pratas mycket om att vi ska bli en kommun för 55+ , då har jag ett förslag till skylten vid E22. "Välkommen alla 55+, om du är fullt frisk och har god ekonomi så vi slipper ta hand om dig".

Jag tror ingen ser den här flytten som det bästa för individen, däremot det bästa för kommunen, men om kommunen är så fattig så man inte kan ta hand om sina invånare bättre än så här, borde man kanske se över sina övriga utgifter. Jag har länge tjatat om att en kommuns största resurs är människorna som bor där, inte natur, fabriker eller affärer. Utan människor som bor och vill bo i kommunen så finns det inget Valdemarsvik kvar, när ska våra politiker inse detta? Min egen mamma dog för ganska exakt ett år sedan, och jag kan mycket väl föreställa mig den enorma hopplösheten, förtvivlan och sorgen som familjen känner, men jag kan inget göra för att hjälpa, och de som kan hjälpa väljer att tiga, eller prata pengar. När ska vi börja prata människor?